När jag vinkats iväg från den makedonska gränsen är jag ensam på vägen. Nedanför buskagen hör jag Ohridsjöns vågor slå mot klipporna. Efter några hundra meter möts jag av en skylt märkt Republika e Shqipërisë. På närmare håll ser jag att skylten är full av kulhål.

Här börjar Albanien.

Senare, efter sammanlagt närmare en månad i landet, kunde jag konstatera att den sönderskjutna gränsskylten var det mest dramatiska jag såg.

På 1990-talet skulle Albanien förvandlas från ett isolerat, stalinistiskt reservat till ett normalt land. Omställningen till kapitalism och demokrati blev kaotisk och ibland våldsam. Ett havererat pyramidspel utplånade människors sparkapital. Ni minns kanske bilderna av överlastade fartyg som kom till Italien med albaner som desperat ville bort. Men några år in på 2000-talet började landet komma till ro och ekonomin tog fart.

Dramatiken har man förhoppningsvis lämnat bakom sig. Nu håller Albanien på att komma ifatt sina grannar. Nya vägar anläggs i rask takt, överallt reser sig byggkranar. Bruttonationalprodukten ökar stadigt år efter år. Varuutbudet är stort, alla moderniteter finns.

Det är lätt att ta sig runt i Albanien och avstånden är sällan stora. Det går bussar till varje avkrok och mellan de större städerna är trafiken tät på i allmänhet bra vägar. Det gäller bara att kolla upp i förväg var man hittar transport till nästa plats. Busstationen kan vara en anonym tvärgata långt från centrum eller en trafikrondell någonstans. Tidtabeller finns i allmänhet, men inte alltid anslagna. Man får snoka runt, höra sig för.

Min första morgon i landet, dagen efter ankomsten från Makedonien, gick jag upp långt före gryningen för att ta dagens enda buss söderut. Men trots att jag var så tidigt på plats hade bussen gått ännu tidigare än jag trott mig få veta. Så där blev jag sittande i mörkret på en kaféstol vid den informella busstationen, beredd att ta dagen som den kom. Några timmar senare befann jag mig oplanerat i huvudstaden Tirana, dit alla vägar bär.

I Tirana började jag inse att Albanien kunde bli en riktigt trevlig bekantskap. Glöm allt vad du möjligen fått för dig om Tirana som en grå, trist håla där Stalin och Lenin stod staty. En mer färgsprakande stad är svår att hitta i Europa. Ibland mer kul än vacker, men i alla fall inte grå.

Det var förre borgmästaren Edi Rama, tillika socialistisk oppositionsledare, som fräschade upp Tirana – och 2004 vann ”VM för borgmästare” på kuppen. Förutom att han lät riva alla svartbyggen som korkat igen centrum under avregleringarnas första tid, anlade han parker och gav order om att slitna husfasader skulle målas. Vad sägs om ett hus i orange med diagonala gröna linjer och lite violetta cirklar? Eller randigt i blått och rött?

Det finns snygga, lite mer stilfulla områden också, särskilt i centrum som är starkt präglat av Albaniens tid som i praktiken italiensk koloni på 1930-talet.

Tirana, med omkring 600 000 invånare, är tillräckligt stort för att kännas pampigt och myllrande. Trafiken är tät, och det är inte alltid så lätt att ta sig över gatorna. Men samtidigt finns där en småstadsatmosfär som gör staden perfekt att flanera i, särskilt en ljummen vår- eller sensommarkväll. Människor av alla generationer är ute till sent, småbutiker och gatumarknader är öppna, på de nästan osannolikt många trottoarserveringarna är det packat med folk som dricker espresso och röker. Varken fyllerister eller stökiga ungdomsgäng syns till. Tirana – och för övrigt hela Albanien – känns tryggt på ett lite gammaldags sätt.

Snabbt hamnar man i Blloku, ett tiotal kvarter nära centrum som under kommunisttiden var partipamparnas privata område där ingen vanlig alban fick komma in.

Nu är det en av Balkans hippaste stadsdelar, fylld av restauranger, kaféer, boutiquer och stadsjeepar. Man kan fika utanför kommunistledaren Enver Hoxhas villa eller besöka Whisky Bar vid hans trädgårdsmur. Vid grannhuset vajar Stjärnbaneret utanför Lincoln Center, sannerligen en historisk ironi.

Tiranas snyggaste gatskylt finns förresten på rruga Presidenti George W Bush.

Albanien är förstås inte bara Tirana, även om huvudstadens charm räcker långt. Större delen av landet är bergigt och de flesta resor bjuder på serpentinvägar och hisnande utsikter. Längs kusten ligger nästan tomma sandstränder på rad och i den södra delen av landet har städerna Gjirokaster och Berat, med välbevarad miljö från den osmanska tiden, utnämnts av Unesco till världsarv.

Allt är förstås inte bra. Det råder ett farligt politiskt dödläge mellan höger- och vänsterblocken som de senaste åren har bromsat nya reformer. Korruptionen är omfattande och den organiserade brottsligheten har sina tentakler lite varstans. Både varu- och människosmuggling förekommer.

Men sådana problem delar Albanien med sina grannländer, och en turist märker ingenting. Det som ger starkast intryck är vänligheten, hjälpsamheten och den minimala risken att bli rånad.

När guideboksförlaget Lonely Planet rankade världens bästa resmål 2011 toppade Albanien listan. Förstaplatsen motiverades med gästfriheten, den goda maten (inspirerad av de italienska och turkiska köken), stränderna, kulturarvet, den överkomliga prisnivån och en befolkning som fortfarande tycker det är kul med turister.

LÄS MER: Heta Albanien på väg ut ur skuggan
LÄS MER: Albanien en doldis bland resmål