På restaurangen Usha i den sydindiska staden Tiruvannamalai, som till vardags kallas Tiru, bjuder holländska Monika på födelsedagsfest. Alla är välkomna. Det bjuds på enkel dahl, chappatis och vatten. Varken alkohol eller andra droger behövs för att de som samlats spontant ska dansa vilt.

Här finns ovanligt många unga tjejer med prick i pannan, medelålders långhåriga män i vita kaftaner och äldre kvinnor med hennafärgat hår i färgglada klänningar. Och en och annan indier med långt vitt skägg.

Alla dansar med armarna högt ovan huvudet till tonerna av Michael Jacksons Billie Jean. Stämningen är genuint hjärtlig och glädjen smittsam. Födelsedagsbarnet delar frikostigt ut hembakad chokladtårta till alla som vill ha.

– Jag älskar verkligen Tiru, det är så mycket hjärta här, utbrister Johan Svanborg och tar en stor tugga av tårtan.

Han kommer från Stockholm och är här för tredje gången. Johan driver från maj till oktober kursgården Borntorpet i Skinnskatteberg. Det kalla halvåret tillbringar han på resande fot. Johan och flickvännen Melissa Nunez Brown, liksom de flesta här, ser resandet som en del av sin personliga utveckling.

Många har fria arbeten – de frilansar inom konst och media eller är massageterapeuter och yoga-lärare. Ovanligt många är på en upptäcka mig själv-resa, som brukar pågå så länge som visumet tillåter – oftast ett halvår.

Resan ses inte som en vanlig semester där man slappar och solar på stranden, även om den ingrediensen också förekommer, utan mer som en inre upplevelse. Vilka platser man besöker väljs inte bara efter deras så kallade helighet utan även för att de människor som samlas där skapar en miljö som fokuserar på det inre livet.

Några kilometer bort från festen står det magnifika Arunashvalesvar-templet som besöks av andra slags pilgrimer. Över en halv miljon hinduer vallfärdar hit i november/december för att fira fullmånefestivalen Deepam.

Luften är tung av söt rökelse blandad med lukten av svett. Orangeklädda präster sköter den heliga elden samtidigt som de sjunger mantrat Om Nama Shivaya och ringer i klockor.

Bakom templet reser sig det ännu heligare berget, Arunachala, som anses ha magiska krafter. Att gå den 14 kilometer långa vägen runt berget, barfota förstås, tar inte bara bort de mest allvarliga synderna och ger gudomlig energi, utan sägs dessutom göra vandraren så gott som odödlig.

Berget räknas till ett av de äldsta i världen och i dess grottor har otaliga yogis suttit.

En av de heligaste av dem, den anspråkslöse Ramana Maharishi, mediterade i en av grottorna under 20 års tid. Många av västerlänningarna här har hans ashram, eller andliga center, som huvudsakliga mål.

Johan Svanborg har flera platser som inspirerar honom. Han reser bara till ställen som berör det inre, som har ett esoteriskt innehåll. Stora städer som Barcelona och London stressar honom.

– Alla ställen har sin speciella energi, säger han. Platser som New York kanske speglar vår köpglada sida, Paris ger energi till vår känsla för kultur. Heliga platser ger oss något annat. På vissa ställen som exempelvis Santiago De Compostela-leden går man, på platser som Machu Pichu i Peru känner man den fantastiska atmosfären. Det kan också vara så enkelt som att man har det andliga sökandet som ett intresse och en passion, då söker man det på sina resor, precis som surfare söker schyssta vågor.

Jan Kuni i Sundsvall driver reseföretaget Pilgrim travels som specialiserar sig på resor till heliga platser. Han har flugit sökande svenskar över hela världen sedan 1988. Han förklarar att ordet helig kommer från ordet hel och hel betyder integrerad.

– Allt det positiva i livet leder till en helhet. Kärleken är den starkaste kraften. Motsatsen är separation och rädsla. En helig plats energifält gör oss integrerade och fyller oss med kärlek, så enkelt är det.

– Ibland är det platserna i sig som är heliga, som till exempel pyramiderna i Egypten, Stonehenge eller berget i Tiruvannamalai. Men en del platser blir heliga för att andliga människor kommer dit. Inom nyandlighet är det en vanlig uppfattning att om tillräckligt många människor mediterar och sänder kärleksfull energi på en plats så heliggörs den, säger han.

I området kring ashramet integreras indiskt kaos med västerländsk ordning och bekvämlighet. Trendiga bagerier, kaféer och restauranger med trådlös internet-uppkoppling gör livet lite enklare för sökande västerlänningar. På kaféet Manna analyseras den senaste insikten över en skummande cappucino.

Anslagstavlan är som ett dignande guru-smörgåsbord. Här kan man välja och vraka bland ett tjugotal lärare. Överraskande många av dem är amerikaner och engelsmän och många ger så kallade satsangs, en slags sammankomst där deltagarna kan fråga den upplysta om allt mellan himmel och jord.

På de färgglada kuddarna utspridda på golvet förs djupa diskussioner om det inre livet och om egots upplösning. Folk ler och tittar varandra djupt och länge i ögonen. För tillfället är läraren Mooji, en jamaican från Brixton i England, den största händelsen i Tiru. Lars Raji Jones från Leksand är en av hundratal sökare, varav tiotal svenskar, på plats för att lyssna på honom.

– Jag kom hit för Ramanas skull. På ett träd på gatan såg jag en bild på Mooji upphängd. När jag såg hans ögon och leende var sökandet över. Nu försöker vi få honom till Sverige, förhoppningsvis kommer han i sommar, berättar Lars.

Men man behöver inte färdas runt halva jorden för att känna av den heliga energin i tillvaron eller i sitt inre, menar Jan Kuni på Pilgrim travels. Han tycker att det ofta räcker med en stilla, vacker plats i den svenska naturen för att komma i kontakt med det heliga inom oss:

– Själv har jag funnit mitt shangri-la hemma på min gård utanför Sundsvall.