MILANO
När jag viker undan hotellfönstrets träjalusi har jag perfekt utsikt över Piazza Beccaria och den nötta stenskulpturen i torgets mitt. Milanos centrum är förunderligt tyst i den tidiga morgontimmen. Vid statyns sida finns en liten dryckesfontän som porlar rogivande och på avstånd hörs några spridda utbrott av ilskna vespor.
Ett knappt stenkast härifrån ligger Milanos hjärta, den förunderliga Duomo, katedralen som från den stund man för första gången ser den gäckar en. Det är något med proportionerna som inte stämmer. Höjden står inte i paritet med längden och bredden vilket gör domen märkligt klumpig där den dominerar torget.
När jag intar min frukost på Verdis favoritkafé Zucca alldeles vid ingången till Galleria Vittorio Emanuele II tillsammans med sällsynta morgonpigga milanobor börjar de första turistgrupperna anlända. Artigt och nyfiket lyssnar en grupp japaner på guidens beskrivning av domen. Förmodligen berättar kvinnan om de 135 spirorna och 3 200
statyerna som pryder taket och fasaden. Den högsta spiran toppas av madonnnan, stadens officiella beskyddare. För ett ögonblick fångar statyn upp solens första strålar och skimrar i guld.

Milano är lämpligt att upptäcka till fots. Staden är inte lika omedelbart enkel att tycka om som Rom eller Venedig. Den flirtar inte lika flagrant med besökaren utan man måste skrapa lite på ytan för att nå in. Första intrycket är grått. Grå avenyer kantas av likaledes gråmatta fasader som suger åt sig det sparsamma ljus som den oftast smogfyllda himlen ger. Men det är enkelt att bedras, bakom den anonyma ytan döljer sig en sofistikerad stad. Bakom fasaderna, på de små sidogatorna och i de små sidoarkaderna och parallellgatorna glittrar Milano som mest. För detta ska man vara tacksam, man slipper de horder av turister som de andra gatorna drabbas av.
Med domen som utgångspunkt och det stora duvfyllda torget kan man med fördel gå västerut mot Via Torino där de mattgula spårvagnarna gör en mjuk gir upp mot Castello Sforza. Gatuscenen skulle kunna vara hämtad ur en film från 1950-talet, mycket lite har förändrats i stadsbilden här.

Pecks delikatessbutik är en institution och ett måste för gourmeten. Tre våningar med vin, ostar, skinka, kaffe och bakverk. Efter provsmakande och handlande slinker jag runt hörnet till Pinacoteca Ambrosiana där det är enkelt att förundras både över den vackra byggnaden och konstsamlingen. Bland annat finns Rafaels teckning "Skolan i Athen" i kolossalformat här, jag dröjer mig kvar vid Brueghels drömska sagolandskap och Caravaggios stilleben.
Utanför pågår en mindre helgmarknad, myntförsäljare har ställt upp bord längs trottoaren, intensiteten och intresset bland kunderna, mest grånade män med hatt och perfekt vikta halsdukar, är stor. Med gester och på smattrande italienska dikteras villkoren för affärerna.
Ytterligare några minuters promenad längre västerut når man tegelkyrkan Sant Ambrogio som uppfördes år 386 och fick sin nuvarande romanska form på 1 000-talet och Santa Maria della Grazie-klostret vars refektorium inrymmer Leonardo da Vincis mästerliga muralmålning "Nattvarden".

I skydd undan det tilltagande regnet skyndar jag in på Bar Principe, en av otaliga långsmala barer i hörnet av två mötande gator. Fausto Andraea står bakom disken och tillreder skummande cappuccino och uppiggande espresso. Samtalet kommer in på teater, film och konst.
- Milanobon är förtjust i spektakel, själv tycker jag om fotboll som också är ett spektakel, en konstform i sig, säger Fausto.
Den svenska trion Grenoli är legendarisk i staden och vi hänger oss kvar vid deras bedrifter för Milan. Under tiden vi pratar hinner många kunder passera förbi, man intar sitt uppiggande kaffe och sin läckra brioche, wienerbröd, på stående fot. Utanför smattrar regnet och paraplystället fylls och töms i en rasande takt.
Milano är en stad med puls och jag beger mig ut igen. På vintern regnar det ofta men detta är en stad som blir vackrare i regn -då reflekteras ljuset från butikernas spotlights, från skyltarnas bleka sken och från spårvagnarnas lyktor, och i vattenpölarna skapas en vackert impressionistisk effekt.

Paradgatan Via Dante går i nordvästlig riktning mot Sforza-borgen som uppfördes under renässanssen. Idag inrymmer den väldiga borgen åtta olika museer men jag väljer att istället vika av uppåt Breradistriktet där Palazzo di Brera hyser en av världens bästa konstsamlingar. I Brera finns också några av Milanos bästa barer och restauranger. Jamaica, Biblos och Heaven lockar stadens trendiga.
Från Brera når man på några minuter Teatro alla Scala. Piazzan framför det berömda operahuset domineras av ett monument tillägnat Da Vinci, i andra änden öppnar sig den välvda ingången till gallerian.
Härifrån kan man gärna gå längs Via Allessandro Manzoni för att hamna i av Milanos Quadrilatero d"Oro, den gyllene fyrkanten, modeindustrins mekka. Gågatan Via Della Spiga är en enda lång paradgata med designbutiker. Alla de stora finns representerade här: Roberto Cavalli, Dolce & Gabbana, Armani, Prada,
Gucci, Chanel. Också de exklusiva smyckesnamnen Bulgari, Buccellati.


Att fönstershoppa är ett nöje. Även för de eleganta förpackningarna. Butikerna känns som utställningssalar och minimalism och stramhet ökar känslan av sofistikering. På Monte Napoleone, eller Montenapo i folkmun, hejdar jag mig en stund och slinker in på Pasticceria Confetteria Cova, ett av stadens legendariska kaféer. Det etablerades redan 1817 som en klubb för Milanos nobla, nu fungerar det som ett offentligt terum för deras arvtagare och shoppande besökare. Kristallkronorna i taket ger ett smeksamt ljus och en sober atmosfär. Och sorlet höjs under eftermiddagens sista timmar innan kvällen tar vid.
I den glittrande Galleria Vittorio Emanuele II stiger temperaturen när skymningen lägger sig över staden. Flanerandet fyller en social funktion, att se och synas är viktigt här. På Il Salotto, ännu ett av Milanos historiska kaféer är det svårt att uppbringa ett bord. När man väl får ett sitter man på första parkett i uppvisandets stad.