Vi anländer i solnedgången på en slow-boat längst Mekong-floden. Staden Luang Prabang i norra Laos är inbäddad i en grön djungel. Redan från båten anas de många palmkantade gatorna och franska kolonial-husen. Känslan är en slags hybrid mellan Asien och någon idyllisk liten stad på franska Rivieran i början av 1950-talet.

Den långa Mekongfloden utgör en naturlig gräns mellan Thailand och Laos. Kontrasterna länderna emellan är slående. Det överexponerade, färgstarka, kapitalistiska Thailand – och det blyga, stillsamma, socialistiska Laos. Här är det fattigare, långsammare och väldigt mycket lugnare.

–Vi kommer hit för att mamma tycker att det är som Thailand var förr, säger Kwanta Thongtub som turistar med sin mamma i Laos för fjärde året i rad.

Mamman berättar att hon funderar på att flytta hit på äldre dar.

–Här finns fortfarande en värme och respekt. Allt handlar inte om pengar och jobb. Thailand – only money, money! säger hon och skrattar.

Många thailändare från storstäderna håller med. Här slipper de stressen och kommersen. Och det ofta hetsiga utelivet.

Enligt laotierna måste allt i livet ha ett inslag av múan, som kan översättas till lättsamhet eller skoj, annars tar stressen över. Och stress är lidande enligt Buddha.

– Hur gör thailändarna egentligen? Hur orkar de jobba? Många går ju och lägger sig så sent som två på natten! berättar ägaren till Cold River Guesthouse, ett litet ställe vid den stillsamma floden.

Varje kväll vaktar hon eller maken grinden redan vid halv elva på kvällen. Elva låser de porten och den som inte kommer in får skylla sig själv. Vi är några minuter sena och den oroade maken varnar att nästa gång släpps vi inte in.

Det är både utegångsförbud och musikförbud i Luang Prabang efter klockan tolv på natten. Dansa får man bara göra på två ställen i stan. Det mesta stänger redan vid tio. Gatorna är öde och inte en själ syns till.

All tung lasttrafik är förbjuden i innerstaden och därför är det ovanligt säkert och bekvämt att cykla runt. Förutom 66 tempel och laotiska trähus är staden full av stiliga, vita gamla kolonialvillor med stora franska fönster och prunkande blomsterträdgårdar. En av avenyerna slingrar sig längst floden Nam Khan som möter den mäktiga Mekong och kantas av palmer, restauranger och kaféer. Det är svårt att tro att vi befinner oss i ett av världens fattigaste länder. Det räcker dock att cykla utanför stadens gräns för att bli varse misären. Luang Prabang visar upp en lyckad fasad av välstånd, mycket tack vare bistånd landet fått från Unesco under senare år.

Till följd av musikförbudet nattetid hålls de flesta fester på dagen. Vi bjuds in till ett kalas som hålls på en bakgård och får dansa både en och två förbjudna danser till den skräniga och omänskligt högljudda pop-musiken. Det serveras färska vårrullar med en lika mustig sås till. Ja, och så öl förstås. Det lokala Beer Lao.

–Vi kanske inte festar på kvällarna men vi festar mycket på dagarna, säger vår överförfriskade värd och bjuder upp till ännu en ranglig dans.

Laotierna vi möterär vänliga, men lite blyga. Det tar ett tag att få se det där öppna ansiktsuttrycket, men när leendet väl spricker upp så sitter det kvar länge. Att slita sig från festen är svårt, men så småningom kommer vi iväg till den berömda nattmarknaden som början redan vid sju på kvällen. Det är skamligt billigt och allt håller förvånansvärt hög kvalitet. Inte mycket krimskrams alls. Vackra handgjorda silversmycken, handvävda överkast och väskor.

Marknaden här skiljer sig avsevärt från nattmarknaden i Thailändska Chiang Mai, där prutande är lag och hysteri råder. Här är det en behaglig, lugn atmosfär. Ingen skriker ”you buy!?”. Istället blir det trivsamma diskussioner om livet med de allt annat än påstridiga försäljarna.

Buddhismen och socialismen verkar i alla fall så här på ytan vara en lyckad kombination. Båda filosofierna har anti-materialistiska värderingar som påminner om varann. Buddhismen är liksom socialismen uttalat ateistisk men har alltför ofta blivit en religion med Buddha som ett slags gud att dyrka och be om gåvor. Den laotiska buddhismen har modifierats för att passa tillsammans med marxismen. Alla munkar måste till exempel genomgå en politisk utbildning förutom sin klosterträning och alla buddhistiska texter har skalats på sin eventuella avgudadyrkan eller religiositet.

Tyvärr har den buddhistiska traditionen att ge munkarna mat och på så sätt förbättra sin karma förvandlats till en cirkus Luang Prabang-style. Vi trängs tillsammans med hysteriskt fotograferande turister. Ändå är det något särskilt med att sitta på huk klockan fem på morgonen bland rökelsemoln och ge de orangeklädda munkarna gåvor.

En annan populär turistattraktion är att ta sig till vattenfallen Tat Sae som ligger cirka 15 kilometer utanför staden. De storslagna fallen faller ner i naturliga jacuzzis med kristallklart turkost vatten. Tyvärr är det iskallt och ingen riktig jacuzzi-njutning. Ett snabbt svalkande dopp räcker.

När vi kommer tillbaka efter utflykten är det redan ljummen kväll. Gatorna är sparsamt upplysta och vi sätter oss på huvudgatan Sisavangvong och tittar på folk. Även om detta är stadens absoluta centrum är stämningen fridfull. Två barn leker med en boll på den nästan bilfria gatan och några laotiska kvinnor äter franska baguetter. Laotierna verkar trygga i att leva dag för dag, att inte bekymra sig alltför mycket i onödan och framför allt att ha väldigt mycket múan.