De små byarna tycks kunna hålla den så frätande nutiden borta från sina uråldriga fästen. Inget förfular vägen upp mot de tätt liggande stenhusen.

Provencalarna har sedan urminnes tider vant sig vid främmande besökare: alltifrån greker till romare, som invaderat och kultiverat landskapet. ”Provincia” var romarnas benämning på Provence. När de lämnade för gott hade de grundat några av Frankrikes vackraste städer, som Nîmes, Arles och Orange.

Nu är Avignon – påvestaden under ett sjuttiotal år på 1300-talet - vår startpunkt för en rundtur bland bergsbyarna i Provencedistriktet Vaucluse. Vi bilar i sakta mak rakt upp i detta beigegrågrönt målade landskap av olivlundar, ståtliga cypresser, småstäder, byar och dammiga vandringsstigar längs gamla vinodlingar och en lördag förmiddag travar vi sakta uppåt genom gränderna i den en gång befästa 1400-talsbyn Séguret i distriktet Gigondas.

Här är tyst; inga bilar, inga smattrande mopeder. Halvvägs upp i den lilla byn syns en folksamling med barn och vuxna utanför ett bageri. Bagaren lär barnen baka ett par gånger om året. Han eldar upp sin four banal (ungefär kommunala bakugn) under tre dagar, berättar en mamma. Hennes lilla flicka visar oss blygt men stolt sin egen äppelkaka.

Brungräddade surdegsbröd, runda små äppelpajer, krispiga baguetter och olivbröd ligger i en enkel trähylla utanför bageriet. Vi köper varsin smörig croissant, som vi sätter i oss till en espresso på byns enda kafé.

Några kilometer från Beaumes de Venise, känd för sitt söta muskatvin, en Côte du Rhônecru, ligger Notre Dame d'Aubune. Det lilla romanska kapellet blir utgångspunkt för en vandring längs olivlundar och vingårdar. Uppåt går det, solen är het och stigen dammig, t-shirten åker av.

Längs stigen dignar kraftiga olivträd av oliver i olika mognadsstadier; illgröna, rödgröna eller strax svarta. Meterhöga lavendel- och timjanbuskar parfymerar vandringen.

Långt nedanför oss är dalen ett lapptäcke av byar, småvägar, cypresslundar och blånande berg i fjärran. Vid kapellet har Madame Migieu (Gîtes de France) enkel rumsuthyrning och fina cykelvägar finns runt knuten.

Venasques kompott av 1700-talsarkitektur, gränder och små restauranger innanför en ålderdomlig stadsmur, utgör en trevlig upptäcktspromenad. ”La Baptistère” är en romersk byggnad från 600-talet, strax intill ligger en restaurang där vi överväger en lockande fyrarätterslunch för runt 20 euro, men väljer att plocka godbitar till en picknick från Venasques enda livsmedelsaffär.

Det blir en bit paté, en krämig bioproducerad Saint Marcellinost, tomater och ett par skedar celeri remoulade. Vi sätter oss vid en av fontänerna och fransmän på utflykt sänder förstulna blickar åt vår i deras ögon säkert underliga lunch.

Vid foten av Venasque ligger microskopiska grannbyn Le Beaucet med biodynamiskt bageri. Bagaren, M. Bouvier, arbetar för öppen dörr. I disken ligger fougasse bakad med oliver, oreilettes – små söta kakor, beaucetain som är nötbröd med bacon och emmentalost och sacristians, en tunn mördegskaka med mandelkräm och äggvita.

Byn Suzette på topphöjd med Mont Ventoux i öster, består i princip av en enda gata. På restaurangen Les Coquelicots annonseras att viltsäsongen startat; menyn bjuder på vildsvin och hjort. Här, på över 400 meters höjd blåser starka vindar men ännu inte av mistralstyrka.

På Domaine de la Ferme Saint Martin träffar vi Thomas, som är oenolog och vinmakare i familjen Julien. Han berättar om gårdens bioviner, bland annat en Côte de Ventoux och tre olika Beaumes des Venises.

– Vinet växer på mellan 250-600 meters höjd i ler- och kalkjord. Heta dagar och kyliga nätter ger perfekt växtkraft.

Vi smuttar en röd Côte de Ventoux La Gerine 2008 – fruktigt, lite lätt med Rhonekaraktär. Utsikten från vingården är magnifik. Mont Ventoux, Luberonplatån, Les Alpilles och Dentilles de Montmirail med hackig Grand Canyonkontur blir ett geografiskt Provence-spektakel.

Oppède-le-Vieux blir vår mest magiska Provencaleby. Den övergavs i början av 1900-talet när invånarna flyttade ner till slätten. Idag finns några bofasta, främst författare och konstnärer. Man kan låtsas att tiden står stilla här.

Ett vackert gammalt tvåvåningshus med gröna fönsterluckor; hotell och restaurang ligger vid en öppen plats med kontentan av Oppède och dess 1500- och 1600-talsfasader för ögonen. Vi slår oss ner på uteserveringen i eftermiddagssolen.

På huvudgatan framför defilerar en ålderdomlig svart Peugeot från 1950-talet, cyklister på träningspass och vandrare med ryggsäckar. Serveringens ägare Jean-Marie Tiboni är född i byn.

– Mina föräldrar hade bageri här på 1960-talet. Då var hela byn min magiska lekplats. Mamma körde ut bröd i vår skåpbil. Jag fick hjälpa till att fylla den när hon skulle iväg. Jag älskar varje sten och mur här. När huset blev till salu för tre år sedan lyckades jag köpa det.

Le Petit Café har tre rum, en minirestaurang med långbord och ett genuint kök med dagsaktuella råvaror. Jean-Marie Tiboni är stolt: Alla stannar till på kaféet.

I Ménerbes samsas stram högreståndsarkitektur med enkel, småmysig bykänsla. Vi beundrar fotografen, målaren och poeten Dora Maars 1700-talshus. Hon var en av Picassos älskarinnor och huset en gåva från honom.

På Musée de La Truffe, Tryffelmuseet, kan man lära om den svarta tryffeln, smaka sig igenom en provkarta av Luberons samtliga viner, bläddra i Provencelitteratur, handla tryffelolja och autentiska, snygga ”tryffelredskap”. Museets chef, Monsieur Martres, ordnar tryffeljakt när det är säsong. Han berättar livfullt om ”det svarta guldet”.

– Av all fransk svart tryffel kommer 70 procent från Provence. Sista söndagen i december varje år har vi en stor tryffelmarknad här. Det är en viktig händelse.

I år kommer tryffelpriset att ligga runt 1000 euro per kilo.

Huset är av 1600-talsarkitektur och restaurerat. I barockträdgården hisnar vi över en av Luberondalens mäktigaste utsikter. Vi sniffar på tryffeloljan och smuttar på vinet.