Än påminner Con Daos säregna landskap om någon vindpinad ö ute i Atlanten, än om spanska Costa Brava med klippor som stupar brant ned i havet eller om Korsika och dess låga macchia i täta snår. Jag kommer till och med att tänka på Lofoten, vars fjäll växer ur havet. Men bara en bit bort ligger långa sandstränder kantade av kokospalmer och kausarinaträd. Det är behagligt varmt, 26–28 grader både i luften och i vattnet.
Mitt ute i Sydkinesiska havet, en timmes flygresa från Saigon har man tre säsonger: Blåst, torrperiod och sedan regn. Bäst är vädret från februari till oktober med sol. Då har också vindarna lugnat ned sig och det går att dyka och snorkla. Kommer man under sommaren kan man få se sköldpaddorna lägga sina ägg.
Naturintresserade har all anledning att åka hit. 14 av Con Daos 16 öar är nationalpark sedan 1993. På öarna finns flera endemiska, alltså inhemska arter, bland annat den svarta ekorren som hörs hosta till i snåren. Även fågellivet och de skygga dugongerna, sjökorna, lockar besökare.
Flertalet av västerlänningarna som tagit sig hit tycks ha gjort det av en slump. Hans Walter från Stockholm reser runt med sina tre söner och kom till Con Dao för att planet till Phu Quoc var fullt. De har hyrt mopeder och åkt runt på vägar helt utan trafik.
–Det finns nästan inga restauranger, men man slipper värja sig mot försäljare på stranden. Här är en sömnig stad vid en sömnig strand, menar han.
Så det är kanske inte konstigt att många åker härifrån nästan så snart de har landat. Man känner sig förvisso välkommen, men får roa sig bäst man kan. Barer och diskon lyser med sin frånvaro och det är befriande fritt från pasta och pannkakor på menyerna. I gengäld får man de färskaste skaldjuren på tallriken.
Den vilda naturen matchas av en lika dramatisk historia. I många år har vietnameserna kommit i grupper för att se de ökända fängelser där deras nationalhjältar hölls inlåsta, först av fransmännen och senare av amerikanerna/sydvietnameserna.
Naturen är dramatisk, historien är dramatisk – och ändå är Con Dao den perfekta platsen för att hitta lugnet. Kontrasterna är många, inte minst att öarna var ett helvete och nu, i våra ögon, är de ett paradis. Och än har de stora massorna inte hittat hit.
