Till sjöss på lastfartyg

Att resa med lastbåt har varit en gammal flickdröm men är ungefär lika långt från en kryssning som från ett enkelt vandrarhem till lyxhotell med spa. Glöm det där med soft musik i högtalarna och väldoft. Det här är i första hand en arbetsplats, med uppgift att få gods i hamn i tid. Men det innebär inte att det är tråkigt på något sätt.

En stor del av dagarna på det italienska skepp jag reser med kretsar runt måltiderna och kocken har en minst lika central roll som kaptenen. Det är i kabyssen man träffas och samtalar. Efter dagens två utsökta trerätters måltider är det fritt för var och en av passagerarna att låsa in sig i sin hytt.

Det är det som är det fina med att åka lastfartyg, man kan välja; ligga i kojen och sträckläsa en bok ena dagen och vara social nästa – om det finns några andra lediga passagerare med vill säga.

När jag gick ombord fanns där redan sju passagerare - sex från Nya Zeeland och en från New York. Alla hade gått på i Southampton en dryg månad tidigare och ska snart stiga av där igen. Men först väntar Antwerpen där fartyget ska proppas med bilar.

Det är ett helt dygn kvar till dess. Under tiden roar vi passagerare oss kungligt med quiz-afton och vinster som delas ut av den amerikanska lastfartygsveteranen, Susan Rivera. Ett av priserna är ett pussel på tusen bitar - som blir följande kvälls underhållning. Alla hjälps åt med att lägga i en bit här och där, stundtals famlar åtta händer samtidigt efter bitar på bordet.

Efter fyra dygn till sjöss, med rejäl sjögång över Nordsjön, är det äntligen dags att gå iland och insupa doften av Southampton. Det är en strålande höstdag och de engelsmän jag möter går klädda i t-shirt.

De nya passagerarna visar sig vara två till antalet och engelsmän. De har sålt sitt hus på landsbygden och bestämt att ta med bil och bohag och emigrera till Cypern. De är uttröttade av flera månaders packning och viktiga beslut och håller sig mestadels i sin hytt.

Grande Scandinavia stävar oförtröttligt vidare med sin tunga last mot Valencia. Men plötsligt en morgon tappar hon styrfart.

Vi närmar oss Biscaya och som tur är, är vinden svag. Det är något fel i maskin och ett av befälen hastar ut på däck för att hissa två svarta rundlar i tyg för att tala om för andra fartyg att här har vi motorproblem. Så stannar motorerna och vi guppar mjukt upp och ned i vågdalarna.

Jag försöker lista ut om vi 34 ombord verkligen får plats i de två livbåtarna. Så går en knapp timma och det är ovanligt tyst. Tills motorerna startar igen och allt blir som vanligt.

När vi rundar Gibraltar är det en magisk natt med fullmåne och himlen full av stjärnor. Vi är så nära Marocko att jag förnimmer doften därifrån.

Efter två dygn anländer jag till Salernos hamn, inte långt från Neapel. Grande Scandinavias rutt går till Turkiet och upp till Wallhamn igen, men jag kliver av.

Nöjd med att ha förverkligat drömmen om att åka lastbåt tar jag mig an nästa flickdröm – den att se Pompeji.