Näsan ställer sig i givakt till dofterna av ångande gyoza och nygräddade sötsaker. Öronen smattrar av hundratals försäljares ivriga påannonseringar av -dagens varor. Haranger av artiga välkomstfraser tycks aldrig ta slut. Ögonen nästan flimrar inför den febrila aktiviteten och de presentationer som pryder varje disk.

Vi befinner oss på en depachika, saluhall, i centrala Tokyo. Här reser vi rakt in i det japanska vardagslivet. Bättre skyltfönster för det japanska köket hittar du inte.

Trots att jag bott snart tre år i Japan förblir stora delar av gastronomin ett mysterium. Jösses, tänk om jag ber att få provsmaka dekorationen! Eller sätter tänderna i något som visar sig vara någon läskig inälva. Men med min japanska vän Natsuko Sakurai som guide i den lokala depachikan, Shibuya food show, är jag redo att expandera vyerna.

Depachikan är takeawayparadis åt affärsdistriktens kontors-damer – i Japan kallade OL, office ladies – som vill ha något mer chict till lunch än kvarters-butikernas billiga bentoboxar och slafsiga pot-noodles. Många toppkrogar har mindre delikatessdiskar i depachikan där man kan köpa med sig mat för en bråkdel av priserna på restaurangen.

Under eftermiddagen invaderas lokalen av den gamla skolans hemmafruar. I Japan är en av hustruns främsta uppgifter att hålla maken mätt och nöjd, och vid diskarna väljer äldre damer omsorgsfullt bland färsk fisk, inlagda grönsaker och frestande risblandningar.

Depachikan är också oumbärlig för de många inköp en japan gör varje år av gåvor, omiyage, ofta av ätbar natur.

– Man umgås sällan hemma hos varandra i Japan. När vi väl blir bortbjudna så är det sed att ta med något. Det kan vara sötsaker eller vackert paketerad frukt. Man öppnar aldrig paketet medan gästen fortfarande är kvar, utan gåvan sparas länge, säger Natsuko.

Vi börjar vår upptäcksfärd i det japanska köket bland Japans älsklingspubmat, yakitori. Kycklingspetten här är långt ifrån de vi är vana att lägga på glöden. Hela pippin ska med: lever, hjärta, mage – allt träs på.

För vegetarianer finns andra lockelser. Förutom grönsaksspett erbjuds grillad fu, en slags massa gjord av vetegluten och ris som formas till kakor och sedan -grillas. Fu är en av de viktigaste delarna i den vegetariska diet som japanska buddistmunkar enligt tradition följer. Jag provar ett knallgrönt spett där kakorna fått kulör av aromatisk yomogi-ört. På toppen ligger ett glansigt täcke tjock, söt sojasås. Det är tuggigt och påminner nästan om en sötsak. Hit kommer jag återvända.

Nästa stopp är unagi-disken, där det säljs kolgrillad ål som flera gånger under tillagningen penslas med söt sojasås. När jag äter på bra sushirestauranger i Tokyo är minst en bit unagi ett måste och på depachikan kan man köpa med sig långa rader av grillad ål på spett hem. Servera över en skål ris och middagen är klar. Men fin unagi kostar. Ett spett med fyra -filéer ål från landsdelen Shizuoka, där unagins Rolls Royce kommer från, kostar motsvarande 240 kronor. Men då får man också alla ålens hälsobringande egenskaper – japanerna äter flitigt unagi under sommaren för att stärka sig inför resten av året.

Natsuko vurmar för de långa, knallröda korvar av fiskrom, mentaiko, som ligger framför oss.

– Jag känner en kvinna vars dotter bor i Tyskland. Varje gång mamman hälsar på smugglar hon med mentaiko. Det är en utmaning att hålla temperaturen nere under hela flygturen.

Förutom onigiri zushi, där fisken placeras ovanpå riset, är formpressad sushi, oshizushi, en vanlig syn i depachikan och ett roligt alternativ. Vid sushidisken bekänner Natsuko att hon aldrig ätit sushi utomlands. Jag blir överraskad – hon har bott i Holland och är en ovanligt berest ung japanska. Nej, förklarar hon, sushi vill man äta i Japan – här är fisken bäst. Så talar en sann japan – den stolthet japaner känner inför sin matkultur får fransosen att framstå som ödmjuk.

Sushi är faktiskt inte vardagsmat för japaner. Ska det väl ätas väljer man ställe med omsorg och kända sushikockar kan sätta priser väl över den svenska tusenlappen. Rullbandssushi är fattigmans- eller turistsushi och inget man äter direkt för njutningen. Tur då att depachikan har flera diskar med färdiga, prisvärda sushitallrikar att ta med hem.

Efter fisk, fågel och munkmat slår sötsuget till och säkert halva depachikan upptas av konfektyrdiskar och kakbodar.

Vi börjar vid azuki-kakorna, japanska småkakor som fylls med en röd, söt bönpasta. En av de mest kända varianterna är tai-yaki, där kakorna fylls och gräddas i ett fiskformat våffeljärn. Kakor och bakelser smaksatta med lätt bittert grönt te, macha, är också populära.

Vi avrundar smakfesten med en duvformad kaka, hatosabure, med anor från den gamla tempelstaden Kamakura.

– Duvan är en symbol för kontakten mellan det gudomliga och oss, berättar Natsuko och beställer varsin kaka åt oss, inlindade i gult papper med knubbiga duvor på.

– Jag och mina vänner diskuterar alltid om det är bäst att börja med huvudet eller stjärten. Själv tycker jag det känns brutalt att bita av huvudet, säger Natsuko sekunden innan duvans stjärt försvinner in i hennes mun.

Mätta och belåtna lämnar vi depachikan och det ska ta flera timmar innan mina smaklökar återhämtat sig från alla nya intryck.