Vi är ensamma västerlänningar på gräsplanen vid Anavgaiflodens strand. Vi står samlade i en ring tillsammans med några hundra evener, itelmener, tjuktjer och ett antal ryssar. I mitten står dansarna i traditionella läderdräkter prydda med färgglada pärlor och broderier. Renskinnstrummorna och strupsångarna står borta vid ljudanläggningen. Det är den första veckan på vår två månader långa resa på Kamtjatka. Vi har rest hit för att njuta av livet, vandra, fiska, skåda björnar och klättra vulkaner. Nu har vi inbjudits till en dansfestival tio timmars skumpig bussresa norr om huvudstaden Petropavlovsk.

Så drar det igång. Dunk, dunk,
dunk. Ahaa! ahaa! a! a! ahaa! Kvinnorna gungar hela kroppen och skriker i takt i högsta tonläget. Männen kastar sig fram och tillbaka med trummorna. De står stadigt bredbent och slagverken dundrar långt över grantoppar och fjällhedar. De grimaserar och stampar takten, sjunger med röster hämtade långt nere från bröstkorgen. Det är urkraft, genialt enkelt, tungt, mäktigt, varmt och starkt. Rörelser och musik handlar om fiske, jakt, rovdjur och kärlek. Kort sagt livet här borta.
Föreställningen är inte till för oss turister. Nurganekfesten, som under tre dagar firar att de första lekande laxarna kommit upp i floden, är en festival för den lokala ursprungsbefolkningen. För att ungdomarna ska känna stolthet inför sina traditioner. Under Sovjettiden motarbetades ursprungsbefolkningen men idag finns en gnutta hopp att de kan få sina traditioner att överleva.
- Man måste älska att dansa, för man dansar med själen, säger Andrei, en av de skickligaste dansarna när den första dagens festligheter avslutats.

Andrei bor i byn ett stenkast från festplatsen och är med i dansgruppen Latch. Veckan efter festen reser gruppen till Norge för att uppträda, inbjudna av en norsk dansorganisation. Tidigare har de dansat i Japan och Vladivostok. Deras resor är en del av Kamtjatkas öppnande mot omvärlden och vårt besök hos dem är en del i ett ökande turisttryck till denna avlägsna plats.
Än så länge är de flesta resorna till Kamtjatka extremt exklusiva specialresor. Japaner, tyskar och amerikanare betalar uppemot 100 000 kronor för att få chansen att skjuta en björn från skoter. Andra reser hit för att med helikopter besöka oslagbara sevärdheter som Gejsrarnas dal, med mer än 200 varma källor och 20 vattensprutande gejsrar. Eller Kurilskoyesjön, där fler än tusen björnar samlas varje augusti för att frossa på miljontals laxar. Det lär vara så mycket fisk att hela sjön kokar av knallröda fenor. Men i takt med ett allt godare rykte breddas nu marknaden för resenärer till Kamtjatka. Sedan något år anordnar flera svenska
företag resor hit och det blir allt vanligare med oberoende resenärer.

Efter en vecka i Anavgai, vandrar vi tre veckor i naturparken Nalycvhevo. Mellan 3 500 meter höga rykande och snötäckta vulkaner korsar vi floder, passerar bergspass och badar i varma källor. Vi bestiger Avachinskaya, en vulkan som hade sitt senaste stora utbrott 1991 och på vars topp en surrealistisk svavelosande värld breder ut sig ovanför ett hav av moln. Vi beger oss ut på Stilla havet för att fånga färgglad havsfisk med stora köttbitar som agn och drar upp 23 kilo lax under ett dygn i flotte på den mäktiga Bistrayafloden. Men guiden är inte imponerad. Under högsäsong kan en enda kungslax väga 50 kilo.
En morgon står björnen vid strandkanten. Den höjer nosen och drar in djupa andetag, blir osäker. Så möter den oss med blicken, betraktar oss en stund innan den vänder sin lurviga päls mot buskarna och lunkar tillbaka in i skogen.

Vi tar oss fram i en miljö som får svenska naturområden att blekna i jämförelse: 15 000 björnar,
världens största havsörnar, vulkaner i sikte var helst man befinner sig. Den mäktigaste, 4 688 meter höga Kluchevskaya, är högst i Sibirien och har ständigt pågående utbrott. På en yta större än Tyskland finns här bara 12 mil asfalterad väg, resten är ren vildmark. I offpistbackarna samsas amerikanska skidfilmsbolag med lokala klätterteam från Petropavlovsk.

Vi hade förväntat oss det extrema, vad vi däremot inte hade förutsatt var de lokala människorna. Att vi skulle träffa så många gästfria sibirier. Att vi rest så långt bort för att komma till ett grannland. När vi deltar i Kamtjatkamästerskapen i klippklättring förstår vi att vi rent mentalt inte är särskilt långt hemifrån.
- Hur sunkigt är det egentligen i Åmål?
Ivas fråga är genuin och nyfiken. Hon älskar Lukas Moodyssons filmer och har sett allt av Ingmar Bergman. Hon tycker Åmål verkar vara en håla även med sibiriska mått mätt. Alex gillar svenska friluftskläder och Sascha drömmer om att tävla i snowboardtävlingen Red Bull Big Air i Åre.

Många är fattiga på Kamtjatka och arbetslösheten är hög men här finns en optimism om man skrapar på ytan. De unga och välutbildade ryssarna känner till svensk politik och fotboll och de hänger med i det svenska musiklivet. Sverige är ju ett grannland för allt i världen! Men de vill inte flytta från Kamtjatka, de tycker inte att halvön ligger särskilt avlägset. Marina är jurist och ekonom, hon har nio års studier bakom sig men kan inte komma på ett bättre ställe att bo på och resa till än Kamtjatka.
- Det här stället har egentligen allt, säger hon. Här finns världens bästa klättring och snowboardåkning och här finns bra folk. Det är på Kamtjatka det händer.