En drömresa måste inte vara lång, varken i tid eller mil. Drömmen kan handla om att få testa en sprillans ny golfbana som Donald Trumps i Skottland (sid 10) eller att få besöka en stad som man läst mycket om, som Neapel (sid 30). Men nog känns en lång resa som ett större äventyr.

Om mindre än en månad låser en tvåbarnsfamilj på Söder dörren till sin lägenhet och beger sig ut i vida världen. I 180 dagar ska de bara ägna sig åt varandra och en välplanerad jordenruntresa (sid 9). Att använda föräldradagar just så är ett sätt att kunna förverkliga en långresa. Ännu vanligare är att dra direkt efter gymnasiet, men då är planerna ofta så vaga och budgeten så ansträngd att det knappast känns som en drömresa – förrän efter några år då man glömt vägglöss och magsjuka och bara minns alla häpnadsväckande möten och platser.

Drömresa brukar man annars säga om resor till dyra, exotiska platser, sådana där som passar en 50-årsjubilar eller ett nygift par på smekmånad. Jubilarer verkar gilla exklusiva resmål (sid 40), medan nygifta söker paradisstränder (sid 12). Kanske var det därför jag blev lite tagen i våras på Rhodos när en vitklädd brud med blanksprejad frisyr skred in på charteranläggningens buffetrestaurang balanserande sin plastbricka med mat. Den uppklädda släkten blev ett apart inslag bland oss andra solsvedda hotellgäster. Brudparet hade förvisso fått åka tylldekorerad golfbil från den söta lilla kyrkan på området och hotellbufféen hörde till de mest smakfulla jag ätit – men jag fick inte ihop kombina-tionen bricklunch och brudklänning. Enligt hotellchefen skulle de arrangera 56 bröllop under 2012.

De många paren har säkert olika skäl till att välja just den bröllopslösningen, och inte handlar det om pengar. Vill man komma billigt undan bör man snarare dra iväg till en sagostrand och ragga präst och vittne på plats. Jag fick agera vittne några gånger när jag bodde i Karibien: Paret barfota i vattenbrynet, prästen nästan för cool, jag fångandes buketten. Så romantiskt, men tomt i mina ögon, att såväl familj som vänner saknades.

Så när jag skulle gifta mig blev det både kyrka och fest. Däremot bröt jag och maken mot det gängse smekmånadsupplägget och for en vecka till – Boden.

Hur tänkte vi då? Jo, vi var lite reströtta efter ett år i Asien och min man hade ljusa barndomsminnen norrifrån. Knappast ett drömmål objektivt sett, och snö och kyla i slutet av maj gjorde inte saken bättre. Droppen var när vi först flydde till bion i grårusket men fann den igenbommad, och sedan skulle hämta våra inlåsta väskor och mötte ett uppbrutet skåp, tömt på väskor. Det blev iallafall en bra historia – och äktenskapet håller än. Men det är en helt annan sorts resa.