Sabine Haneke sippar på sin drink – en Sundowner med limejuice, vit rom, tonic och ett stänk grenadin – och lutar sig tillbaka i vilstolen med en suck av tillfredsställelse. I den ovala poolen strax intill leker hennes man med parets två döttrar, och framför dem glittrar Döda havet i kvällssolens sista strålar.

Som en suddig apelsin glider solen ner bakom låga berg, och luften fylls av doften från blommande jasmin. Vi är på Kempinski Ishtar, den ena av två lyxiga spa-anläggningar på Jordaniens dödahavskust, dit Apollo-resenärer i höst börjar resa.

Tills för ett par år sedan fanns här bara kala, bruna klippor och här och där herdar med getter. Men nu är sluttningarna ned mot havet förvandlade till frodiga trädgårdar och olivlundar dit hundraåriga träd som Kempinski köpt av jordanska bönder forslats.

– Våra vänner hemma i Ladenburg kan inte förstå varför vi reser till Jordanien, säger tyskan Sabine Haneke.

– De tror att alla kvinnor döljer sig bakom slöjor och att alla män har skjutvapen i fickan.

Inklämt mellan Irak, Israel och Västbanken är Jordanien kanske inte ett alldeles vanligt chartermål, men landet är fredligt och välordnat och efter attentatet 2005 har turistområdena särskild bevakning. Militär och polis håller sig synliga och familjen Haneke med två döttrar, 6 och 11, känner sig helt trygga.

– Jag har länge sett fram emot att få visa Jordanien för familjen, säger Thomas Haneke, som flera gånger har varit på jobbresor i Jordanien och upptäckt Döda havets milda, medelhavsliknande klimat och de många historiska sevärdheterna.

Hotellet ligger i de trakter Bibeln berättar om. Man kan bland annat göra utflykt på Jordanfloden där Johannes döparen döpte Jesus och till berget Nebo där Moses blickade ut över Det förlovade landet. För tillfället har familjen Haneke inte kommit så mycket längre än till att njuta av den raffinerade hotellyxen, men den är till allas belåtenhet.

Döttrarna Carina och Elena är galna i att köra runt i de små elbilarna som tar gästerna mellan restaurangerna, poolerna och spaet. Man trycker på en knapp i sitt rum, så kommer bilen utanför dörren. Och så har de badat i Döda havet, berättar de stolt.

– Men jag fick salt i ögonen, så det blev bara en gång, säger sexåriga Carina.

En salthalt på över 30 procent, 40 gånger mer än i Östersjön, gör vattnet trögflytande, nästan som olivolja. Glöm allt om att simma, man flyter runt på ytan som en kork och en obetänksam rörelse kan snabbt få en att kapsejsa så man får vatten i ögonen – med smärtsam sveda som följd.

Men vattnet är känt för att vara välgörande och efter att ha doppat sig, smörjer man in sig från topp till tå i svart, mineralrik lera från bottnen. Det svider och kliar medan det stelnar i solen men sedan känns hyn len och mjuk som ett barns. Och den känslan varar i dagar.

Från Döda havet kör vi ner till hamnstaden Aqaba vid Röda havet. Det är en modern, lite rörig betongstad som regeringen gjort till taxfree-zon, möjligen inspirerad av Dubai. Nya hus skjuter upp överallt och byns fem shoppingcenter – främst fyllda av regionens lågprisvaror – vimlar av köpsugna jordanier på besök från huvudstaden Amman.

Med västerländska ögon är nog bazarens butiker med smycken, kryddor och souvenirer lite roligare. Aqaba har också ett rikt utbud av krogar, kaféer, stora hotell, barer och nattklubbar. Men dragplåstret är förstås sol, strand och vatten och möjligheterna att ge sig ut i Röda havets vågor är många. Från jetski, windsurfing och skärmflygning till lugna båtturer över korallreven med glasbottenbåt.

En dag ägnar vi åt dykning. Industrihamnen har satt sina spår och korallreven är inte lika imponerande som på annat håll i Röda havet.

Fyra av de sex hotell som Apollo anlitar i Aqaba saknar egen strand, och gästerna hänvisas till allmänna stränder eller hotellstränder med avgift.

– Tolv dinarer för en enda dag på Intercontinentals strand. Det kunde de ha upplyst om i förväg, säger 31-åriga Natalia Trofimova från St Petersburg som bor på trestjärniga Hotel Days Inn.

Den allmänna stranden gillar hon inte.

– Den är inte precis inbjudande. Vare sig bikini eller baddräkt anses gott nog där, säger hon. Faktiskt är det främst män och barn som badar. De få kvinnor som doppar sig gör det fullt påklädda.

Den bästa stranden finns i Tala Bay, 15 kilometer söder om Aqaba. Där bor man antingen på SAS Radisson eller Marina Plaza, båda nyligen byggda kring en marina med krogar, kaféer och ett strög butiker längs en två kilometer lång, vit sandstrand. Här har hotellen också egna bussar för gäster som vill åka till stan.

Mindre än två timmars bilväg från Aqaba ligger två av Jordaniens mest besökta turistattraktioner: Petra, den gåtfulla historiska staden, som på sistone upphöjts till ett av "nya” världens sju underverk; och Wadi rum, öknen som många känner till från storfilmen Lawrence of Arabia.

För att komma till Petra måste man åka genom en knappt två kilometer lång, smal klyfta mellan rosafärgade sandstensberg. Det är i sig en spännande upplevelse – som överträffas av den syn som väntar vid klyftans slut: "Skattkammaren" är ett över 40 meter högt och 30 meter brett tempel, i ett enda stycke utmejslat ur de rosa klipporna.

– Pyramiderna kan gå hem och lägga sig, säger en äldre amerikansk dam till sin man.

Och "skattkammaren” är bara början. Petra breder ut sig över ett enormt område och man kan använda dagar åt att utforska denna gåtfulla stad. Vi har bara en halvdag på oss och det är för lite.

Resten av dagen är vi i Wadi Rum. Vid entrén med turistcentret hyr vi en lokal beduinguide, Oudi, och hans gamla öppna fyrhjulsdrivna Toyota. Oudi är född och uppvuxen i öknen och började leda runt turister på kamel när han var 12, berättar han. Så är det fortfarande, de lokala beduinerna både i Petra och Wadi Rum lever av turismen och många av guiderna är tonåringar i 12–14-årsåldern.

Oudi kör oss in mellan flera hundra meter höga klippformationer som vinden och tiden slipat till spännande skulpturer. Och förbi mjuka ljusröda sanddyner. Jordanien är rikt på romantiska myter om heliga graler och försvunna städer och till de nyare hör den om Lawrence of Arabia, den brittiska diplomaten som såg Wadi Rum som sitt privata gömställe.

Vi besöker bland annat Lawrences källa och den plats där han samlade de arabiska stammarna till uppror mot turkarna under första världskriget.

Till sist klättrar vi upp på en klippa för att se den dramatiska solnedgången, och blir sittande i den stora stillheten medan skymningen sänker sig och de första stjärnorna tänds.

Närmare himlen kan man inte komma.