Pajala är en liten by – närmare bestämt 2 056 invånare stor – men ändå ganska känd för svenska folket tack vare Mikael Niemis ”Populärmusik från Vittula” som huvudsakligen utspelar sig i orten. (Vittula, egentligen Vittulajänkkä – Fittmyren - är en folklig benämning på ett villaområde i Pajala.)

Orten bjuder också på ett dramatiskt stycke nutidshistoria - den bombades av misstag av sovjetiska plan under finska vinterkriget våren 1940. Ingen människa dödades, men 134 bomber släpptes och sex byggnader brann ner.

Sovjetiska officerare inspekterade senare skadorna och Sovjetunionen betalade ut skadestånd redan samma år.

I dag är det dock riskfritt att besöka Pajala, varför jag i fjol tackade ja när min väninna Nina bjöd mig och resten av tjejgänget att besöka hennes hemort under hemvändarhelgen, som helgen Pajala marknad äger rum börjat kallas.

Vi tar det tidiga morgonflyget från Stockholm till Luleå, där hyrbilen väntar och tar oss vidare norrut.

Först en lunch på klassiskt bensinsmackshak i Töre och sedan, i stället för att ta snabbaste vägen till Pajala, kör vi omvägen längs finska gränsen för att kunna göra ett stopp vid forsen Kattilakoski, en naturskön rastplast placerad alldeles vid polcirkeln.

Den shoppingsugne rekommenderas även ett besök till Pello, en liten by precis på andra sidan finska gränsen. Inga pass behövs för att rulla över riksgränsen, i stället syns rörande monument över finsk-svensk kärlek, som det stora trähjärtat sammansatt av den svenska och finska flaggan.

På byns stormarknad kan man handla rikligt med lakrits, och på gallerian Vihreä Pysäkki där anrika keramikföretaget Pentik har en fabriksbutik kan man fynda andrahandssorterat porslin.

Pajala Marknad visar sig bjuda på fullt hålligång, med uppträdanden, folkmyller och mastodontiska köer till byns enda bankomat. Här kan man fynda allt från Foppa-toffel-kopior i bebis-storlek till lappländska delikatesser. Inget Norrbotten-besök är komplett utan suovaskebab.

Rökt renkött – samisk snabbmat – måste alltså testas här där den är som bäst.

Pajala kan även stoltsera med världens största solur som mäter 38,33 meter i diameter och står uppställt mitt i centrum. En annan charmig sevärdhet är träugglan som vakar över byn, och som fått ge namn åt utmärkelsen ”Årets Uggla” - en miniatyr av statyn delas varje år under Pajala Marknad ut till någon som gör något gott för hela kommunen.

På kvällen drar det ihop sig till brakfest för alla inblandade. 180 kronor kostar det att komma in på byns enda krog, Bykrogen, men alla betalar utan att knorra. Väl inne är det smockat värre - dansgolvet är packat med glada hemvändare som hoppar upp och ner till de röjigaste sommarplågorna och man kan knappt ta sig fram utan att bli knuffad eller trängd.

En annan kväll har vi bokat in oss på rökbastu. Denna ursprungliga form av bastu har ingen skorsten – man eldar inne i bastun, och när den sista veden falnat rakar man glöden ur elstaden och släpper ut röken genom en lucka. Det är alldeles för sotigt inne i bastun för att ha badkläder eller handduk på sig, så det är fullständig strippning som gäller.

Björkris ligger utlagt, som vi doppar i vatten och piskar oss med – det funkar lite som en peeling för huden och är faktiskt riktigt skönt. Bastun ligger alldeles vid Torne älv, som vi springer ner och badar i med jämna mellanrum. Emellanåt slår vi oss ner på trätrappan utanför och bara beundrar naturen – vattnet, solljuset och det grönskande grannlandet.

Finland är allestädes närvarande i Pajala, inte bara på andra sidan älven utan även i tornedalingarnas eget språk, meänkieli, som betyder ”vårt språk”. Meänkieli är sedan år 2000 ett av Sveriges officiella minoritetsspårk tillsammans med finska, samiska, romani och jiddisch, och så fort Ninas vänner vill retas genom att kommunicera privat över våra huvuden plockas det alternativa tungomålet fram, till vårt förtret.

Plötsligt springer en ren förbi! Kamerorna åker hysteriskt fram och Nina och hennes inhemska vänner skrattar.

Det är mycket som är exotiskt för en nollåtta i Pajala – midnattsol, renar och främmande språk. Men kanske är det mest glädjande för en turist ändå den framåtanda och ortsstolthet som byn visar upp.

Stereotypt glesbygdsgnäll om utflyttning och Stockholmsfixering står ingenstans att finna. Åtminstone inte under en sommaryr hemvändarhelg.