Greklands gröna ö

Jag har passerat en turkiskt hamam och ruinerna av en moské. Sett soluppgång över Anatolien. Druckit Ouzo Kefi med is och sökt skugga under ottomanska hustak. Till och med fåglarna, krüpers nötväcka och gulgrå sparv sjunger österländskt.

Lesbos famnar Orienten. Ändå är ön tveklöst grekisk, nationens tredje största i ordningen. Och fullmatad med behagliga överraskningar. Mat som doftar både Aten och Istanbul. Natur som på några mil växlar från frodig näktergalsgrönska till brunbrända berg och tvära falkklippor.

Man kan komma hit med morgonfärja. Huvudorten Mytilini känns befriande alldaglig med 25 000 invånare, värdig katedralskupol och ett vindlande basarstråk där folk rusar från bageri och fiskmarknad till jobb och skola.

På Lesbos är jordbruket viktigt. Greklands bästa olivolja och ouzo produceras där. Turismen däremot är lågmäld, åtminstone jämfört med Rhodos och Samos. Men svensk charter når hit. Framför allt till nordkustens badorter Molyvos, Anaxos och Petra, och Plomari längst ner i sydost.

Själv reser jag runt på egen hand med hyrbil och väljer byn Skala Kallonis som bas. Här finns en ordinär men barnvänlig strand samt brittiska charterturister i övre medelåldern. Saliner fyllda av rosa flamingos och en damm dit jag brukar ta min kvällspromenad för att titta på sköldpaddorna. Och så vägar som spretar ut mot fyra väderstreck.

Börjar man med södern dyker staden Plomari upp framför havet som en kvarglömd detalj från någon romantisk 1960-tals film. Smala, bilfria gränder söker sig in i en tät kärna, där husen bär på vittrad rappning och färgglada fönsterluckor. Tvätt hänger på tork tvärs över gränderna. Och på stans underbara kafenion samlas äldre män för långa diskussioner och saktfärdiga kaffekoppar.

Mycket i Plomari handlar annars om ouzo. Berömda Barbayannis tillverkas här och fabriken håller öppet för besökare. Men trakten rymmer mer än så. Den underbara badbukten vid Tarti, som vid en hoppig grusvägs slut möter med mjuk sand och en liten taverna som serverar hemlagad moussaka till friskt källvatten. Och så bergsbyn Agiasos som fyller ut en brant backe med tegeltak, och som har ett mysigt torgkafé där man kan dricka varm soumadha – valnötsdricka med kanel – samtidigt som ladusvalorna far in och ut ur byggnaden.

Norra Lesbos är något helt annat. Vindlande vägar öppnar fri sikt mot det turkiska fastlandet. Inför havet ligger flera mindre byar gömda i gröna veck. Som exempelvis det lågmälda fiskeläget Skala Sykaminias.

Nordkustens största dragplåster är annars Molyvos som lite vårdslöst kallas för Lesbos Saint Tropez. Vackert och lite flärdfullt är det i alla fall. Stans ottomanska stenhus klättrar i etapper upp mot en fästning med bysantinska anor. Däremellan finns kafékantade gränder och en liten vinlövstäckt basar. Och några kilometer bort väntar Loutra Eftalous heta källor, där man badar rykande hett för att sedan kasta sig i det uppfriskande havet.

Västerut börjar Lesbos bli så kargt, naket och annorlunda, att det känns som om jag bytt ö. Vid vägs ände möter den antika lyrikern Sapfos Skala Eressou. Här drev hon sin skola för unga kvinnor. Och levde så närgånget inpå sina elever att Lesbos med tiden gav namn åt kärlek mellan kvinnor.

I dag lever Skala Eressou med ryktet som pilgrimsmål för lesbiska kvinnor. Ett rykte som sägs skrämma bort vanliga turister. På baren ”den 10:e musan” hänger gayrörelsens regnbågsfana. Och Hotell Sappho har nischat sig mot kvinnliga gäster. I övrigt är Skala som vilken grekisk semesterort som helst. Eller snarare, ännu fridfullare. Med en kilometerlång, härlig strand och Lesbos lugna saktfärdighet.