Ett somrigt och superstajlat Disneyland för internationella jetsetare med gränslösa tillgångar, eller naturens under av kristallklart vatten. Meningarna om Costa Smeralda går isär men skönheten är uppenbar för alla: kritvita stränder, himmelsblått hav och perfekt avvägda vågor.

Namnet Smaragdkusten skulle kunna syfta lika mycket på besökarnas bijouterier, men här finns faktiskt ett vanligt semesterliv bortom lyx­yachter, vipminglande happenings i privata jättevillor och ett evigt partajande av överbetalda fotbollsspelare, nypumpade tv-värdinnor och vitklädda bankirer på diskoteket Billionaire i Costa Smeraldas epicentrum – Porto Cervo.

När italienaren själv väljer, placeras Sardinien och särskilt Smaragdkusten som nummer ett på sommarsemesterns önskelista, enligt färska undersökningar.

– Sardinien är sagolikt. Här finns ett vatten som man inte hittar någon annanstans i Europa. Havet är verkligen vår främsta styrka. Kanske är det lite väl mycket vipfolk i augusti, men de håller sig mest kring Porto Cervo, säger Anna Maria Occhioni som driver den lantliga agriturismon Monti Tundu inåt de spetsiga bergen men bara några kilometer från havet.

Hela trakten kallas Gallura – det som kallas Costa Smeralda är egentligen bara den lilla kustremsan mellan Porto Cervo och Porto Rotondo i nordost. Men också här finns små undanskymda vikar med fria stränder, där vanligt folk kan sola utan att betala.

Salvatore Carredu äger en liten taxirörelse, har jobbat på hotell och med turism för kommunen i många år. Han tycks ha nycklar till allt och alla på Costa Smeralda. Att köra taxi är förresten bra business berättar han, inte minst under de tidiga sommarmorgnar när diskoteken stänger och bilköerna är timslånga, här mitt ute i ett före detta ingenmansland.

Salvatore tar oss till små okända favoritvikar, calette, och mer berömda finstränder som Il Pevero och La ­Celvia. Alldeles nedanför La Celvia ligger Hotel Cala di Volpe, öns kanske allra lyxigaste inkvartering skapad som en liten fiskeby där president­sviten kostar 200 000 kronor natten. Här kan man förstå hotellets motto: ”something more than a luxuary hotel”.

Klädd i färdigslitna dyra designerjeans och pigga sneakers tar Salvatore Carredu oss tillbaka till det första ­kapitlet i sagan om Costa Smeralda – till tidigt 1960-tal när pionjären prins Aga Khan förälskade sig i denna extra fattiga del av det fattiga Sardinien. Aga Khan skapade snart ett konsortium tillsammans med bland andra Guiseppe Mentasi som grundade San Pellegrino, den brittiske bryggeriägaren Patrick Guinness och bankiren John Duncan Miller.

Snart började man fixa finansiering och investera, kontakta arkitekter och skapa en infrastruktur – det gällde allt från vägbyggen och elledningar till att öppna öns första flygplats i närliggande Olbia. Det dröjde inte länge förrän småskaliga lyxhotell byggdes och Porto Cervo blev ett köpstarkt centrum med chic marina för lyxbåtar.

Tidigare var en liknande internationell lyxturism mest förknippad med Amalfikusten här i Italien, men prins Aga Khan bjöd in delegationer från hela världen. Och snart var många så förtjusta i Costa Smeralda att de köpte hus eller placerade sina stora segelbåtar här. Succén var ett faktum.

– Men jag tror aldrig att vanlig massturism hittar hit. Priserna avskräcker. Å andra sidan vill alla människor se lyx då och då; vackra båtar, vackra människor, vackra tjejer. Folk längtar efter att drömma sig bort och uppleva la bella vita. Och inget negativt med det. Jag tror inte att turismen någonsin känner av några kriser här i Costa Smeralda, säger Salvatore Carredu.

Mellan den vackra viken Cala di Volpe och den överdådiga Pevero Golf Club har vi stämt möte med arkitekten Enzo Satta i hans vackra villa. Enzo Satta målar och ritar hellre än spelar golf och hans vardagsrum med det väldiga panoramafönstret är en liten odyssé av resminnen från regioner där han haft arkitektuppdrag – från Afrika och Australien till Asien och Mellanöstern.

Framför allt har hjärtat klappat varmt för Sardinien sedan Enzo Satta tog sin examen från universitetet i Rom för 40 år sedan. Så har han också blivit en sorts hovarkitekt till Aga Khan.

– Jag tror att byggkonsortiet som Aga Khan skapade och de regler som ingår, är hemligheten bakom Costa Smeraldas framgång. Allt kom att hålla hög kvalitet, från infrastruktur till minsta materialval, säger Enzo Satta.

Från den lilla inflytelserika kvintetten på 1960-talet har Consorzio Costa Smeralda svällt till att bli vad som sägs vara världens mest VIP-täta ­”bostadsrättsförening” med 3 600 medlemmar. Och det är inte längre lika lätt att hålla den där totala kontrollen och harmonin i landskapet, påpekar arkitekten lite diplomatiskt.

Arkitektoniskt ser husen på Costa Smeralda ganska lustiga ut. Första intrycket är ett hopkok av vitkalkad kolonialstil och en böljande sorts ­serietidningsarkitektur som vore det hos Familjen Flinta. Enzo Satta, som också varit stadsplanerare för denna del av Sardinien, konstaterar att det inte finns någon lång arkitektonisk tradition i trakten. Allt var mycket spartanskt.

– Vi inspirerades av hur det såg ut runt hela Medelhavet: Grekland, Marocko, Tunisien. Allt det har gift sig här på Costa Smeralda och blivit en stile mediterraneo med mjuka hörn. Det är väsensskilt från skandinavisk stil, mycket långt från Saarinen och Aalto, tycker han.

Jetsetinvasionen har påverkar det mesta här, så för att hitta de där riktigt rustikt sardiska krogarna söker man sig hellre en bit innanför kusten. I bergen är vi tillbaka hos Ana Maria på agriturismon.

– Även om de lokala köken skiljer sig lite från varandra på ön finns vissa självklarheter, som porcetto, grillad spädgris över öppen eld. Sedan har vi alltid lamm och killing, capretto, på menyn. Och så är vi trots allt nära havet, men fisk och skaldjur är egentligen mest för turisterna. Det är lite märkligt, men rent historiskt har vi sarder alltid hållit oss så långt från vattnet som möjligt, säger Ana Maria Occhioni och bjuder på en kanelbullestor bit vällagrad pecorinoost från trakten.

Sonen Luigi håller i rumsbokningarna. Han tycker att intresset för den här typen av boende ökar hela tiden. Nu planerar man att bygga ut: fler rum, pool, tennisbana. Inte minst för gästerna i 30-årsåldern.

– Även vi har många välbeställda besökare, men hit kommer de som vill söka lugn och ro och avskildhet, säger Luigi Occhioni medan kocken Rita står och steker små bitar av lever, fegatini, i ett helt hav av olivolja.