Båten forsar fram på floden med tät regnskog på båda sidor. Efter tre timmar är vi framme vid Kuala Tahan där de flesta av områdets enkla gästhus och restauranger ligger. Regnskogen beräknas vara 130 miljoner år gammal och är till stor del helt orörd. De gigantiska träden runt omkring når upp till 90 meter och trädstammarna kan ha en omkrets på flera meter.

Små båtar går i skytteltrafik till andra sidan floden och nationalparkens högkvarter. Här finns naturguider att hyra och en utställning med fakta om regnskogen. En leende spanjor berättar om hur han just övernattat med sovsäck i en av parkens enkla utsiktstorn.

– Jag såg två svartvita tapirer i skymningen, säger han och visar bilder i kamerans display.

Parken är 4343 kvadratkilometer stor men stigarna är väl utmärkta så man kan göra vandringar på egen hand om man vill. Stigarna gör parken till min bästa regnskogsupplevelse någonsin.

Det är en mäktig känsla att befinna sig helt ensam i regnskogen, omringad av den kompakta grönskan. Från träden hänger tjocka lianer och barndomsdrömmen att få svinga sig mellan trädgrenarna dyker upp i sinnet.

Från trädkronorna hörs ett brus från fåglar, cikador och andra insekter som visslar, smattrar och sjunger konstant. Ett par mörkblå eldryggsfasaner dyker upp på stigen och bland trädgrenarna prasslar ett par svartvita apor.

I nationalparken finns det 1000 vilda elefanter, tigrar och kanske några få Sumatra-noshörningar. Troligtvis finns det bara drygt 300 exemplar kvar i hela världen.

Inne i parken hänger världens längsta hängbro 45 meter högt uppe bland trädgrenarna. Solen har nyligen gått upp och ett mjukt dis ligger som ett duntäcke över bergen. Här uppe på den 500 meter långa gungande hängbron får man se djungeln ur ett annat perspektiv.

Det är extra livat här uppe – Argusfågelns skrik ljuder högt, liksom apornas tjatter.

Tillbaka på marken vandrar jag fram i egna tankar på den mjuka stigen. Plötsligt dyker det upp en grupp kvinnor och barn. De är klädda i tunna tygstycken och kvinnorna har små gula blomkvistar på huvudet.

Kvinnorna är från stammen Orang Asli, som består av cirka 200 personer. Stammen lever till stor del av jakt och fiske – männen jagar med blåsrör och pilspetsar doppade i gift – och är den enda folkgrupp som får bo och jaga inne i nationalparken.

De är lika förvånade som jag över att möta någon på stigen och hälsar lite misstänksamt. Det är som en uppenbarelse från en annan tid och plats och blir minnesbilden jag bär med mig från Taman Negara.