Den som vill löpa hela linan ut och helt fördjupa sig i Brasiliens historiska städer kan ge sig upp i bergen ovan Rio till kejsarstaden Petrópolis och vidare in i gruvstaten Minas Gerais till de historiska skyddade städerna – gulliga Tiradentes och mäktiga Ouro Preto. Andra åker ända till det överskattade Manaus i Amazonas djungel, trots att unika Belém (”Betlehem”) är floddeltats magiska hamnstad.

Men här koncentrerar vi oss på de mer strandnära historiska städerna – Salvador, Olinda, Recife, São Luis och Rio. De flesta svenskar kommer trots allt för solen och kan på så vis ”sola insidan” samtidigt.

Väkända Salvador i delstaten Bahia är för historiskt intresserade det självskrivna resmålet. Kanske för att Bahia fortfarande är det kulturella hjärtat för många i Brasilien, med sin mat, musik och religion. Som Brasiliens första huvudstad var Salvador herre på täppan över hela södra 
Atlanten från 1549, i över 200 år, tills Rio och guldruschen tog över. Ärkebiskopen styrde och ställde på båda sidor om havet. Och så gjorde både de portugisiska handelsmännen och de afrikanska gudarna.

Som turist dras man till de kvarter i Salvador där tiden stannat av. I den gamla stadsdelen Santo Antonio, står de upprustade värdshusen sida vid sida och det är gångavstånd dit från den äldsta stadskärnan, centro histórico. Går man upp på berget finns också den kända stadsdelen Pelourinho.

Följ gatorna och kullerstensgränderna mellan de tre stora torgen – Praça da Sé, Terreiro de Jesus och Largo do Pelourinho – så väller historien och synintrycken över en. Kvarteren är ett myller av människor och barerna, krogarna, trottoarserveringarna duggar tätt. Från var och varannan dörr hörs den rätta förföriska brasilianska musiken – levande. De afrikanska grytorna puttrar med alla olika mustiga maträtter med de rätta exotiska namnen – moqueca, vatapá, bobó de camarão.

Igreja de São Francisco anses av många som Salvadors mest guldkantade och perverst pråliga kyrka. Den som njuter av lite svårare reselitteratur kan ta med sig Umberto Ecos Foucaults Pendulum. Där skildras mycket mustigt både manliga och kvinnliga helgon, vissa vindögda och med för stora könsorgan, andra med starkt uppsvällda pregnanta magar i Salvadors kyrkor. De svarta slavkonstnärerna drev hejdlöst med sina herrars allra heligaste i den vackra jakarandan, för att slutligen kleta på extra guld eller låta det drypa av farligt realistiskt blodröda färger.

En bit bort i Salvador ligger stadsdelen Bonfim, ”Gott Slut”, med den enkla men kända kyrkan Nosso Senhor do Bonfim. Här har den afrikanska religionen blandat sig mer öppet med det katolska. Och hit vallfärdar man från hela Brasilien för att be om bot och bättring, kärlek eller nytt jobb.

I jämförelse med miljonstäderna är nästa historietunga stad, Olinda, smått idyllisk. Här bland alla 1600-talshus, gränder och kullerstenar, gamla kyrkor och mäktig historia, kan man övernatta på något av Brasiliens charmigaste värdshus. En afton börjar i den urgamla bohemiska baren och speceriaffären Bodego de Véijo, där man får svar på det mesta som är värt att veta i samhället.

Man kan också börja med att smaka det allra bästa lokala köket hos César Santos på Oficina do Sabor. På dagen väljer många att besöka några av närmare 100 konstnärer i sina öppna studior. I samma kvarter kan man höra hästhovar klappra mot kullerstenar, njuta av frevodansande ungdomar i karnevalsdräkter och med paraplyer. Och karnevalens tyngdpunkt på masker och kostymer anses av många tävla mer med Venedig än Rio, Salvador och Recife.

Närliggande storstaden Recife, grundad 1548, är för många en av Brasiliens mest okända och ökända storstäder. Vi flanerade runt i de gamla pondusfyllda stadsdelarna Recife Antigo och Santo Antonio. Vackrast här i Amerikas ursprungligen äldsta judiska kvarter är gatan Rua do Bom Jesus, där en liten skylt anger var hela Amerikas första synagoga låg.

I natten tar numera det vilda rockiga över gränderna och gatorna i Recife Antigo, inte minst vid baren Burburinho. Det gamla gardet av brednackade makthavare äter sin långlunch i skjortärmarna på Leite inne i Santo Antõnio, den äldsta krogen i landet, den hänger med sedan 1882. En kaffe vid Pátio de São Pedro vid den stora katedralen São Pedro dos Clérigos gav harmoni omgiven av historiska byggnader.

Ett annat tips är den mindre kända staden São Luís i delstaten Maranhão. Där finns ett vackert orört centrum. De få turister som finns är främst beresta holländare och fransmän som vandrar i sin egen koloniala historia. Vi släntrar ner till krogarna vid torget och saluhallen. Den mänskliga mystiken, de upplysta byggnaderna, har drag av New Orleans.

Nyvunna vänner lär oss att älska okända gränder, mäktiga kyrkor, trötta fontäner, udda museer. I den lilla saluhallen testar vi modigt den lila-färgade lokala spriten Tiquira, en tokfarlig rom gjord på 
maniok. Vi lugnar ned oss med läskedrycken Jesus – drömlikt rosa och enligt många godast i världen. Alla enas vi om att São Luís är gulligare än Olinda och coolare än Salvador.

I São Luís glider man gärna vidare ut i stadens egen folkloristiska festival – kom gärna till Bumba-Meu-Boi. På ett extatiskt sätt rörs indianernas danser och dräkter ihop med Afrikas musik och kultur och blandas med Portugals traditioner och kolonialism. Tillsammans bildar det en brasiliansk mänskligt bubblande gryta. Det heliga och det hedniska, det erkänt religiösa och det vidskepliga dansar sida vid sida mot extas.

Vill man hitta en historisk segrare, finns förstås Rio. Välj till exempel det andäktigt vackra biblioteket Real 
Gabinete Português de Leitura, undangömt på Rua Luis Camoes. Här finns 350 000 portugisiska böcker, en skattkammare skapad av Lissabons intellektuella på rymmen från Napoleon. Ett annat tips är Teatro Municipal som är helt inspirerad av den i Paris.

Vandra också längs pittoreska Rua da Carioca med sina vackra oförändrade butiker fyllda med spännande instrument, exotiska kryddor och goda ostar och viner. Här ligger klassiskt bohemiska Bar Luiz, som serverat korvar, kassler och kotletter till stadens intellektuella i 120 år. Bland 20-talet fina kyrkor är tipset den gamla överdådiga och bladguldsprydda Mosteiro de São Bento, uppe på kullen bredvid gamla sjömanstorget Praça Mauá.

Historiska miljöer möter också i Rios förut så nedgångna nöjesdistrikt Lapa. Nu sjuder det av sympatiska sambaklubbar. Till och med de legendariska hamnkvarteren runt Saúde och Gamboa har fått nytt liv längs Rua Sacadura Cabral. Det länge lite farliga Santa Teresa, med sina vackra förfallna kolonialvillor, har förresten blivit Rios hippa konstnärskvarter med ett charmigt barliv – om man -gillar något mera alternativt.