Utrikesdepartementet ska i första hand hjälpa till med identifiering och att informera anhöriga. Mycket av hjälpen är så kallad ”hjälp till självhjälp” och det viktigaste rådet till den som reser är att ha ett bra försäkringsskydd.

–Vi försöker att vara tydliga med vad vi inte har resurser eller lagliga möjligheter att göra. De drabbade är hänvisade till lagordningen i det landet. Vi kan inte ha synpunkter på hur ett annat land agerar, säger Fredrik Jörgensen, chef för enheten för konsulära och civilrättsliga ärenden på UD.

Ola Krondahl och Kerstin Wahlqvist förlorade sin son i somras när han var på semester i Portugal. Mats, en 33-årig konststuderande och far till en tioårig pojke, från Stockholm hittades enligt de första uppgifterna, svårt misshandlad på en turistgata i Lissabon och dog två dygn senare på sjukhuset Sao Jose innan någon anhörig hade hittat honom.

Mats pappa är besviken på de svenska myndigheterna. Han tycker inte att han har fått tillräckligt med information om vad som händer i polisutredningen i Portugal. Han vet inte vilken hjälp han kan vänta sig och han känner inte att han har någon att vända sig till med sina frågor.

–Allting tar väldigt lång tid och ingen kan ge några svar. Vi har inte blivit påminda i tid om att vi hade kunnat få hjälp att skaffa en advokat och nu har vi fått reda på att polisen inte hittar något som tyder på att vår son blivit misshandlad, säger han.

Familjen har fortfarande inte fått ut Mats sjukjournal eller fått reda på vad som hänt med hans kläder. Informationen har varit bristfällig och de hade önskat att en ökad insats hade satts in för att hjälpa till. Ett eget ombud hade kunnat underlätta deras kamp för att få information, tror de. De är medvetna om att Sverige inte kan påverka den portugisiska polisutredningen men efterlyser tydligare rutiner från UD.

–Vi känner oss rättslösa. Det är svårt att gå vidare när vi inte vet vad som hände honom, säger Kerstin Wahlqvist, Mats mamma.

Det har gått nästan tre månader sedan beskedet från Portugal kom. Sorgen blir inte lättare, tvärt om. Olas berättelse har många hål, men det han vet har han rabblat för sig själv många gånger.

Mats och hans kompisar hade varit ute och ätit middag i Lissabon där de skulle tillbringa de sista semesterdagarna för att handla presenter och titta på utställningar. Mats två kompisar hade turats om att köra hela dagen och var trötta. Mats hade fortfarande energi kvar och kände inte för att gå tillbaka till pensionatet.

Klockan var omkring två på natten den 22 augusti när de skildes åt utanför en restaurang i kvarteret Bairro alto, ett turistområde med caféer, ateljéer och butiker. Mats hade bestämt sig för att ta en sista öl och lovade att vara tillbaka på pensionatet inom en halvtimme. Men han kom inte tillbaka och kompisarna blev oroliga. När han inte hade dykt upp dagen efter ringde de polisen. Så började letandet och ringandet till stadens alla sjukhus.

Det var svenska ambassaden som tillslut hittade Mats på Sao José-sjukhuset i Lissabon. Då var han redan död.

Mats föräldrar åkte ner till Portugal för att få svar på sina frågor. Idag kan de ångra att de inte åkte ner tidigare. De har fått uppgifter om att polisutredningen började först 20 dagar efter att obduktionsprotokollet fanns tillgängligt. Ambassaden såg till att de fick träffa åklagaren och en tolk som följde med till det sjukhus där Mats tillbringade sina sista timmar i livet. Där fick de reda på att deras son fått skallskador som orsakats av våld. Då kändes det som att svaren skulle komma. De befann sig i en mardrömssituation men en polisutredning hade inletts, ambassaden var engagerad.

Idag är Mats pappa inte lika säker på att han någonsin kommer att få reda på vad som hände hans son. Polisutredningen visar att det inte går att styrka att ett brott orsakade dödsfallet.

–Vi lever i en hemsk tillvaro. Det är oerhört påfrestande att inte kunna påverka vad som händer. Polisen har lagt locket på, säger han.

Mats begravdes i Allahelgonakyrkan i Stockholm den 19 oktober.

Det förs ingen statistik över dödsorsaken för personer som omkommer på semestern. Förra året dog 472 svenskar och siffran har legat på en ganska jämn nivå, med undantag för 2004 då över 500 svenskar dog i tsunamin.

Jessica Balksjö

jessica.balksjo@svd.se

Fler artiklar