Landskapet är som taget ur en film om Peter Pan och landet Ingenstans. Prunkande öar utan en hydda i sikte, långa orörda sandband i gräddvit nyans, omgivna av oceaner i klaraste turkos.

Under ytan rör sig vattenmassorna i stilla takt, där solen bryter igenom ytan bildas ett lekfullt mönster över de blomstrande korallfälten i rosa och orange. Ett guldskimrande fiskstim sveper likt en harmonisk symfoni över den vidsträckta terrängen, och vartenda skrymsle och vrå vimlar av rörelse och liv i tillsynes oändliga variationer.

På plats i den magiska scenen på ett par meters djup rör sig naturfotografen Mattias Klum med sin kamera. Nyfiket fångar han minsta händelse och detalj i denna gigantiska undervattensvärld.

Det är inte svårt att förstå varför. Raja Ampat i västra Nya Guinea tillhör en av världens rikaste havsmiljöer. Här finns 75 procent av jordens koraller, och över 1500 fiskarter lever i de oförstörda vattnen.

– Stället är helt osannolikt. När man först ser det tänker man nästan att det är en animerad verklighet, säger Mattias Klum, som just nu är mitt uppe i arbetet med att spela in en dokumentärfilm från platsen.

Entusiastiskt beskriver Klum den som en miljö där man, trots att vi idag är sju miljarder människor som ”satt vårt stora tjocka fotavtryck nästan överallt”, i många avseenden känner att man är ensam på jorden.

– Men det lever verkligen på lånad tid, tilllägger han och rösten får en allvarligare ton. Så här såg det ut en gång i tiden vid exempelvis Bahamas eller i Röda havet, men mer och mer av det här försvinner.

Tanken med det projekt han driver tillsammans med fyra medarbetare, är att skildra miljöerna och den respekt den lokala befolkningen har för sitt vatten, och på så sätt visa på människans kopplingar till havet. ”Att naturen inte är någon slags slit-och-släng resurs eller något tittskåp som vi inte är beroende av”.

– Vi får vårt sötvatten från naturen, vi får vår mat från naturen, och vi får i stort sett vår medicin från naturen. Livsvillkoret för oss är att vi håller oss väl med naturen och lever med och inte mot den. Förhoppningsvis kan den här vidunderligt vackra platsen bli en bra inträdesbiljett till en ökad miljömedvetenhet eller en känsla av släktskap till naturen.

Ett annat syfte är att uppmärksamma de hot som finns mot havens biologiska mångfald, samt de direkta konsekvenser utarmningen får för överlevnaden av miljontals människor. Försurning, övergödning och exploatering är bara några av utmaningarna vi står inför, menar Mattias Klum, som även är förtroendemedlem i Världsnaturfonden, WWF.

– Försurning exempelvis leder till att man bryter ned kalciumjonerna i havsmiljön, vilket gör att den utarmas på sikt, både korallrev men också hela uppbyggnaden av snäckskal och skelett. Försvinner korallreven blir vi av med 25–30 procent av proteinkällan för all mänsklighet, förutom att det är en yngelkammare för haven i stort.

Utfiskningen är ett annat problem. Liksom skövlingen av mangroveskogar som leder till att sediment kan rinna ner i havet och täppa igen polyperna på korallerna. Därtill kommer klimatförändringar, som bland annat leder till en uppflytning av arter och en ökad fluktuation i vattentemperaturen som i sin tur bleker korallerna.

– Barriärrevet var en gång en av jordens färggrannaste, rikaste och mest fantastiska platser, men jag har dykt på platser där man inte ser något utom död, det är bara vitt.

Johan Rockström, miljöforskare och chef för Stockholm resilience centre och Stockholm environment institute, instämmer. Även han listar utfiskningen, uppvärmningen, övergödningen och försurningen av haven som de absolut största hoten mot den marina biologiska mångfalden.

– Faran med alla dessa hot är att de agerar simultant, vilket innebär att de negativa effekterna slår till samtidigt, säger han och förklarar att det även finns en risk för så kallade tröskeleffekter. Då kan hav, som under en lång tid med gradvisa förändringar ser ut att vara stabila, plötsligt förändras snabbt med risk för ekologisk kollaps som följd.

Enligt Rockström visar forskningen att hoten mot haven är reella, frågan är hur allvarliga de är, hur de samspelar och när och hur de kommer att slå. Klart är att samtliga beror på mänsklig påverkan.

– Den enda osäkerhet som finns är graden av påverkan på den globala uppvärmningen.

Han förklarar att vi just nu befinner oss i en väldigt speciell period. För drygt 10000 år sedan, efter den senaste istiden, gick jorden ur en tid av extremt variabla miljöförhållanden, och in i ett jämviktstillstånd av extraordinärt jämna temperaturer och livsbetingelser på jorden, även kallad holocen. Det är tack vare denna stabilitet, menar Rockström, som människan lyckats gå från att vara jägare och samlare till dagens moderna samhälle där vi närmar oss sju miljarder människor.

– Vi måste inse den oerhörda ödmjukhet vi bör ha till det tillstånd vi beror av, och att det är det tillståndet vi nu hotar. Inte bara att vi riskerar att förstöra haven, utan även basen för vår egen utveckling.

En illavarslande paradox till de oöversiktligt, nästan obegripligt svåra problem vi står inför, anser Mattias Klum, är vår syn på haven som en oändlig resurs. Vi vräker ut sopor, vräker ut kemikalier, vräker ut gamla stridsmedel och behandlar haven ”som om de vore en avfallskvarn”. Bara för att det är under ytan så tror vi att det är borta, men glömmer att det inte bryts ned, säger han.

Dessutom vet vi inte vad det är vi förstör, tillägger han, och ritar en prick i en stor cirkel i blocket för att illustrera hur liten del av havet som idag är utforskat.

– Samtidigt fattar vi massor av beslut utan att veta vad vi håller på med. Vi förändrar livsbetingelserna för oss själva och vi påverkar hela tiden världen. Men på ett sätt är det också häftigt för det betyder att vi kan göra val. Fatta beslut.

Ytterligare en person som är engagerad i havsmiljöfrågan är FN-ambassadören Jan Eliasson. Som en av 15 personer är han utsedd av FN:s generalförsamling att utvärdera och påskynda arbetet med millenniemålen, där havsmiljön ingår. Av de åtta punkter på listan går det framåt på vissa, medan man på andra inte nått dit man hoppats.

– En av dessa är punkt sju, det vill säga hållbar utveckling. Där måste vi påminna regeringen om de inte lever upp till sina mål, samt försöka skapa en internationell opinion. Ett huvudskäl till det är att 4000 barn dör varje dag för att de inte har något, eller har dåligt, vatten, säger han.

Just nu pågår förhandlingar mellan världens miljöministrar i Nagoya i Japan, dit också Sveriges miljöminister Andreas Carlgren (C) reser i nästa vecka. Där ska man se över konventionen för biologisk mångfald, CBD, och diskutera hur man ska nå de mål man satte upp men inte klarade av till 2010.

I nästa vecka hoppas man även kunna skapa en forskarpanel, likt FN:s klimatpanel, som kontinuerligt ska uppdatera tillståndet för jordens natur.

Nyligen har EU:s generalförsamling också enats om att tillgång till rent vatten skall klassas som en mänsklig rättighet. Flera länder, däribland Sverige, lade emellertid ned sin röst i den omröstningen. Något miljöminister Andreas Carlgen har förklarat med att det ”inte är rätt metod att uppnå ett väldigt viktigt och gott syfte”. Men Jan Eliasson är av en annan uppfattning.

– Fred, hållbar utveckling och mänskliga rättigheter hänger samman. Resolutionen är ett konceptuellt genombrott, men arbetet går långsamt och vi har bråttom. När ekonomins snåla vindar blåser glömmer man detta. Istället för att miljöarbete ses som en lyx måste det bli del av en hållbar strategi som inte är känslig för konjunkturer. Det är en fråga om planetens hälsa och vår säkerhet på sikt.

Helst önskar Mattias Klum att alla skulle göra någon slags livsrevision; ifrågasätta hur man lever sitt liv och hur man skulle kunna göra den livsstilen mer hållbar.

– Det finns en stor kritik mot att lägga för mycket ansvar på privatpersoner, men i en demokrati så väljer vi våra ledare, vi är fria att konsumera hur vi vill och efterfrågan styr också produktionen i många avseenden. Ställer man krav är det en signal i samhället att man förstår att man är viktig i ett system, annars är man ju bara en fripassagerare. Man är ett får i en flock och följer man då fel herde går det åt helvete.

För att lyckas gäller det att motivera människor att ta ansvar och känna sig viktiga i en process, anser han, samt att utifrån det perspektiv man befinner sig försöker göra skillnad.

– Sverige är ett litet land men har ändå en röst i världen och är ett modelland. Den positionen tycker jag att vi ska vara rädda om och också fylla den med värde och göra den skillnad vi kan. Vi lever i tid där vi kommer känna en fördröjning i allt vi har gjort, och vi kan inte ens förstå hur illa det kommer att bli. Vi håller just nu i stafettpinnen till nästa generation människor, och vi måste fråga oss vad det vi vill lämna efter oss.

Han tror också på kraftfulla insatser på ett internationellt plan, och framförallt – ett multidisciplinärt arbete. Enligt Klum anser vissa att det är bättre att segmentera världen och lösa de lokala problemen, medan andra tror på en internationell struktur. Själv tror han på båda. ”Lokalt måste man känna att man har ett stöd.”

Människor måste dessutom börja se möjligheterna i det som beskrivs som utmaningarna, konstaterar Mattias Klum, och med entreprenörskap betrakta miljöengagemang som en affärsmöjlighet snarare än en uppoffring. ”No business on a dead planet”, som det står bakpå en av hans bekantas visitkort tycker han är en målande slogan av poängen.

– Det kanske är en smula naivt att tro att man ska kunna förändra allt genom en vanlig film, men det som är viktigt är att försöka beskriva både allvaret och hoten, men också möjligheterna vi har att ställa saker till rätta och att göra skillnad på ett positivt plan. Det går att tjäna pengar och vara modern och leva ett väldigt gott liv men med väldigt låg åverkan på naturen.

Om drygt en månad bär det av tillbaka till Raja Ampat för ytterligare fem veckors filmning innan arbetet är avslutat, och jag passar på att fråga om det bästa minnet från expeditionen hittills. Efter en kort stunds koncentrerat tänkande lyser Mattias Klum upp.

– Det var ett nattdyk då jag hittade en Wobbegonghaj. Att kunna ligga precis ovanför och se den perfekta rörelsen var fantastiskt. Sen älskar ju jag små detaljer, bara att titta in i en mjuk korall och se livet i de här organismerna och vara en liten del av det. Det är något otroligt med att befinna sig i en värld som är så opåverkad, där det är en sådan exceptionell rikedom, där det är bara färg och liv precis överallt. Det är som ett jättelikt höghus där varenda litet fönster är upptaget av någon som tittar ut och där det bara kryllar av liv. Varenda våning är fylld med anpassningar, det är enormt.