Nog har jag besökt en och annan svensk fornlämning i mina dagar, men aldrig förr har jag varit med om att redan på parkeringsplatsen mötas av ivriga guider som halvspringer fram och erbjuder sig att gratis guida mig. Det känns faktiskt mer som järnvägsstationen i Bombay än det pyttelilla fiskeläget Kåseberga i sydöstra Skåne. Att det dessutom är två helt olika sanningar de har att berätta gör situationen än mer pikant.

Efter en kortare promenad runt i Kåseberga by, börjar vandringen upp mot själva monumentet. Värmen blir mindre tryckande när vinden tilltar. I ryggen har vi den glittrande Östersjön och framför oss ligger skånesavannen: trädlösa kohagar som lutar svagt uppåt. Vi leds av guiden från Ystads turistbyrå, som gett oss broschyrer märkta med Riksantikvarieämbetets och kommunens logga. Guiden säger att hon förmedlar den officiella forskning som finns kring Ales stenar och livet i fiskebyn. Kåseberga låg ursprungligen uppe på slänten och var fram till 1930-talet i stort sett isolerat, får vi veta.

Halvvägs upp till Ales stenar upprepas scenariot från parkeringsplatsen. Vid sidan av gångstigen står plötsligt Bob G Lind, som kallar sig fristående forskare inom den tvärvetenskapliga disciplinen arkeoastronomi. I nästan tre år satt han vid monumentet och dokumenterade solens rörelse över stenarna och har sen dess hållit egna guidningar.

På ett plakat lutat mot ett träd visas en bild av Ales stenar och här lanserar han sin teori om att monumentet skapades under bronsåldern som en solkalender och ett solur. På ritningar visar han entusiastiskt hur hela formationen är byggd exakt inriktad efter solens position vid sommar- respektive vintersolståndet. Han pekar och berättar och visar foton tagna vid olika tidpunkter.

- Ni kan själva gå upp till stenarna och kontrollera allt detta, säger Bob G Lind till oss och hänvisar till sin guide som står placerad mitt i monumentet, redo med alla detaljer kring solkalenderteorin.

Vår guide från Ystads kommun passerar Bob G Lind utan en blick och ställer sig femtio meter bort för att ge oss en kort redovisning av faunan uppe på heden. Alla har vi läst om guidekriget vid Ales stenar och studerar nyfiket hur de båda sidorna agerar. De ignorerar varandra fullständigt.

Väl uppe på toppen av åsen får vi annat att tänka på. Ales stenar är ett magnifikt monument. 59 stenar uppställda i en skeppsformation på åsens högsta punkt. Åt tre håll sluttar heden svagt ner mot ett brant stup med det rytande havet nedanför. Framme vid kanten är blåsten så stark att man måste ropa för att överrösta vinden. Monumentet ligger ett hundratal meter från havskanten och där är det förvånansvärt vindstilla.

Stenblocken står rakt upp, de minsta bara någon dryg meter hög och de största över två meter. Varje sten väger flera ton och de flesta kommer från åskanten. Några är av en annan bergart och har troligen fraktats hit på isen, berättar vår guide, men när man står mitt i Ales stenar så är det inte praktiska umbäranden man tänker på, utan varför dessa 59 stenar släpades upp på kullen där hav och himmel möts?

- Man får tro vad man vill, förklarar guiden från Ystads turistbyrå.

20 meter längre bort står nästa guide, som presenterar solkalenderteorin och han är betydligt mer säker på sin sak. I handen har han en lång stav som han placerar mitt i skeppssättningen och visar hur stenarna fungerar som ett solur.

- De andra hävdar att man skulle ha byggt allt detta som en gravplats för ett skepp, precis som man begraver Påven mitt i katedralen - men det tror inte vi, förklarar han och visar återigen hur staven visar tiden.

I korta drag förklarar Bob G Lind sin teori med att solkalendrar uppbyggda på exakt samma vis som Ales stenar finns i Egypten. Troligen har vi fått kunskapen via Fenicierna, ett handels- och sjöfararfolk som besökte sydöstra Skåne under bronsåldern för att köpa eftertraktad bärnsten. Syftet var att hålla ordning på vinter- och sommarsolstånd och viktiga tidpunkter för religiösa ceremonier och offer, men också för att åkerbrukarna skulle veta tiden för sådd.

- Varför ska jag tro mer på dig än på den andra guiden? frågar jag.

- Ingen har den fullständiga vetskapen om varför stenarna uppfördes, men jag anser att arkeologerna gjort ett fundamentalt misstag när de inte sett att stenarna är uppställda efter solbanan, svarar Bob G Lind.

Mystiken tätnar och allt tyder på att konflikten förblir olöst. Det finns nämligen uselt med bakgrundsmaterial kring Ales stenar. En teckning från 1777, en nedskriven iakttagelse från 1800-talet och en bild från 1916, då bara 16 av de 59 stenarna stod på sin plats. Monumentet restaurerades vårdslöst, exakt vad som gjordes vet ingen, mer än att man reste upp de stenar som låg ner.

Under andra världskriget byggde sedan militären anläggningar och skyddsrum precis vid stenarna och efter kriget lät man bulldozers frakta bort gigantiska mängder flygsand som täckte monumentet. Materialet undersöktes aldrig, därför finns det ingen som med säkerhet kan säga huruvida den ena eller andra parten har fel.

Gravfält från järnåldern eller solkalender från bronsåldern, gräva i jorden eller skåda mot himlen, kanske spelar det ingen roll för oss som besökare om det är den ena eller andra teorin som är den mest sannolika. Kanske är det också konflikten i sig som lockar de 750 000 turister som årligen besöker Ales stenar.

Efter den avslutade guidningen dröjer sig en kvinna i 30-årsåldern kvar med en fråga:

- Jag pluggar till psykolog och är inte intresserad av det historiska utan undrar hur det påverkar er att ni är två konkurrerande guider här?

Då ler guiden från Ystads turistbyrå trött.

- Vi har valt att inte kommentera detta. Men du kan ju googla på det om du är intresserad. Striden har pågått i mer än tio år, så det finns mycket att läsa. Men som sagt, vår inställning är att man får tro vad man vill.