Krugerparken ligger i den Sydafrikanska provinsen Mpumalanga, som betyder där solen går upp. Just det får vi uppleva efter en timmes flygresa från Johannesburg, då vi landar på den lilla flygplatsen Nelspruit nära gränsen till Mozambique.

Naturen är betagande – gräsklädda kullar, stora skogar, floddalar och branta berg. Den mest skiftande natur upplevs på kort sträcka. Vägarna kantas med träd som dignar av macadamianötter och avokadofrukter.

Det är högsommar och drygt 30 grader varmt, i månadsskiftet januari-februari. Vår guide Hylton Langley kör oss i sin öppna jeep till Numbi gate, dit även de allra första bilburna gästerna kom i början av 1900-talet. Man får färdas med egen bil i Krugerparken men det finns naturligtvis fördelar med att ha en kunnig guide med sig. Hylton är dessutom utbildad naturvårdare och talar svenska. Han går in i receptionen för att lösa inträdesbiljett, sedan får vi tydliga instruktioner hur vi ska uppföra oss i parken. Vi är ju här på djurens villkor och måste följa vissa regler – som att ta hänsyn och inte störa.

– Prata inte högt, häng inte utanför bilen, gå absolut inte ur bilen, lyder förmaningarna.

Ser vi något spännande djur ska vi ropa stopp. Då stannar Hylton jeepen direkt och slår av motorn. Det ska bli ett otal sådana stopp under våra knappa tre dagar på safari i denna park, som grundades av boerrepubliken Transvaals president Paul Kruger år 1898. Hans syfte var främst att värna om de vilda djuren och skydda dem från den hänsynslösa jakten som bedrevs då.

Innanför entrén breder landskapet ut sig. Det känns oändligt med savanner och täta buskage så långt ögat kan nå. Några andra jeepar syns inte till och det känns som att vi är ensamma i parken. Efter bara några hundra meters bilfärd kommer en stor flock afrikanska antiloper, Impala, mot oss. Det är vackra, graciösa djur som det finns drygt 150 000 av här. Impalan blir därmed snabbt vardagsmat. Att däremot få möta vildhundar är mycket sällsynt, men en sen eftermiddag springer plötsligt sex stycken upp jämsides med oss.

– Det finns bara knappt 300 vildhundar i hela parken! utbrister Hylton.

I bland måste man ha tur, och tur har vi också när vi plötsligt upptäcker något orangefärgat, svartfläckigt som rör sig nere vid flodstranden. Jo, det måste vara en leopard, en av Afrikas mest svårupptäckta djur. Gräset är högt och leoparden är mycket skygg, men vid ett par tillfällen tittar han ändå upp som för att kolla läget. Sen är han försvunnen.

– Ingen kan smyga som en leopard. Han är säkert redan långt borta nu, kommenterar vår guide.

Vi känner oss ändå väldigt nöjda, och på en och samma dag får vi dessutom se elefant, lejon, buffel och noshörning – och kan därmed stoltsera med ett The big five-certifikat.

I Krugerparken ligger några olika läger att övernatta i. Här finns små bekväma hus, men vill man sova i tält går det också bra. Vi ska till den största campen Skukuza, som även har olika restauranger att välja på. När det är dags att sova ligger vi och lyssnar efter alla ljud. Var det möjligen ett lejon som röt till där ute i den kolsvarta natten?

Djuren är som mest aktiva tidigt på morgonen, därför ställs klockan på fem och efter en snabb kopp kaffe sätter vi oss tillrätta i jeepen igen. Ett gäng babianer blockerar vägen. De tittar lite förstrött på oss men sedan samlas hela flocken och springer iväg vidare. Vid vägkanten står fullt med Marulaträd, som bär en söt, grön frukt som elefanterna älskar. Detta stora djur rammar och skakar trädet rejält. Då rasar frukterna ned och sedan står elefanten där och mumsar i timmar. Frukten är riktigt god att äta, även för oss och ännu läckrare blir den som likör. En flaska Amarula cream är ett måste att köpa med sig hem till Sverige.

Plötsligt tvärbromsar Hylton. En jättestor elefant står rakt framför oss på vägen och ser arg ut.

– Ta det lugnt. Jag har allt under kontroll, säger vår guide.

Vi har stört elefantens framfart mot ett Marulaträd och helt klart är han inte så glad över det. Lite snabbare känns allt hjärtslagen, elefanten kan ju välja att jaga bort oss.

– Det vore en ofarlig lek, hävdar Hylton och han borde ju veta.

Elefanten svänger stolt sin snabel och tar några steg mot trädet. Han väljer alltså att leka med marulafrukterna i stället.

Över kommandoradion håller de auktoriserade naturvårdarna i Krugerparken kontakt mest hela tiden. På så sätt hjälper de varandra att finna de mer skygga djuren. Nu har någon upptäckt en flock med lejon och vi ska bege oss dit. Att finna vägen känns som en hel vetenskap – det ser ju nästan likadant ut överallt. Men Hylton rattar jeepen åt rätt håll och vi når dit inom 20 minuter. Långt in i ett buskage ser vi dem: massor av lejon som ligger och latar sig.

– Nu väntar vi, snart kommer de närmre och passerar oss här.

Och Hylton får rätt. Först kommer unghannen fram och tittar sig omkring. Undrar just vad han tänker när han ser alla bilar som plötsligt samlats. Detta mäktiga och farliga djur rör sig ljudlöst och är snabbt bara en meter från vår jeep. Det känns som han stirrar rakt på mig och det låter som att han morrar till. Lejonet sätter sig sedan bekvämt tillrätta vid vägkanten och gäspar stort. Uttråkad? Ja, det kan man ju bli över att störas dag ut och dag in av dessa plåtpaket som kallas bilar.

Flocken rör sig inte ur fläcken så efter en stund återvänder han in i grönskan. Vi har tyvärr inte tid att dröja kvar – grindarna till vår camp stänger klockan 18.30. Och att sova ute i Krugerparken är inte att tänka på.