I höjd med Los Caños de Meca lämnar vägen pinjeskogen och vänder ned mot kustens klippor och stränder. Barrdoft byts mot havssälta, vågorna vältrar in, där borta syns fyrtornet på Cabo de Trafalgar som drar till sig surfare och hippier som tycks komma raka vägen från 70-talet. Och ur bilradion strömmar hesa, vemodiga sånger till gitarr, som om Gipsy Kings har en egen kanal.
Det där flamencovemodet hör vid sidan av tjurfäktning och sherry till standardbilden av Andalusien, den heta, stillastående södern. Men nu renoveras det och byggs nytt var vi kommer, inte sällan är det EU-pengar som alstrar framåtrörelsen och optimismen.
Det är oftast en fröjd att ratta sin hyrbil på en främmande väg, och i synnerhet här på Costa de la Luz.
Bara namnet: Ljusets kust, Ljuskusten.

Mellan Atlanten och de gröna bergens moriska städer sträcker den sig genom provinserna Huelva och Cádiz, från portugisiska gränsen till Tarifas ”Costa del Windsurfing”. Nära 800 år av muslimskt inflytande märks överallt, i språket, i
arkitekturen, i maten.
Också på Costa de la Luz breder semesterbyar och golfbanor ut sig, men ännu är det en annan värld än Medelhavssidans fullsatta Costa del Sol. Stränderna är långa, breda och glesbefolkade - med reservation för juli och augusti.
I veckotidningen Sur in English för södra Spanien annonserar entreprenörer som vill ha del i turistkakan. Från exorcister till det par som skriver ”Man & girlfriend will do anything legal for cash”.

Ljuskusten är förstås också en kulinarisk resa. Köksinfluenserna kommer från såväl fenicier som araber, Nya Världen och romarna - fisksåsen garum exporterades från den vackert utgrävda kuststaden Belo Claudia. Nu vill man smaka olivolja från Cádiz-bergen, getost från Grazalema, sniglar, sparris, tomater, apelsiner, honungskaka och fikonglass.
På främsta plats i det rika köttutbudet sätter många pata negraskinkan, i synnerhet från Jabugosvin som inte ätit annat än ekollon. Men vid kanten av oceanen, i en trakt med uråldriga tonfisketraditioner, blir det gärna
fisk- och skaldjursmenyn. Fisket är dock inte vad det var - tonfiskstimmen som vandrar mellan Atlanten och Medelhavet glesnar, och bland handlarnas havsabborrar, makrill, sardiner och snäckor finner man knivmusslor från Holland och fisk från Uganda.

I Conil de la Frontera kan man få ett bord i skuggan strax ovan stranden och äta ortiquillas de mar, små läckra nystan av friterat sjögräs, bläckfisk a la plancha, alltså stekt på bädd av grovt salt, samt tomatsallad med rå, finhackad vitlök. Därtill en immig Barbadillo, det friska bordsvin som görs på samma palominodruva som används till sherryn i Jerez.

Ett besök på någon av Jerez de la Fronteras bodegor ger en inblick i sherrytillverkningens solerasystem. Dessutom är det befriande svalt i dunklet efter en stekande stadspromenad. Finon Tio Pepe är bästsäljaren hos Firma Gonzalez Byass, som har så disparata kändisar som Orson Welles, Steven Spielberg och Margaret Thatcher bland besökare som skrivit autografer på faten.
Tjursilhuetterna på kullar utmed
vägarna är en reklammakares våta dröm. De började på 50-talet sättas upp som reklam för sherryfirman Osborne, men har blivit skyddade kulturmonument. Och här på Ljuskusten tar man gärna en kall fino, eller manzanilla från Sanlúcar de Barrameda, till såväl tapas som till skaldjuren.

Och tapas är en allvarlig sak. Utbudet är enormt och barerna tävlar. Bar Juanito på en pittoresk gård i Jerez är med rätta berömd för de marinerade kronärtskockorna. Det slags små, tunna och feta räkplättar som kallas tortillitas de camarones är en specialitet för regionen, liksom choco, en särskilt muskulös bläckfiskart.
I Cádiz gamla stad är restaurang El Faros tapasbar en klassiker. Vi står vid disken och smakar makrill med rostad paprika, friterad haj, grillad sardin, ansjovis med avokado på grillat bröd, och små tårtbitar av tortilla de patata, potatisomelett. Vissa rätter kan beställas som hel måltid, halvportion - médio ración - eller tapa.

Det är lätt att bli för däst för att orka utforska torgen och de slingrande,
patinerade gatorna i vad som sägs vara Västeuropas äldsta ännu bebodda stad, grundad av fenicier för över 3 000 år sedan. Blommande apelsinträd sprider paradisdoft kring hus med järnsmidesbalkonger. De många utkikstornen är från det gyllene 1700- tal då Cádiz var centrum för kolonialhandeln och köpmännen ville ha uppsikt över hamnen. Columbus avseglade från fiskkrogarnas Puerto de Santa Maria på andra sidan bukten.
Det moderna Cádiz är en prosaisk höghusstad på en långsmal landtunga, men den kantas av den magnifika solnedgångsstranden Playa Victoria.
För turisternas skull öppnar restauranger redan klockan 13, spanjorerna kommer kring 15, och middagen äts gärna efter 22.

I solnedgången blir Vejer de la Fronteras vita hus skimrande rosa. Med branta, slingrande gränder är staden ett levande museum över den muslimska tiden, och när besökarna är många blir trafiken fullkomligt absurd.
Plaza de España är som en scenografi i en romantisk film. Fontänen i Sevillamosaik, vyer som öppnas mellan husen bredvid
moriska hotell Califa, och så restaurang Trafalgar, en av de bästa i Vejer.
Krogen drivs av Pedro Pardo och Javier och Stella Dueñas. Menyn har inslag av Medelhav, Asien och Latinamerika, men tonvikt på Andalusien, i synnerhet kustens fisk och skaldjur.
- I risrätterna använder vi arroz negro - svart ris - med bläck från cocho, säger Stella Dueñas. Även till paella.

Paellan må komma från Valencia, men serveras överallt i Andalusien.
Bland förrätterna väljer vi mellan boquerones, friterad ansjovis, grillad mini-bläckfisk, chipirones, och grillade eller kokta räkor från Huelva. Där finns också friterade anemoner.
Räkor dyker upp i alla storlekar, från tångräkor till enorma, intensivt röda carabineros som serverade à la plancha är en sublim men flottig upplevelse.
Men smaken av Costa de la Luz är kanske ändå tonfisken. Filetitos de atún, hastigt grillade, är nog minst lika goda som på feniciernas tid.