Årets skridskosäsong kom lite senare i år än i fjol. Men nu är det trängsel på isarna.
På söndag går startskottet för det 5-årsjubilerande tre mil långa Krogrännet mellan Vallentuna och Stallmästaregården i Brunnsviken i Stockholm.

Nästa söndag beräknas 4000 åka åtta mil i ett av världens största skridskolopp, Vikingarännet, med start vid Skarholmen i Uppsala och mål på Riddarfjärden i Stockholm vid Rålambshovsparken, om isen håller.
Intresset för långfärdsskridskor ökar stadigt. För närvarande hinner tillverkarna inte leverera skridskor i takt med efterfrågan.
– Det är en härlig motionsform som samtidigt är avkopplande. Eftersom man upprepar samma monotona rörelser blir det nästan meditativt, förklarar Christina Moberg, som började åka på allvar när barnen var i tonåren.
– Huset var jämt fullt av folk och musiken dånade. Det var så skönt att bara få stänga dörren och tillbringa en hel dag på isen. Till slut blev det ett behov eller rent av en passion.
Och det märks. Det behövs inte minsta övertalning för att få ut Christina Moberg och Helge Karlsen , båda medlemmar i Stockholms skridskoseglarklubb, för en uppvisning i åkteknik.
En dryg timmes bilväg nordväst om stan ligger Mälaren blank och inbjudande. Helge, som är både israpportör och ledare i klubben, konstaterar med ispiken att isen utanför Smidö är 8–10 centimeter tjock.
Tryggt och säkert. Vi stapplar över några knaggligheter och glider ut.
– Det finns inget så rofyllt som en spegelblank is, säger Christina.
Hon tycker att skridskoåkning är ett lättsamt sätt att umgås. Och befriande lite ”prylfixerat”. Helge håller med:
– Det är ingen snobbsport.

Men de senaste åren har alternativen och valmöjligheterna av utrustning ökat väsentligt, liksom antalet prisklasser. Det stora valet just nu står mellan bindningar med lös eller fast häl.
Tävlingsåkarna var först på 90-talet. Efter att i mer än hundra år ha åkt med hälen fixerad vid skenan gick de över till så kallade klappskridskor med lös häl. Nu provar allt fler motionärer den nya tekniken.
– För något år sedan köpte en av tio kunder löshälsskridskor. I dag gör fyra av tio det. Och ingen av dem som provat det nya går tillbaka till det gamla, säger Tomas Holm på Slipspecialisten på Kungsholmen.
Även Helge Karlsen och Christina Moberg är övertygade om att den nya tekniken kommit för att stanna.
– Det är mer lustfyllt. Eftersom man kan ta längre skär kan man åka fortare. Dessutom orkar man mer, vilket är bra när man börjar komma upp i åren, förklarar Christina, som kör med lös häl för tredje säsongen.
Helge Karlsen använder fortfarande sina gamla skridskor, men köpte nyligen nya med löshälsbindning – och är mycket nöjd med de första testturerna.
– Jag har en skada i vänster vrist och tycker att det gör mindre ont med den nya tekniken. Det är möjligt att jag ramlar lättare om jag fastnar i en spricka, fast det gör inte lika ont.


Skulle ni även rekommendera lös häl till nybörjare?
Helge och Christina tvekar inte:
– Ja, varför inte. Det är inte svårare, det är bara en annan teknik. Och har man aldrig åkt kan man lika gärna lära sig det här.
Samma svar får man i de flesta butiker. Fast de nya bindningarna är inte helt komplikationsfria. De går sönder lättare. Något som är särskilt bekymmersamt om man är långt från land. De så kallade automatbindningarna (där man bara klickar i pjäxan) kan dessutom frysa fast.
Det krävs också särskilda pjäxor som ibland är hala och svåra att gå med, även om det nu kommer nya som påminner mer om riktiga vandringskängor.
– Idén är jättebra, men löshälsbindningarna är nog inte helt utvecklade för skridskor än, de är ju tänkta för skidor, konstaterar Christina.

Många inbitna skridskoåkare tillverkar egna skridskor med lös häl, däribland en av skridskoklubbens äldsta medlemmar på 80+.
Även Christina har sina speciallösningar. Som en gummisnodd runt vristen så att pjäxan inte lyfter mer än nödvändigt från skridskon.
– Det låter mindre då. Jag fick nämligen höra att ljudet från mina klappskridskor förstörde njutningen för dem som åkte närmast mig, förklarar Christina glatt och demonstrerar skillnaden.
I ryggsäcken har hon två remmar som hon kan spänna så att hälen sitter helt fast på skridskorna om det är snömoddigt. Att det ibland fastnar snö mellan skridskon och pjäxan är ytterligare en svaghet med löshälsbindningar.
Dessutom har Christina numera alltid med sig låssprej.
– Jag trampade igenom isen en gång och sedan fick jag inte upp bindningen, den hade frusit fast. Visst kan man hälla över varm nyponsoppa eller kaffe, men låssprej är mindre kladdigt…
Helge valde en kraftigare löshälsbindning för att minska oron för att de skulle gå sönder eller frysa fast.
– Den är lite tyngre. Men det får det vara värt. Det känns tryggare och stadigare.