Skörda livets goda i Italien

Alberobello/Otranto Det doftar intensivt av tjock, grön olja i familjen La Dogana-Convertinos presshall, dit traktens olivodlare kommer körande med årets skörd på jeepflaken.
Tre enorma kvarnstenar krossar oliverna tillsammans med olivträdsbladen, som sätter extra färg och smak på den färdiga oljan. Massan förs ner i ett stort tråg där den passeras till en gegga som smetas ut på flätade nylontrådsrundlar som läggs på hög, en efter en. När det blivit minst 18 rundlar trycks stapeln samman i en press, så att droppe för droppe sipprar ut. Saften förs till en stor centrifug där oljan skiljs från vatten och tappas i stora aluminiumdunkar.
Det är en komplicerad tretimmarsprocess, som jag fascinerat iakttar utan att tröttna. Jag känner mig rentav delaktig i produktionen, sedan jag var med och plockade oliverna samma morgon.
- Det blev ett dåligt olivår, säger Giorgio De Lorenzo. I alla fall när man avstår från bekämpningsmedel.
Giorgio De Lorenzo är min ciceron bland olivlundarna kring Alberobello, i Apulien i
sydöstra Italien. När han pensionerades från sin tjänst på Natos huvudkontor i Bryssel häromåret ville han inte sitta sysslolös utan byggde om sin vingård för att ta emot gäster. På sommaren är den full av besökare som rider, sportar eller bara tar det lugnt.

Så ser boende på lantgård, agriturismo, ut i Italien. Mitt besök under lågsäsong blev lite annorlunda. Visserligen var det fullt möjligt att slappa i solen även i slutet av oktober - men på egen begäran fick jag delta i olivskörden också.
Det tog några timmar att rensa grenarna. När de beska små frukterna samlats upp i utspridda nät for vi med jeep till olivpresseriet hos släktingarna nästgårds, genom långsträckta lundar av knotiga träd.
- Landskapet kommer till sin rätt nu under skördetid, sade Giorgio De Lorenzo.
Men vackrast är det på våren när körsbärsträden blommar!
När jag reser tar jag mig gärna utanför städerna, för att uppleva sådant som olivskörd och oljepressning. Jag inbillar mig att jag begriper hela landet bättre om jag lärt känna
dess basnäring.
På den italienska stövelns klack är basnäringen definitivt jordbruk, olivodling i synnerhet. Turismen är relativt outvecklad i Apulien; priserna på kost och logi låga. Dessutom är det nära till turkosblå hav, monumentala kyrkor och vackra barockstäder, som det labyrintiska Lecce.
Men bäst av allt är den syditalienska landsbygdens matkultur. Här tar både lunch och middag flera timmar.
- Dags att äta! A tavola!
Isabella La Dogana slår generöst upp dörren till köket intill presshallen, där hon trollat fram en måltid med bastant bonnamat. Hennes man Nicola Convertino är Giorgio De Lorenzos syssling ("Eller är vi bryllingar? Äsch, det går inte att hålla reda på!") och vi sätter oss alla till bords tillsammans med Angelo som är 12 år, Annalisa 9 och Chicca 6.

Lika intressant som att se 260 kilo oliver bli till 30 liter olja är det att få en inblick i familjens vardagsliv - ett permanent pussel för Isabella, som ser till att barnen skjutsas till skola och aikidoträning i Alberobello. Nu när
barnen är större tänker hon öppna en gårdsbutik där besökarna ska få provsmaka olivolja och lära sig hur bra den är för hälsan - och helst köpa med sig några flaskor.
- När olivsäsongen är slut tar spannmålshandeln fart. Vi jobbar jämt, säger Nicola Convertino. Men vi tycker ändå att livskvaliteten på landet är bättre än i stan.
Diskussionen blir livlig när vi talar om mat: Nicola hävdar att det bara är i Italien man äter riktigt bra. Sådan italiensk matchauvinism kan vara tröttsam, men när man fått smaka Isabellas grillade paprikor, fläskkött och tomatröra - och druckit av ett vin som verkligen är "husets" - är man beredd att hålla med.
Efter maten går vi på upptäcktsfärd på tomten där det finns en igenrasad trullo - ett "Barbapappahus" av sten, typiskt för dalen kring Alberobello, lekstuga för barnen Convertino.

Just en sådan trullo, fast i renoverat skick, bodde jag i på deras släktings gård. Agriturismo innebär ofta annorlunda boende - som ett vinslott i Chiantidalen, ett medeltida stenhus i
Venetien eller ett umbriskt kloster.
Ibland är det gamla lantarbetarbostäder som rustats upp.
Småskaligt jordbruk ska egentligen vara huvudsysslan på ett äkta agriturismo. Men en del ställen har blivit lyxiga bungalowanläggningar och har inte mycket att göra med bondgårdsboende.
- Många kallar sig agriturismo utan att vara det, varnar Maria och Gino Merico.
Vissa värdshus använder ordet i sin reklam, fastän de inte ens har egna djur.Djur finns det gott om på La Fattoria, familjen Mericos gård nära semesterorten Otranto på den apuliska ostkusten: kor, hästar, grisar, tuppar och höns, kalkoner, strutsar, ankor, gäss, kaniner, påfåglar, hundar - och några keliga katter.
- Det är svårt att klara sig enbart på jordbruk, förklarar Gino Merico. Vi började med agriturismo för att se hur det gick och har byggt ut undan för undan.
Förutom den traditionella lantbruksdelen har familjen en stugby med tio modernt inredda hus och en stor restaurang. När signor Merico kvällsmjölkat korna hjälper jag till att bära in
spännerna från ladugården till köket, där signora Merico gör ricotta genom att värma mjölk på spisen, tillsätta löpe och pressa ostmassan i runda formar.

När hon senare kommer med ett fat skälvande färskost är den fortfarande ljummen. Jag skär stora bitar och äter ricottan med skivor av illröda, nyskördade tomater, fulla av sol och smak. Färskare kan det inte bli.
Allhelgonadagen fylls restaurangens 180 platser med hungriga bari- och brindisibor, som förknippar agriturismo med prisvärd mat lagad på ekologiska råvaror. 15 euro kostar menyn på La Fattoria.
Bondmoran själv basar i köket, mjölkbonden har blivit grillkock, och deras döttrar samt inhyrd personal hjälps åt att servera. Bruschetta, ricotta, oliver och grillade grönsaker som antipasti. Som primo serveras hemlagad pasta, orecciette, och som secondo grillspett eller en gryta på de tuppar jag nyligen sett nackas på ladugårdsbacken.
Samma dag hade jag blivit lovad skjuts till Grisens Dag, Sagra del maiale, i en grannby - men chauffören dök till min
besvikelse inte upp, på grund av en svartsjuk flickvän.
Sådana byfester, som ofta hålls till vinets, olivens eller något helgons ära, är annars ännu ett sätt att tränga in i livet på vischan. I stället för grisutställningar ägnade jag mig åt romanläsning, med en av gårdskatterna i knät.

Dagen därpå lyckades jag lifta till Otrantos hamn, för en dyktur till en undervattensgrotta i det turkosblå Adriatiska havet. Södra Italiens kuster är betydligt renare än det mer industrialiserade Norditaliens.
- På sommaren är våra gäster på stranden mest hela tiden. De bor här på vår agriturismo för att det blir billigare än hotell, säger Maria och Gino Merico.
Men många familjer kommer också för djurens skull. Det händer att barnen gråter när de åker härifrån.