Nästan alla känner till båtluffning i den grekiska övärlden där havet är blått och solen lyser. Men den som söker något nytt och vill komma närmare den grekiska vardagen rekommenderas bussluffning i kombination med vandring - gärna i norra Grekland. Hyrbil ger visserligen stor frihet, men det är lättare att njuta av vyerna om man slipper sitta vid ratten på de slingriga vägarna.
Att bussluffa ger en annan frihet, en spännande sådan med fler utmaningar. Rosthål, nersuttna fjädrar och slitna däck på mindre frekventa linjer tyder på att bussbesiktning inte är lika frekvent som hemma. Men bara bromsarna tar, och det gör de väl, är det inte så farligt att skaka fram några timmar då och då, och däremellan vandra genom byar, över berg och längs stränder.
Den som ser osäkerhet som en krydda i semestern kan åka till norra Grekland före alla andra. Där, på landsbygden, är det svårare att förstå och göra sig förstådd men ändå lätt att få kontakt och hjälp eftersom man inte behöver konkurrera om uppmärksamheten med tiotusentals andra.
Enbart det grekiska alfabetet är en extra utmaning här i norr. Bara de allra största vägskyltarna går att tyda medan gatuskyltarna, om de överhuvudtaget finns, är svåra att läsa och minnas: Romanou eller Pergamou, Karanou eller Karatsou - Vavadenou?
Matsedlarna förvandlas till ett lotteri när man inte vill äta octopus, souvlaki och moussaka hela tiden och livsmedelsförpackningar för picknick eller supé på rummet ger onekligen extra spänning.
Bussen från Thessaloniki till Kavalla blev utgångspunkten för vårt enkla bussluffande. Tre timmar tar resan på vacker väg och bussen går varje timme. Bussnätet är väl utbyggt både på fastlandet och på semesterön Thassos, trots att bara en del av urbefolkningen tycks vistas där när det inte är sommar.
Till Thassos kan man antingen ta snabbåten från Kavallas hamn till Limenas, huvudstad på Thassos, eller bilfärjan till Prinou. Från hamnen i Limenas går bussar både med- och motsols runt ön så pass ofta att man kan stiga av när man vill för att titta sig omkring och ta en kaffe tillsammans med gubbarna i keps under platanerna.
Så kommer man till Panagia och Potamia, idylliska bergsbyar som klänger sig fast i Ypsariobergets 1 200 meter branta bergssluttning och har sköna badstränder där nedanför. I Kinyra längre söderut kan man övernatta hos den tysktalande värdinnan på Faros, ett rart hotell med god mat när det är säsong.
I Kinyra var det alltför frestande att lämna busslinjen längs öns nästan tio mil långa kust och vandra åsnevägen upp över bergen till Theologos. Därifrån skulle man kunna ta en ny buss och komma ner till strandvägen igen och åka tillbaka till färjan från Prinou. Men så enkelt var det nu inte. Åsnevägen bjuder på en bedövande vacker utsikt, allt mer dramatisk ju högre upp mot tusenmeterskurvan stigen vindlar. Men den innebär också sugande uppförslut längs branta kanter. En vårdag blir ljudkulissen en hel konsert med grodkör, bisurr och mästersångare, getters skällor och getaherdens fåfänga visslingar. Och i pauserna hörde
vi vårt eget pustande.
Någonstans hade vi läst att vandringen skulle ta två och en halv timme, kanske tre. Värdinnan på Faros påstod sig ha gjort den på 45 minuter när hon var ung men det tror vi inte längre på. För oss tog den dryga fyra timmar med vatten-, frukt- och fotopauser. Kanske tog vi fel väg när vi äntligen nådde klyftan mellan de högsta bergstopparna och fick börja vandra neråt.
En längre och mindre brant väg neråt hade väl varit att föredra. Men vår långa väg var värd varje steg.
Nere i Theologos, som har beskrivits som en trång och exotisk bergsby var allt stängt denna tidiga majkväll. Sista bussen för dagen hade gått för en timme sedan. Någonstans att övernatta inomhus i den över 2 000 år gamla byn kunde vi inte hitta så här på försäsongen. Men krögaren Kostas Iatron håller öppet året om och lagar mat på enbart lokala råvaror och väl till bords vid hans ”Romantische Terrasse” blir vi trötta vandrare väl omhändertagna. När han förstår att vi vandrat över berget ända från Kinyra skaffar han snabbt vatten och bjuder på ouzo, hugger till lammspett och bläckfisk som han grillar.
När vi försöker fråga om ”Hotell?” och ”Schlafen?” svarar han ”Nein” men tillägger ”Taxi” och pekar bortåt. Han går in till telefonen och ringer en kompis som är taxichaufför och lovar att ta oss med till en annan vän som har ett hotell i sommarparadiset Limenaria, där man ska öppna för säsongen.
Hotellinnehavarinnan kan endast tala grekiska och räknar ännu i drachmer. Hennes dotter har bageri i bottenvåningen och tolkar morgonen därpå: Det blir 240 kronor för ett dubbelrum med havsutsikt och därmed har vi pengar över både till frukost vid stranden och fortsatt bussresa. Vi far längs kusten till Limenas och tillbaka till byn Prinou, varifrån vi ska ta sista färjan till Kavalla på fastlandet nästa dag.
I norra Grekland kan man vandra på många håll. Man kan också bussluffa långt, ett och ett halvt dygn tar det till exempel att åka buss från Thessaloniki till Istanbul i Turkiet.
Men på fastlandet nöjer vi oss nu med att dra västerut den lilla sträckan från Kavalla till Xanthi. Det är lördag, vilket passar bra om man vill uppleva den högljudda turkinspirerade marknaden där. Från den går vi till järnvägsstationen och köper biljett för en hisnande vacker tågresa genom väglöst land, djupa raviner och väldiga perspektiv.
Vi kommer på så vis till Drama där det finns vackra stalaktitgrottor. Bussar går varje timme tillbaka till Kavalla.
En marknadsdag är förstås inte lång nog för att vi också ska hinna stiga av bussen och se Filippi med sitt stora arkeologiska område nedanför guldberget Pantea. Men att resa till Filippi gör vi lätt en annan dag:
Från Kavalla tar man sig till Filippi för 12 kronor på en halvtimme. Där vandrar vi på stigar bland vallmo och cikoria, åkerkulla, anenomer och krysantemer och ser amfiteatern, agoran (torget), de mäktiga tempelruinerna samt minnena från Pauli tal och Brutus och Cassius banemän.
En annan dag väljer vi åter att ta bussen västerut mot Xanthi, men stiger efter cirka en timme av i Toxote för att vandra uppströms floden Nestos meanderdalgång. Här är stigen inhuggen i bergssidorna, stenlagd och inte alltför brant. Dessutom är den försedd med bänkar för vilo- och vattenpaus.
En vardag på för- eller sensommar bjuder Nestosdalen på en ovanlig stillhet. Bara det lilla tåget som kör ut och in genom tunnlarna nedanför eller ovanför stigen påminner om att det finns andra i världen. Stigen - som är kanske en halvmil lång - slutar plötsligt men, sägs det, kan komma att förlängas en dag. Utsikten är svindlande, fågelsången smäktande och bina lika flitigt surrande som på Thassos.
Den här gången missar vi inte den sista bussen. Självbevarelsedriften bjuder oss att vända tillbaka innan solen går ner bakom bergsbranten. Vi hinner ändå njuta av dalens blåvioletta skymningsdager och får en lätt promenadväg tillbaka till den stora världen när vi följer landsvägen där bussarna går.
