Halvvägs upp hör vi smällen. Den smala, branta och snäva bergsvägen kantas av väldiga stup. Det har börjat pysa från det vänstra bakdäcket. Lyckligtvis har Sergio, vår förutseende chaufför, med sig ett extra däck.

Bergsprovinsen Tusheti är en del av republiken Georgien. Här finns ett fönster till en värld och kultur som är näst intill utrotad i dagens Europa. Många georgier har själva inte besökt denna mytomspunna plats där kristendomen blandas med en animistisk tro. Det här är en del av världen som under alla tider stått i fokus för regionala stormakter. Här har romare, araber, mongoler, perser, turkar – och under de senaste seklerna även ryssar – dragit fram. Det dröjde ända till 1978 innan dåvarande Sovjetunionen färdigställde vägen som går över bergspasset Abano (2 900 m ö h).

LÄS OCKSÅ: Städerna svenskar inte vill resa till

Plötsligt fylls vägen av vita får och vi tvingas vänta tills de passerat. Det känns som om vi har passerat en tidsgräns och förflyttats hundratals år tillbaka i tiden. Medan vi fortsätter upp för berget åker vi förbi beundransvärda vattenfall och jeepen får sig en naturlig och välbehövlig tvätt. Vägen blir allt gropigare, och mindre, och det blir uppenbart varför det krävs en fyrhjulsdriven jeep för att ta sig över bergspasset.

Precis innan vi når Abanos topp vinkar ett par äldre och något förfriskade herrar in oss mot bergskanten. En av männen bor här under sommarhalvåret och erbjuder sovplatser för trötta resenärer eller militärer som far igenom området. Vi får smaka på cha-chan, det lokala brännvinet, och den sura eftersmaken sköljs ner med en söt vattenmelon. Vi skålar, men innan de hinner fylla på glaset igen tackar vi för oss och beger oss vidare upp mot toppen.

Ovanför molnen skymtar vi de grönklädda dalarna som gömmer medeltida byar som tycks fastklistrade på de branta bergen. I dessa byar bor folk endast mellan maj och oktober. När kylan blir olidlig tar byborna sina får och hästar och vandrar mot Kakhetien och Alvani-dalen där de tillbringar vintern.

Dagen övergår sakta i skymning och vi tar oss ner mot en dold och övergiven liten by, Koklova. Vi slår upp tält och gör upp en brasa på en kulle som är fylld med de sötaste blåbären och hallonen vi någonsin smakat. När vi hör vargarna yla mot den stjärnklara himlen och fullmånen lyser starkt känns den kaukasiska vildmarken nära. Sergio flinar, visar sitt gevär och vi somnar tryggt i varma sovsäckar.

När vi morgonen därpå drar ner tältets dragkedja sitter en man utanför, brunbränd, väderbiten och brett leende. Han heter Adam Baikhoidze, är 38 år och uppvuxen i en av byarna som är utspridda i provinsen. Han är i sällskap med sina hundar och 700 får. Det är stundtals ensamt.

– Jag har inte så många vänner kvar här. Många har flyttat till Europa. Men jag trivs i bergen.

Samtiden har nått även Adam. Han tar fram sin mobiltelefon, en Ericsson modell äldre med kamera och polyfonisk ljudsignal, och spelar upp klassisk georgisk folkmusik. Efter ett tag byter han till modern rysk popmusik, som han tror ska gå hem bättre.

Adam tillhör folket Tusher, men pratar georgiska och identifierar sig själv som georgier. Han är kristen men kallar sig även animist. När livet är så tätt sammanflätat med naturen är det enkelt att förstå att man tror på dess kraft. Det är också denna tro som får Adam att inte ta med sig grisar till Tusheti.

– Vi äter inte grisar här. De mår inte bra i dessa berg.

Olyckligtvis var det just fläskfilé som Sergio hade med sig när vi grillade kvällen innan och efter pratstunden med Adam vaknar en kraftig magsmärta. Men det behövs inga andra besvärjelser än en lång stund på det spartanska dasset i den tomma byn.

Vi reser i cirka en och en halv timme till Omalo, provinsen Tushetis centralort. Det som imponerar mest är inte Omalo utan den lilla medeltida fästningen precis ovanför byn. Fästningen Keselo byggdes under den mongoliska invasionen i Georgien 1230. De 13 tornen skyddade då invånarna mot invaderande mongoliska och senare dagestanska stammar, men när Georgien var en del av Sovjetunionen förföll tornen. I dag har fem av dem restaurerats och det arbetet har resulterat i flera intressanta arkeologiska fynd.

Nästa stopp blir byn Dartlo, som liksom de andra byarna kännetecknas av stenhus med skiffertak och den branta sluttning som byn är byggd på. Vissa byar står på så branta sluttningar att föräldrar måste spänna fast sina barn i rep så att de inte faller när de leker.

Mellan Dartlo och Kvavlo ligger den lilla byn Dano inklämd. Här möter vi 68-årige Goderdzi Tataraidze som inte ser ut att vara en dag över 50. Är det verkligen bara en myt att georgier blir äldst i världen? Han bjuder på egenodlad potatis och berättar hur hans farföräldrar försvarat landet i krig mot både Dagestan och Tjetjenien, två republiker som ligger ett stenkast bort och vars gränser inte rekommenderas att närma sig på grund av rån och kidnappningar. En verklighet som känns avlägsen när vi blickar ut över det idylliska landskapet.

Åter i Dartlo bjuds vi på en riklig georgisk middag hos Keto Lagazidze och hennes man Vaja Idoidze, som driver ett gemytligt litet vandrarhem. Det blir ostbröd, lammgryta, tomat- och gurksallad och fårostfyllda grillade äggplantor som vi sköljer ned med cha-cha. Vi sitter på träbänkar i ett litet rum som är delvis utomhus. En lågenergilampa sprider ett dovt ljus.

– Det saknas elektricitet här i bergen, men solen lyser starkt. Därför har staten försett oss med solpaneler, berättar Keto.

På så sätt kan livet fortgå i samklang med naturen, utan att man gör stora avtryck i den. Vi lämnar Tusheti med en känsla av lugn och beger oss tillbaka mot bergspasset. Dagen skimrar svagt dimliknande och flugfiskare står längs floden som letar sig runt bergen in mot Dagestan.

BILDSPECIAL: Över Georgiens berg
LÄS OCKSÅ: Städerna svenskar inte vill resa till