Känslan av belåtet lugn och pirrig förväntan är påtaglig i frukostmatsalen på Gjendesheim fjällstation. 
I denna rustika byggnad vid vägens slut har fjällfolk vilat ut och laddat upp med god mat sedan 1878. Det som hägrar är framför allt Besseggen, Norges populäraste och mest kända fjälltur som lockar 40 000 vandrare varje år.

– Den är ju rätt luftig? säger norske Leif med ett tvetydigt tonfall. Han har just avslutat en veckas vandring i Jotunheimen tillsammans med sin 8-årige son, med Besseggen som pampig final.

– Suget från avgrunden känns i kroppen, fortsätter Leif föga lugnande.

I både svenska och norska fjällkretsar är Jotunheimen ett begrepp. Detta var ”jättarnas boning” i fornnordisk mytologi, och här finns de högsta, brantaste och djärvaste fjällen i Skandinavien. Barnfamiljer blandas med erfarna klättrare. Besseggen anses som juvelen i kronan, i gott sällskap av toppar som Galdhöpiggen och Glittertind. Norska fjällfantaster, och de är många, anser att man bör 
gå Besseggen åtminstone en gång i 
livet.

700 meters stigning direkt efter frukost känns även i någorlunda tränade ben. Stigen är sliten och den markerade leden har delvis lagts om för att klara det hårda trycket av 
tusentals fötter varje säsong.

Vi kommer så småningom upp på en karg högplatå där stigen över Vesslefjellet syns som ett ljust och brett band på långt håll. Barnen i vårt sällskap, fyra pojkar mellan 8 och 11 år, tar snabbt täten och håller ett imponerande raskt tempo, obekymrade om höjdmeter och vuxnas funderingar kring jorderosion och klimatförändringar.

Besseggen är ingen kamvandring, och ingen skarp rygg som man kan ramla ner från, men brant är det. Högsta punkten ligger på 1 743 meter och utsikten över sjöarna Gjenden och Bessvatnet med bergen i fonden är betagande.

Det myllrar av färgglada anoraker och människor i alla åldrar. Leden ringlar mellan stora stenblock, vi ömsom klättrar, ömsom kasar på rumpan. Där det är som brantast bildas snabbt en kö, där de som är på väg upp måste invänta oss som är på väg ned, eller tvärtom. Några nästan springer obehindrat uppför, någon gråter hulkande och får lugnande stöd av vännerna runt omkring. Utan så många ord delar vi en stark 
gemenskap, och en innerlig förundran över naturens skönhet.

Fjälltraditionen i Norge är väl förankrad hos gemene man i alla åldrar. Åtminstone känns det så. I Sverige kan man skatta sig lycklig om man hittar kängor till barn som behöver något mindre än storlek 36, i Norge syns minsta telning ha rejäla skodon.

Norrmännens attityd till fjällvandring stavas välbehag. Medan svensken inte sällan plågar sig med medhavd frystorkad lapskojs på turen, slår sig norrmännen ned vid ett dukat bord varje kväll. De låter sig väl smaka av trerättersmiddagar som ofta håller lika hög klass som restaurangerna i storstadsdjungeln. Det serveras nyfångad lax, oxrullader med portvinssås och pinjenötter, limemousse och färska hallon. Visst kan man serveras liknande måltider serveras på svenska fjällstationer, men vi har en bit kvar innan begreppet fjällvandring klingar lika njutningsfullt som i Norge.

Att Besseggen myllrar av folk 
under sommarens högsäsong betyder dock inte att alla leder i Jotunheimen är lika befolkade. Redan på leden nedanför Besseggen har antalet vandrare markant tunnat ut, och när vi senare tar ett dopp i den overkligt grönblå Gjenden är vi ensamma.

Det är dock gott om folk på varje fjällstation och på de flesta håll är alla bäddar liksom ett försvarligt antal extra madrasser bokade. Det dricks kall öl i kvällssolen, kartor studeras och skavsår plåstras om, barnen äter glass och leker kurragömma och stämningen är varm och uppsluppen.

Följande dagar blir lite lugnare, åtminstone för benen. Naturen tycks gång på gång försöka överträffa sin egen skönhet. Stigen är vältrampad men terrängen i gengäld varierad och vi går över blomstrande ängar, förbi ett skummande vattenfall och klara små sjöar som svalkar ljuvligt. Norrmännen vet uppenbarligen att ta hand om sin älskade natur; inte ett kolapapper så långt ögat når.

Redan efter första dagen lärde vi oss att ta tidsangivelserna på norska fjällkartor med en rejäl nypa salt. Det tar alltid längre tid i verkligheten, åtminstone för vår lilla expedition.

Spiterstulen är ännu en bastant fjällstation med anor från tidigt 1800-tal. Stationen ligger vackert på 1 100 meters höjd i en dramatisk dalgång, mitt emellan Norges högsta berg Galdhöpiggen och Glittertind.

Försäkrade om att Galdhöpiggens 2 469 meter är nåbara på fem timmar och utan avancerad klätterutrustning ger vi oss iväg. Det mesta av packningen är i tryggt förvar på Spiterstulen och vi har laddat med några extra kexchoklad i ryggsäcken.

Precis som på Besseggen är det rena folkvandringen. Det finns flera stigar, både omärkta och märkta med den norska turistföreningens röda T, som visar vägen uppför. Den branta stigen övergår snart i ännu brantare blockterräng, och någonstans på 1800 meter tar snön vid.

Stigen förefaller nästan lodrät men det går att göra trappsteg i snön, och vi stretar envist uppåt, uppåt, tillsammans med alla andra. Utsikten blir allt mer hänförande och väl uppe på toppen syns fjäll och glaciärer åt alla håll. Så mycket rymd!

En snabb titt på klockan gör att vi plötsligt känner oss oövervinnliga: vi har nått toppen på fyra timmar, inklusive lunchpaus. För första gången på en vecka har vi slagit den norska tidsangivelsen med råge.

Vägen tillbaka ner tar två timmar, delvis på kana i snön. Vi har hela Norge för våra fötter, och glider fram, nerför en till synes oändlig värld av fjäll och vidder. Rikare än så kan man förmodligen inte bli.