Snorkling för stora och små i Thailand

Visst pirrar det lite i magen när vi sitter och skumpar på speedbåten ut mot öppet hav. Det är visserligen lugnt väder och de bästa förutsättningarna för en snorkeltur i Andamanska havet. Men just idag är det premiär för femåriga Engla och hennes syster Ester, nyss fyllda tre.

Vi har med operation övertalning lyckats få dem att lämna den ombonade världen av bassängklor och plastkrokodiler för att ge sig i kast med ”the real thing”.

Idag ska de snorkla i anständigt snorkelvatten, närmare bestämt på korallreven vid Koh Rok utanför Koh Lanta.

Vi gör en snabbscanning på båten och konstaterar att det är en del andra barn med. Åldrarna varierar från tre år och uppåt. Eller rättare sagt: två barn är i treårsåldern, ett är fem år och fyra av barnen är kanske uppskattningsvis mellan åtta och 14 år.

Hittills har de alltså föredragit poolens trygga tillvaro, men som dykande föräldrar tycker vi att det är dags att öppna deras ögon för en ny värld.

Koh Lantas landskapskonturer försvinner i horisonten och svarta skuggor under den grönblå vattenytan avslöjar att här finns det koraller. Och ett friskt korallrev betyder i regel ett färgsprakande marint liv.

En bildkarta över tropiska fiskar har skickats runt under båtfärden och en viss förväntan har byggt upp bland barnen.

–Kommer vi att se den här? Papegojfisk, den ser kul ut! De ser ju ut att ha näbb!

–Ja, den är bra att ha när Papegojfisken ska äta av hårdkorallen, säger jag. Det är Papegojfiskens bajs som hjälper till att bygga de fina vita stränderna som finns runt korallöarna.

Båten lägger till i kanalen mellan två öar och pulsen går upp. Det är dags för vårt första dopp. Allt går lugnt till, men lite rörigt blir det när mask, snorkel, armpuffar, flytväst och fenor ska på plats.

Den paradisliknande inramningen gör allting mer lustfyllt. Här behövs det definitivt ingen övertalning för att få barnen att hoppa i vattnet.

Däremot vill treåringen, inte helt oväntat, ha vare sig mask eller simfötter på. Att hänga på mamma i flytväst går förstås utmärkt.

Femåriga Engla ska snorkla helt själv utan armpuffar, ett eldprov som vi är osäkra på hur hon ska klara. Det är en sak att snorkla runt i en vågfri pool, med kanter. Vi bestämmer att hon är redo. Plask! Så guppar vi runt i en lite smått kaotisk röra.

Englas små fötter rör sig snabbt och rytmiskt och hon far fram som en liten motorbåt i vattnet. Ansiktet är hela tiden vänt nedåt. Ibland stannar hon nyfiket upp för att undersöka det hon ser under ytan.

Plötsligt kastar hon upp huvudet, släpper snorkeln och skriker euforiskt:

–Mamma, mamma! Clownfiskar! Där i anemonerna! Och kolla, kolla vilken söt blåsfisk! Eller koffertfisk!

Jag simmar dit med Ester i släptåg. Hon fullständigt bubblar av skratt när hon gungar runt i sin flytväst. Alla hjärnspöken om skräckinjagande hajar är som bortglömda.

–Titta på stimmet! De svart- och gulrandiga fiskarna är Sergeant majorer, eller jag brukar kalla dem för AIK:are, säger jag.

–Åh havet är kul! tjuter de.

Jag är beredd att hålla med. Det är underbart.