Lyxresa på räls

Röda mattan är utrullad och tågets sidenklädda värdinnor välkomnar oss passagerare varmt när vi till fots förflyttat oss på en lång rad, från Orientexpressens alldeles egen lounge på Bangkoks bullriga Hualampongstation, till plattform tre. Där står det 23 vagnar långa tåget i all sin välsvarvade och mossgröna prakt. Små lampor lyser hemtrevligt i kupéerna och i de fyra restaurangvagnarna står kvällens skira middagsporslin, med Orientexpressens klassiska emblem, redan framdukat.

Exakt på utsatt tid, klockan 17.50, rullar ekipaget så sakteliga ut från perrongen, förbi en av Bangkoks vidsträckta kåkstäder där man kan titta rakt in i andra människors vardagsrum och utomhusgarderober.

När jag packar upp knackar tågvärden Ya på dörren och hälsar välkommen med en mangodrink. Han kommer att vaka över mig under mina två dygn på Orientexpressen.

Så ljuder tåghögtalaren med en röst som välkomnar alla, särskilt oss som har middagens första sittning. Restaurangvagn Singapura står det på min biljett. Tio vagnar bort med en vinglande gång i trånga korridorer. Det slamrar och det kränger, trots att tåget bara kör i en hastighet av 60 kilometer i timman.

Det visar sig att man har ett roterande system i restaurangvagnarna, för att passagerarna skall få lite ombyte med nya bordsgäster vid varje måltid. Mina bordsvänner är ett äkta par från Tennessee. Vi förenas över den kvällens meny som består av jätteräkor på en bädd av morotsmousse.

Därpå följer en kaffekopp med len pumpasoppa, en biff dekorerad med böngroddar och slutligen en lättsmält kokoskaka med vaniljglass. Det franska köket med asiatisk touch får sin förklaring i att kökschefen är fransman och har arbetat ett år på Orientexpressen.

Vi åker först några mil nordväst om Bangkok. Framemot midnatt stannar tåget ute på en slätt. När dimman böljar in tidigt nästa morgon rullar tåget bokstavligen över vårt första utflyktsmål, den världsberömda bron över floden Kwai, i staden Kanchanaburi.

Det blir ett gripande och intressant besök på museet som berättar historien om hur lokalbefolkningen och hundratusentals japanska krigsfångar från bland annat England och Australien dog när de under andra världskriget tvingades bygga ”dödens järnväg” till Burma och bron över floden.

Framför oss ligger sedan en lång resa söderut. Det är 200 mil till Singapore, men under färden görs avbrott för utflykter då Orientexpressen står stilla och väntar.

Söderut blir risfälten allt fler, något rakare och grönskan allt frodigare och de flesta av tågets passagerare åker med ända till Singapore. Flera av dem har bott på anrika Eastern & Oriental hotel i Bangkok innan de steg på tåget. Några ska bo på anrika Raffles i Singapore.

Vi reser ett helt dygn i sträck innan tåget stannar i Butterworth, en liten håla i Malaysia där man tar färjan över till Georgetown på ön Penang. Under två timmar hinner vi med att besöka ett tempel och i en lång karavan av minst 60 cykeldroskor se stadsdelen ”Little India” med skrålande Bollywood-musik. På trottoaren står folk och tar kort på oss.

Det finns ett Oriental hotel även i Georgetown där vi förfriskar oss med den klassiskt engelska sommardrinken Pimm’s gjord på ginger ale, gurka, apelsin, citron, jordgubbe och mynta.

Jag har bestämt mig för att hoppa av här, dels för att det verkar vara ett spännande ställe, men mest för att tågresan så här långt redan är uppe i 14 000 kronor.

Medan de andra åker vidare ytterligare ett dygn, mot Kuala Lumpur, stannar jag på Orientals veranda och andas in havsluften.

Det ska dröja en hel vecka innan jag vänder tillbaka till Bangkok – med ett helt vanligt tåg.