Lilla Anaïs Departout är född i Frankrike, men bor med sin familj bara några stenkast från den berömda stranden Orient Bay. Hon är ofta här och badar.
Det är söndag i Marigot - den lilla huvudstaden på franska sidan av ön. Solen steker hett och knappt en människa syns på gatorna.
Bussen är nästan full. Jag klämmer in mig bredvid en bastant svart kvinna i storblommig klänning. Bussens högtalare är kraftfulla och musiken överröstar allt. Det är gospel. Och jag märker att jag har hamnat på en kyrkbuss på väg hem från gudstjänsten. Frågar förvånat om de kan köra mig till den berömda stranden Orient Bay. Chaffören skrattar kluckande och nickar.
Kvinnan bredvid vaggar i takt med musiken. Hon sjunger med en röst som får mig att önska att det är riktigt, riktigt långt till stranden. Och snart hör jag mig själv gnola med: Oh Lord, hallelujah, hallelujah. Hela bussen gungar. Vi åker runt på landsbygden. Lämnar av folk i små byar här och där. Byborna sitter och pratar i skuggan, en del tuggar på grillad kyckling från närmsta ”lolo” - de enkla grillstånd som finns överallt. Det ser trevligt ut.
- Happy Mothers Day! Så fort någon av kvinnorna kliver av bussen
hörs grattisropen utifrån. Idag är det mors dag på den franska sidan.
- Vi kvinnor på St Martin är privilegierade, säger kvinnan bredvid och flinar brett. I dag firas vi här och för två veckor sedan var det mors dag på den holländska sidan.
Hennes skratt är smittande. Det tar bara några minuter att komma till gränsen och alla har familj på andra sidan.
- Så vi firas två gånger varje år. Jättebra!
Likadant är det med andra festligheter. Karneval till exempel.
När bussen är nästan tom är vi framme vid Orient Bay. Stranden har utsetts till en av Karibiens bästa av den prestigefulla tidskriften Caribbean Travel & Life. Den är fin, men hårt exploaterad. Och ses av vissa som lite dekadent, för i ena änden ligger det enorma nudisthotellet Club Orient. I närheten står ett gäng nyfikna ynglingar med bra utsikt över strandbaren där män och kvinnor i olika åldrar tar det lugnt över en drink. Det ser avslappnat ut. Det enda som skiljer stället från andra är att gästerna inte har en tråd på kroppen.
Längs stranden ligger restauranger och barer vägg i vägg. Det är karibisk mat i form av ris, bönor och kyckling, latinamerikanska salsaställen, en kosherrestaurang med israeliska flaggan vajande utanför, Beach Buddha Bar och ett mexikanskt hak med färgstarka textilier.
St Martin är verkligen multikulti. Människor av hundra nationaliteter bor här och det märks i en härlig blandning av mat, musik, språk och traditioner. Internationaliseringen har gått snabbt. För några decennier sedan var ön utfattig och många tvingades emigrera för att tjäna sitt uppehälle. Tack vare turismen kommer nu fattigare kusiner från grannöarna hit för att jobba och många fransoser har de senaste åren startat hotell och restauranger på den franska sidan. Bara två av tio St Martin-bor är födda på ön.
Historiskt har St Martin varit skådeplats för de europeiska kolonialväldenas girighet. Spanien, Holland, Frankrike och England har under olika perioder tagit kontroll över ön, som levde på plantageindustrin med slavar från Afrika.
Dagens landgräns som klyver ön har gällt i nästan 200 år. St Martin, som är mindre än Fårö, lär vara den minsta ö i världen som är delad mellan två länder. Bara en enkel skylt markerar gränsen - ändå är det tydligt vilken sida man befinner sig på. I norr är bebyggelsen ofta karibisk eller franskinspirerad, valutan är euro, språket franska, kreol eller engelska med västindisk accent. Maten är högklassigt fransk och det finns mysiga kaféer med baguette och café au lait. Flera av stränderna är ensliga eller kantas av små restauranger. Soldyrkarna badar toppless - precis som på franska rivieran.
I söder är holländska officiellt språk. Man kan hitta ett par holländska hus och en affär som säljer holländskt porslin och plasttulpaner. Men i ärlighetens namn är det mer USA än Holland. Enorma hotellkomplex ramar in stränderna. Amerikanska snabbmatskedjor trängs i shoppingcentren och stora kasinon lockar spelare dygnet runt. Amerikansk engelska pratas överallt och dollar är det gängse betalningsmedlet.
St Martin-borna har lärt sig att ta gränsen för given. Men den gör faktiskt livet lite besvärligt. Inte minst gäller det telefonsamtalen. Landsnummer krävs för att ringa till andra sidan - och det blir dyrt. Den franska mobiltelefonen fungerar inte i söder. Det är också svårt att hålla reda på alla helgdagar som infaller på olika datum - och byråkratin blir ibland besvärlig.
- För oss skulle det förstås vara lättare om hela ön var ett land, säger Bernadette Davis som är chef för turistbyrån på den franska sidan, när vi äter en enastående frukost på lyxhotellet Samannas terrass, med utsikt över stranden i Long Bay.
- Men jag vet inte om det skulle vara bättre, säger hon och gör en liten tankepaus innan hon fortsätter.
- Jag tror att turisterna gillar kontrasterna och tycker att det är roligt att besöka två länder.
Och hon har nog rätt. Christian Hamoui driver hotellet Captain Oliver´s och berättar om gästernas förtjusning när de inser att de sover i Frankrike, men att de i hotellrestaurangen äter i Holland.
En liten symbolisk bro leder över landsgränsen. För Hamoui själv har hotellets läge dock varit måttligt roligt. Eftersom olika lagar och förordningar gäller i de olika länderna måste han driva två separata företag - en hotellrörelse och en restaurangrörelse - med skilda revisorer, skattesatser och med besvärliga transaktioner. Dubbel byråkrati med andra ord.
Buoyo och Frederic är kompisar och jobbar på stranden i Orient Bay. Franskfödde Frederic hyr ut solstolar, Buoyo, som kommer från Saint Lucia, säljer solhattar.
Överallt märks öns internationella atmosfär. I en liten by får jag skjuts av en kvinna från Dominikanska republiken och hon berättar att hennes dotter är född på den franska sidan och därför fransk medborgare medan hennes son är född söderöver och därför holländare. De pratar spanska med mamma, engelska med pappan, har engelska som huvudspråk och de pratar franska i skolan. Samt lite kreol och några ord på holländska.
- Det fantastiska är, säger Bernadette Davis, att vi trots våra olikheter känner oss som ett folk. Vi är St Martin-bor. Hon höjer rösten lite när hon stolt proklamerar:
- One island - one people.
