Sedan de kupiga korksjoken torkat ett år fraktas de till fabriken. Portugal är ledande i världsproduktionen av kork. Ekarna både odlas och förekommer naturligt, framför allt i sydvästra delen av landet.
Genom tallskog och sedan över trädlös hed vindlar vägen upp på Foia, som med sina 902 meter är det högsta berget i Serra de Monchique och i hela Algarve. Det sägs erbjuda milsvida vyer, ända ner mot havet. Nu suddar vårdiset sikten men slösar i stället med sina egna effekter: nejden är som svept i sidenslöjor.
Djuprosa blom fläckar den närmaste sluttningen. Vi finner att det rör sig om en rhododendron med mycket begränsad utbredning (Rhododendrum ponticum ssp. baeticum), en underart till en snarlik som hör hemma vid Svarta havet. Nere bland tallarna igen får vi se en flock blåskator. Förutom på södra delen av Iberiska halvön finns de bara i Kina och Japan, vilket gett upphov till teorin att de fördes hit av de portugisiska sjöfararna på 1500-talet. Algarve framstår med ens som exotiskt. Månadsskiftet april-maj är den rätta tiden om man vill avnjuta naturen här när den är som grannast. Havet är ännu rätt kyligt, men varför stanna på de redan överbefolkade stränderna när bergen finns bara en halvtimmes körning därifrån?
Monchiquebergen får mycket regn under vintern och grönskan är överdådig, trots att skeppsbyggarna seklerna igenom hämtade timmer härifrån. Synd bara att man planterat eukalyptus på stora ytor. De snabbväxande träden kan avverkas efter bara tio år för att bli till pappersmassa, men inget annat växer under dem; de försurar jorden, tar kål på mångfalden och påskyndar erosionen.
Orten Monchique, gammalt centrum för bygdens småbönder och herdar, har inte stort mer att bjuda än sin lugna rytm och en berömd kyrkportal i den så kallade manuelinska stilen - en ut i det bisarra uppskruvad sengotik från 1500-talet, unik för Portugal. Denna stil inspirerades i hög grad av sjöfararnas värld av rep och ankaren, stjärnor och snäckor tillsammans med intryck från bland annat Indien.
Trakten är full av stigar som leder ut i de blommande markerna. Där ligger övergivna hus, omgivna av gamla odlingsterrasser med vinrankor som förirrat sig ut i macchian, bland myrten, cistros och smultronträd. Vi stöter på orkidéer och också vild pion (Paeonia broteroi). Göken ropar, så som varje dag, och ovant färgrika fjärilar fladdrar mellan honungsbägarna.
Under mer än 500 år, från tidigt 700-tal till in på 1200-talet, behärskades södra Portugal av araber och berber - morer som de gemensamt kallas. Det var en era av välstånd som avsatt många spår, hos människorna likaväl som i landskapet.
Morerna anlade sinnrika bevattningssystem, på sina håll ännu i bruk. De införde många nyttoväxter: citron och aprikos, sockerrör och saffran, bomull och ris. Formen på Algarves originella skorstenar härrör från den tiden, likaså smaken att smycka med kakel. I Algarve har otaliga ortnamn, i synnerhet de som börjar på "Al", arabiskt ursprung.
I Silves beger vi oss upp till fästningen av röd sandsten, den bäst bevarade byggnadslämningen från morernas skede. De kallade staden al-Kalb, Hjärtat, förmodligen för att den kom att utgöra hjärtpunkten i deras land i "väster", al-Gharb, som senare blev till Algarve. Floden vid vilken den ligger, Arade, var på den tiden segelbar för havsgående fartyg ända hit upp.
Fördrivningen av morerna medförde en kännbar tillbakagång. När sedan Arade småningom slammade igen var Silves glansdagar definitivt förbi. Den legendariska jordbävningen år 1755 drabbade staden hårt. Men fästningen reser sig ännu imposant över gyttret av vita och pastellfärgade hus och under jakarandaträden på dess gård kan man fortfarande se morernas vattencistern och 60 meter djupa brunn. Katedralen strax intill ligger på platsen för den stora moskén.
Visst lockar baden, men efter varje kontakt med den överexploaterade kustzonen stärks vår avkrokslängtan och vi styr norrut, bort från fritidshus och byggnadsplatser, ut mellan fält som ännu är mer värda för den apelsinskörd de ger än som tomtmark.
Strax, i det bälte där kalksten formar berggrunden, omges vi av oliv-, mandel- och fikonlundar innan vi lämnar odlingsbygden. Mellan korkeksklädda sluttningar slingrar vägen upp i Serra do Caldeirão och samtidigt in i en annan värld - inte tidlös men mer eller mindre kvar i det förgångna. Hit upp kom el och telefon först kring 1980. Byarna är mestadels små, består ibland bara av ett fåtal hus. Kvinnor sitter och stickar vid en skiffergrå vägg. Andra tvättar i en ho intill brunnen; bara deras plasthinkar vittnar om nutiden. Vi ser getter och får, här och var en åsna, kanske några äldre män, mer sällan barn. I omgivningen finns små karga jordlotter med fruktträd och grönsaker, någon gång lite säd, som skärs för hand av dubbelvikta kvinnor iförda både huckle och halmhatt.
De flesta yngre har gett sig av till mer lönande sysslor. Den enda verksamhet i Caldeirãobergen som har någon större ekonomisk betydelse är utvinningen av kork. Korkeken är här ett karaktärsträd och ungefär vart nionde år plundras den på sitt yttre barklager. Lite varstans ser vi staplar av kupiga korksjok som väntar på att fraktas till fabriken.
Men man lever också på vissa traditionella produkter som nått ökad avsättning genom turismen. Inte så få ägnar sig åt hantverk. Andra destillerar medronho, ett brännvin som får sin speciella eldighet av smultronträdets frukter. Var och varannan by har sin biodlare; här i bergen finner vi den oförfalskade lavendelhonungen.
Vägen mellan Barranco do Velho och Cachopo i massivets östra del är en av de vackraste i hela Algarve. Den snirklar fram över skifferbergens åsar, som mellan korkekarna är överhöljda av spansk ginst och trädljung, lavendel och cistros - främst den storblommiga klibbcistrosen (Cistus ladanifer), vars kådrika vedstam används som bränsle i bakugnarna.
Så viker vi västerut, längs grusvägar. Vid byn Mealha ser vi på rundhyddor av en uråldrig, keltisk typ, förr bostäder, numera förrådshus: en kallmur av skiffer med ett toppigt vasstak. Här finns också en dolmen, en förhistorisk stenkammargrav. Varhelst vi stannar drillar en näktergal i snåren.
På återvägen händer det sig att vi står vilsna vid en vägförgrening som inte finns på kartan. De små grusvägarna i bergen är sällan skyltade. Vi hör fårklockor och strax kommer en herde. Han pratar på med tandfattig mun. Vid två följande skiljen ska vi inte vika åt höger, tror vi oss förstå. Sedan börjar han tala om Kalifornien; kanske har han utvandrade släktingar där.
Vi tackar och åker, tar åt vänster två gånger. Så kommer vi till California: några nyare hus i en välodlad dalsänka med något så sällsynt som en ortnamnsskylt. Gissningsvis har hemvända USA-emigranter slagit sig ner här.
Rocha da Pena (479 m.ö.h.) är en mäktig, taffelformad kalkstensklippa i serrans södra periferi, naturskyddad på grund av sin rika flora och fauna. Vinden svalkar när vi knegat upp till platån. Vi hälsas av en bondfamilj från någon av byarna nedanför som firar första maj med mat och vin och transistor. Gammelmor har fraktats upp på motorcykel.
Stigen ringlar rödbrun mellan johannesbröd och vildoliv. Den ljusa kalkstenen sticker upp här och var i de pastorala markerna, där blomprakten kanske varar ännu ett par veckor. Varje steg åt sidan frigör kryddiga dofter. Dvärgpalmer darrar i vinden. En biätare slår en färgrik ögla kring en bit av himlen och sväljer en insekt.
