Det första man går bet på på Grönland är att försöka uttala platsen man kommit till: Kangerlussuaq. Det låter inte alls som man tror, utan innehåller ett tonlöst, väsande halsljud, som man kan ägna resten av vistelsen åt att försöka behärska.

Platsen har visserligen även ett danskt namn: Søndre Strømfjord, men att använda det är att negligera över 30 år av grönländsk självständighetskamp.

I Kangerlussuaq ligger Grönlands internationella flygplats. Det betyder att ett Airbus-plan åker därifrån till Köpenhamn några gånger i veckan. Byn som omger startbanan är en gammal amerikansk flygbas och saknar all charm.

Men det är ändå värt att stanna en dag eller två. Från Kangerlussuaq är det nämligen ovanligt lätt att ta sig till inlandsisen. Det går en bilväg ända fram, vilket är unikt i ett i övrigt nästan väglöst Grönland. Närmaste glaciärtunga är Russellglaciären där man kan skåda den rörliga ismassans vasst uppspruckna kant, och de enorma ändmoräner av sten och grus som den sopar upp framför sig.

Det finns också god chans att se vildren, fjällräv – och några av Kangerlussuaqs 15000 myskoxar. De långhåriga bjässarna ser ut som släktingar till de fridsamma höglandskorna. I själva verket är de närmare släkt med getter och kan bli ordentligt aggressiva om man kommer för nära.

Det lokala turistföretaget World of Greenland arctic circle anordnar myskoxsafari på tryggt avstånd. Ibland lite för tryggt. Djuren har nämligen en hjärna under all ullen och förstår att hålla sig långt borta från vägen under jaktsäsongen. Då blir de inte mycket mer än prickar i turisternas tubkikare.

En bättre anledning att stanna i Kangerlussuaq över natten, åtminstone vintertid, är att det är en utmärkt plats för norrskensskådning. Byn ligger mitt i norrskensovalen och har ofta klart väder.

I slutet av oktober kan man springa Polar circle marathon på vägen, inklusive en sväng upp på inlandsisen, vilket sägs vara ”the coolest marathon on earth”.

En säregen blandning av globaliserad modernitet och traditionell, inuitisk kultur

Kangerlussuaq är också platsen för SKB:s forskning om hur permafrost och inlandsis kan komma att påverka det planerade slutförvaret av använt kärnbränsle. Med andra ord: Beställ en myskoxpizza i den lilla pizzerian mittemot flygplatsen och tänk: ”Forsmark om 20000 år”.

När man försöker ta sig till huvudstaden Nuuk förstår man varför den internationella flygplatsen inte ligger där, trots att det är Grönlands överlägset största stad, med 15000 invånare. Staden ligger på ett näs (nuuk betyder just näs på grönländska) i den väldiga Godthåbsfjorden och är ett riktigt blåshål. Det är inte ovanligt att flygningar hit ställs in.

Väl på plats kan man njuta av en säregen blandning av globaliserad modernitet och traditionell inuitisk kultur: på balkongerna hänger jeans och torsk på tork i kylan, nedanför nybyggda höghus med hänförande fjordutsikt ligger färggranna små trähus och glänsande suvar står parkerade vid kajakstället. Folk går klädda i Canada Goose-jackor och sälskinnsstövlar.

Det gamla brættet, där fiskarna och jägarna brukade sälja dagens fångst med en cigarett i mungipan, har ersatts av en klinisk inomhuslokal där försäljare hanterar fisken med hårskydd och plasthandskar. Trist, suckar många Nuukbor nostalgiskt. Absolut nödvändigt, menar hälsoskyddsmyndigheten.

Nuuk är som huvudstäder är mest, det vill säga utskälld för att den inte är som ”det riktiga” Grönland. En kvinna berättar att hon funderar på att flytta ifrån Nuuk med sin familj, eftersom barnen ”leker för mycket med danskspråkiga barn”, och hon är rädd att de inte lär sig grönländska ordentligt.

För 50 år sedan, när danskifieringsprocessen var som starkast, var det många som trodde att grönländska som språk skulle dö ut. Men sedan kom motreaktionen och självstyret 1979, och i dag är grönländska ett av världens mest vitala minoritetsspråk.

Kulturhuset Katuaq är en hjärtpunkt i Nuuks folkliv. Där kan man mingla med lokalbefolkningen och äta prisvärd helgbrunch med många grönländska läckerheter.

Nationalmuseet nere i den gamla kolonialhamnen är också värt att besöka. Där finns bland annat mumierna från Qilakitsoq, som blev en arkeologisk sensation när de hittades.

Inte långt från museet sitter Nuuks motsvarighet till Köpenhamns Den lille havfrue: den mytologiska Sassuma Arnaa, ”Havets moder”, omgiven av havets alla djur insnärjda i sitt långa hår, och en andebesvärjare som försöker beveka henne. Runtomkring får strömmarna och tidvattnet små blåskimrande isberg att stranda på klipporna.

Nere i hamnen ligger också huvudstadens bästa restaurang, Nipisa. Den drivs av en dansk som gör haute cuisine av lokala råvaror som vildren, ejder, ripa och hellefisk, det vill säga mindre hälleflundra.

Om Nuuk är danskpräglat, är Ilulissat, som ligger i Diskobukten 55 mil längre norrut, desto mer grönländskt. Ilulissat är födelseort för upptäcktsresanden Knud Rasmussen och är i dag hem för 4500 människor och lika många slädhundar. I fiskehamnen landar Royal Greenland många av de räkor som sedan hamnar i svenska frysdiskar.

Men mest berömt är Ilulissat för sitt världsarvsområde. I den magnifika Isfjorden strax söder om staden passerar väldiga isberg, kalvade från världens snabbaste glaciär. Isbergen går på grund på tröskeln vid fjordens mynning, där de kan bli stående i flera veckor, tills de har smält så pass mycket att de lättar från botten och driver vidare ut i Diskobukten.

Det går flera lättvandrade leder till och längs fjordstranden och med båt kan man få se isbergen på riktigt nära håll.

I Ilulissat kan man göra som de danska prinsarna och ta in på fyrstjärniga Hotel Arctic och beundra isbergen genom panoramafönster. Den som vill komma det lokala livet närmare kontaktar Ilulissat tourist nature för en säng och frukost hemma hos någon av stadens familjer. Då kan man samtidigt få hjälp att lära sig uttala Kangerlussuaq rätt, lagom till att man ska åka hem igen.