Vi har kommit till Ngapali Beach. Under kolonialtiden var Ngapali det främsta semestermålet i regionen för de härskande britterna. På den tiden var Burma ett av Asiens rikaste länder.

Årtionden av krig, vanstyre och sanktioner har därefter ruinerat landet. Men sedan ett par år gör den politiska ledningen reformer och Ngapali verkar därför åter vara på väg in i en storhetstid.

LÄS MER: Turisterna har upptäckt Burma

Demokratiledaren Aung San Suu Kyi välkomnar numera ansvarstagande turism och västvärlden är på väg att lyfta de sanktioner man haft mot landet. Burma kan erbjuda magnifik kulturhistoria, storslagen natur, god mat och något som sagts om så många skiftande platser att det nästan förlorat sitt värde: ett av världens vänligaste folk.

Till Ngapali åker man för en gammaldags solsemester. Här finns inga bullriga jetskis, full moon parties eller brötiga barer med prostituerade. Det mest spännande man kan göra är att snorkla eller läsa en deckare. Den mest hedonistiska utsvävningen är att utforska det burmesiska köket.

Så fort bussen kört oss till hotellet går jag ner till havet, som dåsar i eftermiddagshettan. En fiskare vadar ut från oceanen, med nätet i hand. En kvinna iklädd burmesisk sarong passerar med en korg ananas balanserad på huvudet.

På en av restaurangerna träffar vi Olav Rise, en 53-årig norsk akupunktör och svenska doktorn Anna Ekvall. Som många andra turister har de placerat Ngapali sist på sitt reseschema i Burma. De har redan sett den magnifika Bagan, där tusentals pagodor är utspridda över landskapet. De har sett den magiska Inle Lake och det gamla kolonialarvet i Rangoon. Nu är de mätta på heliga byggnader och vill bara slappna av.

– Det här är paradiset. Det enda vi vill göra är att äta och sova, säger Olav.

Men förändringens vindar blåser i Ngapali. En byggboom är på väg att ta fart vid vårt besök.

– Stämningen känns som i Vietnam för tio år sedan, säger Ole Rehländer som är hotelldirektör på Bayview The Beach Resort.

Flera hotell är redan under konstruktion, men Rehländer tror att den stilla atmosfären kommer att bestå. En anledning till det är de relativt höga priserna. Stranden ligger avlägset och vägen från Rangoon är i uselt skick, vilket gör transporter dyra.

Myndigheterna har dessutom förbjudit hög musik längs stranden. Det är ett stort plus för den som söker lugn. De flesta som kommer hit gör det för att vila och det finns knappt några backpackers eller partysugna ungdomar i området – däremot många kulturintresserade medelålders resenärer.

I januari är vädret perfekt: inte för varmt, inte för kallt – som ett andra skinn. Vi promenerar längs den åtta kilometer långa stranden och stannar för att titta på när några ungdomar sparkar en rottingboll mellan sig. Vi fortsätter en bit, men blir snart stoppade av en av de unga bollsparkande männen. Med ett leende överlämnar han min kamera som jag glömt när vi stannade. Sådana små gester av vänlighet och omtänksamhet präglar hela resan i Burma.

Där stranden slutar vadar jag och fotografen ut till Pleasant View Islet Restaurant, som ligger ute på en tidvattensö. Medan solen går ner i havet sköljer vi ner saftiga grillade räkor med några flaskor Mandalay-öl. Två jättefladdermöss flyger över våra huvuden och in mot djungeln.

På 1920-talet skrev författaren George Orwell sina minnen från Burma “… all you can remember is the blood-red flowers of the hibiscus and the flying foxes streaming overhead.” Lite verkar ha ändrats sedan Orwell var polisman här och jag förstår vad han menar.

Ute på redden guppar små gula lampor som en gammal folkpark i augustinatten. Det är fiskare som ligger ute och lockar till sig sitt byte med glödlampor. Jag märker hur lugnet i Ngapali fallit över restaurangens gäster. De pratar och skrattar på ett tyst och mjukt sätt.

På hotellrummet somnar jag till ljudet av vågor när havet bryts över stranden. Det låter som om Bengaliska viken andas djupa andetag. Nästa morgon vaknar jag i gryningen helt utvilad. Sanden badar i ett rosa skimmer och efter en snabb frukost bestående av honungspannkakor börjar vi utforska fiskebyn intill. En färgglad flotta har just återvänt efter sin nattliga expedition. Fiskarna hoppar ner i strandbrynet från båtarna med korgar av fångst hängande på bambustörar mellan sig.

Det mjuka morgonljuset silar genom palmkronorna, där röken stiger upp från de öppna eldarna vid bambuhyddor. Det känns som att vi vandrat in i en Gauguin-målning från Tahiti. Vid vattnet väntar byns kvinnor på att ta hand om fångsten. De bär stora rishattar och deras ansikten är färgade av thanakha, det gula barkpulver som burmeser fortfarande använder som solskydd. Strax är deras mattor vävda av palmlöv garnerade med ett glittrande penseldrag silverfärgade sardiner.

Varje morgon kommer traktens kockar hit för att köpa dagens fångst av havsabborre, snapper, krabba, bläckfisk, räkor. Dessa serveras sedan i samhällets restauranger.

Vi lämnar stranden och går in i byn. Hus av vävd palm kantar grusvägen. Kycklingar och grisar kilar omkring. Det saknas rinnande vatten och elektricitet, en påminnelse om att Burma är det näst fattigaste landet i Asien efter Afghanistan. Folk möter oss med leenden och den burmesiska hälsningsfrasen ”mingalaba” men ingen tränger sig på. Inne i husen läser barn läxor under porträtt av Buddha och Aung San Suu Kyi. Från en liten kulle med en gyllene pagod har man storslagen utsikt över havet. Solen har hunnit in en bit in på förmiddagen. Luften surrar av syrsor och det ligger en doft av citrongräs i luften. På väg tillbaka till hotellet möter vi munkar i vinröda dräkter som gör sina dagliga tiggarrundor.

Det burmesiska köket har tagit smak av landets geografiska läge mellan Indien, Thailand och Kina. Eftersom dessa kök är tre av världens bästa så är det inte konstigt att resultatet är lyckat: Här finns curry, citrongräs och soja och vi börjar vår middag med en traditionell fisksoppa med en antydan av gurkmeja. Den är kryddigt het, men inte så brutalt stark som en thailändsk tom yam goong. Sen hugger vi in på en underbar havsabborre marinerad i citrongräs. Medan vi äter reser sig månen åter över havet. Jag känner mig totalt avslappnad. Lokaltidningen skriver att det idag är den 14:e månresningen i Pyatho 1373 ME, och tidningens största artikel handlar om en lyckobringande vit elefant.

Burma har åter hamnat på turisternas radarskärm, men känns fortfarande som en annan värld.

LÄS MER: Burma lockar rekordmånga
LÄS MER: Är det rätt att semestra i en diktatur?