Det är en solig dag i Brindisi. Regionen Puglia, Italiens ”klack”, har en modern politik för Syditalien och lägger stora resurser på turism och ekologi. Det märks redan på flygplatsen, där man möts av elmätare som talar om hur mycket energi flygplatsens solceller producerar.

Med hyrbil beger jag mig ut på superstrada Brindisi-Bari. Det är en mindre motorväg, vilket gör hastigheten så pass låg att det är möjligt att spana in omgivningen. Jag åker av vid naturreservatet Torre Guaceto och tar riktning mot orten Serranova. Nästan på en gång blir jag omgiven av vackra, flera hundra år gamla olivträd. Vägen slingrar sig framåt och träden blir fler och fler. Till sist måste jag bara stanna och njuta av hela härligheten. Träden, tystnaden, den mjuka luften. Jag tar på ett olivträd, klappar det försiktigt. En cyklist trampar förbi i maklig takt, även hon betagen av omgivningen.

I den lilla byn väntar parkvakten Franco Marinò för att guida runt i reservatet. Med jeep åker vi tillbaka mot kusten, bland vass och bambu, när han plötsligt stannar till vid en sjö.

– Titta! utbrister han. Den sitter där ännu!

Jag ser en fågel, en mindre typ av kormoran, på en pinne i vattnet.

– Det är en väldigt sällsynt kormoran. Vi upptäckte den för några dagar sedan, säger Franco.

Det surrar vilt av dagsländor, insjön är fyllt av änder. Vi går ur bilen men då lyfter kormoranen och jag hinner inte fota den. Det känns som att vi är mil från motorvägen, men i själva verket ligger den bara fem minuter bort. Närmare havet stöter vi på fyra forskare i närheten av det torn, Torre Guaceto, som gett reservatet dess namn. De blir eld och lågor av att höra om fågeln och drar iväg för att försöka få en skymt av den.

Vägen slingrar sig framåt och träden blir fler och fler. Till sist måste jag bara stanna och njuta av hela härligheten.

Det är vackert och orört vid tornet, som har en lagun på sin ena sida och havet på andra. Havsvattnen möter sötvatten. Puglia är rikt på sötvatten och reservatets namn går att spåra tillbaka till saracenernas inkräktande från havet och arabiska ordet “gawsit” som betyder “sötvattensställe”.

Jag lämnar Franco Marinò och reservatet och fortsätter på motorvägen tills jag skönjer Ostuni, den vita staden, på en höjd sju-åtta kilometer inåt land. I detta område finns än fler olivträd, denna gång tusenåriga. På bondgården Masseria Brancato träffar jag Corrado. Han berättar passionerat legenden om hur olivträdet kom till.

– Athena tävlade mot Poseidon om vem som kunde ge människan det allra nyttigaste, berättar han. Poseidon skapade hästen från en vattenvåg och Athena satte ned sitt finger i marken och upp sprang ett olivträd. Athena vann!

– Den här delen av Puglia var romarnas olivkällare, fortsätter Corrado. De planterade träden här som står ungefär 18 meter från varandra – enligt romarna det optimala avståndet för att varje träd skulle få tillräckligt med fukt.

Några av olivträden står inte i samma rad som de andra, och jag frågar Corrado varför. Han ler.

–Hur gammalt tror du detta är? frågar han och svarar själv att det nog är 3000 år gammalt. Från mesopotamerna. Romarna lät dem stå kvar när de planterade sina träd.

Mellan Pilone och Torre Canne sträcker sig en enda lång vit sandstrand bakom sanddyner som döljer havet från vägen. Dessa stränder tillhör ännu ett naturreservat, il Parco delle Dune Costiere. Men jag är på väg till en liten krog på stranden mellan Torre Canne och Savelletri, som drivs av signor Diomede. När han, efter många år som vägpolis i den lilla staden Fasano, insåg att hans son tyckte att det roligaste som fanns var att fiska satte han upp ett par tält, en matbod och en grill. Nu är Alba Chiara det ställe dit Baris advokater, arkitekter och andra invånare åker för att äta en fantastisk god lunch, färsk från havet.

Sjöborrar, havsruda och bläckfisk – allt drar nu sonsonen Davide upp framför ögonen på gästerna. Den enkla miljön kan luras, men den som vågar ta plats vid borden med enkla tallrikar och plastglas får mat att njuta av. Det är en av de bästa fiskkrogar jag besökt under 25 år i Italien – och lunchen serveras länge, mellan 11.30 och 17 – eller så länge det finns fisk kvar.

Savelletri var romarnas hamn och här ligger Puglias största arkeologiska utgrävning. På flera ställen kan man tydligt se hur fyrkantiga hamnar huggits ur klipporna. Höjdpunkten före staden Monopoli är dock paradisstranden som öppnar upp sig bredvid slottet il Castello di Santo Stefano: Porto Ghiacciolo. Den är inte lätt att hitta – skyltar finns först när man väl nått fram. Kalla sötvattenkällor rinner här ner i havet och det är fullt med fisk. Det intygar fiskaren Antonio Giovanni som sitter på en klippa på andra sidan slottet, medan hans fru Margherita passar på att bada och sola i oktobervärmen.

Monopoli är en mycket vacker vit liten hamnstad med ett eget slott. Vid hamnen är kvarteren fulla av små pittoreska gator, och här finns även en vacker sandstrand och klippstenar att bada ifrån. Signor Mimmo har precis kommit upp ur havet när jag går förbi längs med havskanten. Han greppar en av de bläckfiskar han just fångat och smäller den mot hamnens klippblock, om och om igen. Det är så man gör för att bläckfisken ska bli mjukare i konsistensen.

Mitt sista stopp blir Polignano a Mare, staden som är som ett vykort. Byggd på ett språng av klippor svävar den äldre stadskärnan ovanför havet, som slår mot klipporna 20–30 meter längre ner. Höjdpunkten är att gå över bron och titta ner över vattendraget Cala Paura med en vit grusstrand mitt i staden och omgivet av höga klippor.

Innanför portarna till stadens gamla del har en viss Ezio, en poetisk själ, lämnat spår här och där. ”Poetica accoglienza” står det på en vägg och under det, på en liten trädörr, citeras poeten Torquato Tasso: ”Förlorad är all tid som inte tillbringas i kärlek”.