Landskapet skiftar i blått, vitt och rosa. Blått som himlen, rosa som flamingofåglarna och vitt som hästarna. En gardian lever i nära relation med sin häst, som ses som en viktig arbetskamrat. Det blir ofta långa dagar ute i markerna för att inspektera hästarna och driva boskap.
Foto: PETRA CARLSSON
Det är tidig morgon då vi lämnar den lilla byn Saint-Laurent d'Aigouze. Strax efter att de sista husen i byn försvunnit bakom oss breder fälten och saltängarna ut sig på båda sidor om vägen. Över de oändliga grässlätterna och våtmarkerna går vita hästar och svarta tjurar i stora hjordar och betar.
Landskapet skiftar mellan vitt, rosa och blått. Vitt som de pyramidliknande saltbergen och hästarna. Rosa som de salta dammarna och flamingofåglarna. Allt under den blå himlen som speglas i kanaler, grunda insjöar och bifloder som mynnar i det närliggande Medelhavet.
Camargue är känt för sitt sandvin och grödorna växer tätt. Man förser till och med Thailand med ris. Denna del av Frankrike, som är relativt glest befolkad, har kallats Den vilda södern. Och även Frankrike har sina cowboyer, gardians. Hästarna används i arbetet på fälten och för att driva tjurarna. Rancherna ligger tätt. Vi är på väg mot en av dem, Mas du Daladel Listel, som förutom uppfödning även ordnar turridning för turister.
En av gårdens gardians rider ut för att driva in hästarna som ska vara med på dagens ritt. Solen har redan börjat värma ordentligt när han skrittar iväg genom grinden som leder ut i det fria. Vassen växer hög och i gräset lyser vallmor och vild havslavendel. Här lever hästarna som de gjort sedan urminnes tider. De går ute dygnet runt, året runt och lever på gräs och rötter. Bakom ett buskage står den första flocken som han i snabb galopp driver in till gården.
På gårdsplanen reser sig två gravstenar.
– De allra mest betydelsefulla hästarna och tjurarna får sina egna gravar. De begravs stående, berättar ranchens ägare Nicolas Ameraoui.
I Saintes-Maries-de-la-Mer, vid Rhôneflodens mynning, har man en särskild fest då hundratals camarguehästar släpps i frihet ut på stadens gator. Modiga män visar upp den urgamla provensalska tjurfäktningens riter, som inte går ut på att döda tjuren. Emellanåt jagas männen ut ur arenan av de uppretade tjurarna. För det mesta hoppar männen med viga språng över sargen. Ibland sträcks hjälpande händer mot dem från andra machomän. Skjortor rivs sönder, hud blöder.
De första cowboyfilmerna som spelades in utanför studiomiljö filmades här i Camargue och inte i den amerikanska Vilda västern, som de flesta kanske tror. Detta tack vare markis Folco de Baroncelli, en respekterad uppfödare som 1905 kom i kontakt med Buffalo Bill som var på turné i södra Frankrike. De var lite av själsfränder, båda slogs för minoritetsfolken. Buffalo Bill för indianerna och Baroncelli för zigenarna.
Att just många zigenare sökt sig till Saintes-Maries-de-la-Mer beror på att deras skyddshelgon, Svarta Sara, ligger begravd i stadens kyrka, som är väl värd ett besök. Men vi bor i Saint-Laurent d'Aigouze, en typisk provencalsk by med en kyrka från 1000-talet, ett torg omgivet av plataner, kaféer och restauranger. Rummet vi hyr ligger i ett loft i en trädgård som är ett konstverk i sig. Statyer, palmer, kaktusar och lavendel reser sig runt en liten bassäng insprängd bland stenarna. Värdparet, som är svensk-franskt, lagar gärna mat till gästerna och har mycket intressant att berätta om områdets traditioner och historia.
Från vår oas gör vi utflykter till den medeltida byn Aigues-Mortes med en intakt ringmur av sandsten, liksom till vingårdar och fiskebyar. Nere vid Medelhavets kust ligger flera fina badorter med trevliga restauranger, barer och folkliv; som Le Grau-du Roi och Port Camargue. Och har man tröttnar på hästryggen kan man vandra härifrån till den milslånga naturstranden Pointe de l'Espiquette.
