Medan vågorna rullar in mot stranden sorterar 24-årige dörrvärden Adam ut de hoppfulla nattsuddare utanför kravallstaketet som får komma in på Clara, en av Tel Avivs just nu populäraste dansbarer.
När han går hem efter jobbet har han en burk pepparspray i fickan om någon han nekat inträde skulle vänta på honom, berättar Adam lite senare när han gått av sitt pass.

Som många av stadens barer och klubbar består Clara i huvudsak av en stor utomhusterrass. Lättuggad amerikansk r‘n‘b dånar ut över omgivningarna medan gästerna halvligger i låga soffor och dansar under natthimlen. Klockan är två på morgonen, men festen har just börjat. Som i alla internationella partystäder med självaktning är nattlivet i Tel Aviv mycket sent.

– Nattlivet här är vilt, folk är galna. Människor är medvetna om konflikten vi befinner oss i, men Tel Aviv är frånkopplat resten av Israel, hit kommer de unga som bara vill festa och ha kul, säger Adam.

Hans jämnåriga kompis Adva, som han delar lägenhet med, är på Clara med några tjejkompisar och sippar gratisdrinkar som Adam ständigt hämtar från baren. Tjejerna flörtar ohämmat med killarna som glider förbi, helt i linje den mycket rättframma attityd som gäller i Tel Avivs sociala liv.

För den som vill ta del av en rejäl festnatt i Tel Aviv är det fredagskvällen som gäller, eftersom helgledigheten i Israel infaller fredag–lördag. Partyproffs undviker visserligen att gå ut på helgerna förklarar Adam och Adva, eftersom mängder av värnpliktiga på permission då är ute och röjer.

I Israel är militärtjänstgöring obligatorisk för alla i fler år, även tjejer – många ställen har åldergräns på 25 år för att slippa de skräniga soldaterna.

Framåt tretiden knölar hela gänget in sig i en minimal bil – en av tjejerna har druckit alkoholfritt och får köra – och beger sig vidare. På nöjesgatorna Rothschild Boulevard och Lilenblum Street intill drar horder av överförfriskade människor fram mitt på gatan framför bilarna.

Mittemot baren Blaumilchs terrass stannar många till vid luckan på snabbmatshaket Japanika – en sammansättning av orden ”Japan” och ”panik”. Sushi har seglat upp som en stark utmanare till varmkorv på fyllematsmarknaden i Tel Aviv.

Nästa anhalt på en nattlig turné är lämpligen übercoola Breakfastclub, en annan av Tel Avivs smockfulla dansbarer som har en pekande värd i dörren. Dj:n spelar elektronisk dansmusik, tv-monitorer visar kitschiga zombiefilmer och en ledigt men snyggt klädd ung publik kränger fram och tillbaka och bränner varandras bara armar med cigaretter – den globala rökförbudsvågen har ännu inte nått Mellanöstern.

Den som är bekant med mittfåran av internationell nattklubbsmusik blir inte överraskad i Tel Aviv, musiken här är oftast samma Stureplans-r‘n‘b och kommersiella techno som hörs på de flesta andra håll i världen.

Men för dem med mer sofistikerad smak finns här också klubbar med avancerad house och electronica, och en bra rockscen. Goa-trance är också oväntat stort, vilket förklaras med att många sticker till Indien några månader efter lumpen.

Ifall nätterna i Tel Aviv ägnas åt att försöka komma in på de för tillfället hetaste adresserna, viks dagarna åt att vila ut i sanden. Nästa dag återfinns Adam och Adva och hela tjejgänget på den packade stranden norr om stadens småbåtshamn. Adva ska ut på kvällen igen, trots att hon jobbar tidigt morgonen därpå.

– Jag säger alltid att jag ska gå och lägga mig tidigt nästa kväll i stället. Fast så blir det aldrig, erkänner hon.

Tel Aviv ligger utsträckt längs med Medelhavskusten och höghusen når ända fram till de breda strandpromenaderna. Det enda som avslöjar att vi inte är på Ipanema i Rio eller South Beach i Miami är de höga murar som omringar en några hundra meter lång strandremsa en bit bort.

Hit kan de djupt religiösa gå och bada avskilt, varannan dag män, varannan kvinnor. Ironiskt nog ligger gaybeachen precis intill, där inoljade män i minimala Speedos skamlöst spanar in varandra som vore det Mykonos eller Ibiza.

För lugnare stränder får man ta sig en bit utanför stadens centrum. Men de flesta, inte minst hitresta turister, håller sig till de centrala stränderna, där badvakterna skriker förhållningsorder i skrälliga högtalare till badande barn och vattenbrynet helt ockuperas av folk som med smackande ljud slår hårda bollar med träracket till varandra, utan större hänsyn till omgivningen.

Å andra sidan är Tel Aviv nästan helt befriat från andra internationella stranddestinationers värsta plågor: gapiga drickaförsäljare och ficktjuvar.

Både strand- och nattliv i Tel Aviv är av världsklass, vilket kan förvåna med tanke på de rapporter som dagligdags kommer från Israel. Folk festar som om varje kväll vore den sista. Nu var det några år sedan det smällde sist i Tel Aviv, och det har inträffat allvarligare attentat i exempelvis London och Madrid på senare år.

Men många Tel Aviv-bor kan peka ut vilka restauranger och kaféer som sprängts i bitar och sedan återuppbyggts genom åren i en sorts morbid sightseeing.

Tel Avivs sekulariserade och liberala storstadsmänniskor hyser en uppenbar och mycket stark önskan om att få leva som om de bodde i vilken som helst av västvärldens urbana metropoler. Fenomenet brukar kallas Bubblan – de unga Tel Aviv-borna skärmar av sig och låtsas som om problemen runtomkring dem inte existerar.

– För mig ligger New York närmre än Västbanken. Varje morgon läser vi vad som händer i tidningen, sedan pratar vi om det, men vi ser inget av det, säger Gilad, 30 år gammal datakonsult, över en matbit på restaurangen Coffeebar, belägen i ett gammalt industriområde där flera trendiga ställen poppat upp.

Han berättar att segregationen i nattlivet är påtaglig. Judar och den arabiska minoriteten festar ytterst sällan ihop. Också inom den judiska gruppen finns en tydlig uppdelning, där de ryska invandrarna håller sig på sin kant, etiopierna på sin, och så vidare.

Får man verkligen ha så oförskämt kul med tanke på vad som händer inpå knuten? Gilad suckar.
– Det är det här, Tel Aviv, som är det verkliga Israel. Folk är frustrerade. Alla mina vänner tycker att regeringen bedrar oss. De skulle kunna lösa konflikten, men de försöker blidka en minoritet av galna högerextremister. Majoriteten vill ha fred och en tvåstatslösning, även om det ser illa ut nu.

Kan det vara så att partylivet faktiskt blir bättre av att folk här lever med våldet på tröskeln, att festandet blir ett sätt för de unga att handskas med situationen? Kanske, tror Gilad.

– Men under fredsprocessen på 1990-talet, när det såg ljust ut, blev partylivet bara ännu bättre, säger han.