För något år sedan utsågs Olympos i Turkiet till ”världens bästa strand” enligt en undersökning vid ett amerikanskt universitet. Motiveringen var att det fanns mer att göra än att bara bada i Medelhavet.

Olympos är ett lugnt hörn av kustremsan utanför svenska chartermålet Antalya. Resan från stadspulsen tar bara en dryg timme med bil och det är inte svårt att bli kvar en vecka – eftersom det varken finns dyra hotell eller billiga turistfällor. Vad man däremot hittar är sköldpaddor att bada med.

Stranden är stenig men mycket vacker, lång och den är indelad i två delar. I ena änden finns Chimaera, en enorm klippa med naturliga eldar som brunnit i tusentals år. Den brinnande klippan är förstås en fantastisk syn på natten. På den här sidan finns de flesta av strandens 70 pensionat som ligger gömda längs vattnet.

I den andra änden stoltserar en romersk stadsruin, efter vad som en gång var en hamnstad för härjande pirater. Precis intill ingången till stranden ligger flera vackra gravar.

– Vi ser inte så många skandinaver här, men det här är en bra strand både för familjer och ”backpackers”. Det är ju förbjudet att bygga stora hotell, så det är väldigt lugnt här, säger Deria Yavuz som driver ett kafé mitt på stranden. Men bästa tiden att komma hit är i april eller maj. Då blommar allt och det är inte för varmt.

Två män fiskar nedanför oss. En liten pojke försöker också, utan spö. Deria berättar att för inte så länge sedan, när hon växte upp här, så fanns det bara bönder och fiskare i Olympos. Inga turister hade hittat hit.

Vi svalkar oss med vatten i skuggan innan vi väljer att lämna stranden via de antika ruinerna och går en slingrig väg genom barrskog och apelsinlundar. Bland träden gömmer sig inbäddade vandrarhem som specialiserat sig på kojor i träden. Här bor ryggsäcksfolket, så det finns både diskotek och enkla restauranger. Mest känt är Kadir tree houses, längst upp på bygatan.

– Kadir var lärare och kom hit för 25 år sedan och förälskade sig i naturen. Han blev kvar och byggde en koja i ett träd. Sen blev det fler och fler, som han började hyra ut. Idag finns det plats för mer än 300 gäster hos oss. Men jag kan knappt hitta alla kojorna, skrattar Beril Öztan som är chef i receptionen.

Hur många anställda är ni?

– Ingen aning, skrattar hon.

Det ekar av musik mellan kojorna och de gäster som inte spelar volleyboll på en grusplan spelar schack i skuggan. Alla kojorna har namn och vår egen favorit blir 506, eller The badly packed kebab. Kojorna ser ut som hemmabyggen men är modernt inredda och har bland annat trådlöst internet. Här är livet långsamt. Den som luffade i Thailand på 1980-talet känner igen sig.

Med taxi eller plats i minibuss går det sedan att ta sig via slingriga väger upp till motorvägen. En avfart senare väntar ännu slingrigare vägar upp till den linbana som kan föra oss till bergstoppen Tahtali, 2 365 meter över havet. Linbanan lär vara en av Europas längsta och det dröjer inte förrän utsikten mot havet och Antalya blir svindlande. Det sades under antiken att berget Tahtali var hem för gudar och ett besök på toppen skulle ge extra kraft åt själen. Det är lättare att nå toppen nu, än det var då.

– Det är ett av världens högsta berg vid ett hav. Du borde haft en tröja med dig, det blir kallt däruppe, ler guiden Mehmet Kehya.

Vi passerar genom molnen och Mehmet berättar:

– Enligt myten hade alla berg en gång vingar och bytte platser med varandra. Tahtali valde en plats vid havet. I dag har vingarna blivit till moln.

När vi efter tio minuter kliver ut ur linbanan är det minst 25 grader kallare än det var nere på stranden. Vi ser snö och långt bort är horisonten knappt synlig eftersom hav och himmel har samma vackra blåa färg och går i varandra. Det är förbluffande vackert. Och amerikanarna hade rätt – Olympos är mer än en vacker strand.