Först efter lite mer än fem och ett halvt år i London börjar jag kunna sätta fingret på vad det är som gör att jag älskar den här staden så mycket. Och varför jag håller den så mycket närmare hjärtat än alla dess konkurrenter till världsstäder.

Det är för att ingen annan stad av den här storleken kräver så mycket av både oss som lever här och av de som bara doppar tårna i London. I denna vidsträckta stad, som ju för alltid snarare är en mängd oberoende små byar som bara råkar ligga relativt nära varandra, måste man ha en noggrann plan.

Allting finns här, precis allt – Michelinstjärn-prydda restauranger, de bästa modebutikerna, flest konserter, fotbollsmatcher, teaterföreställningar och världens vackraste parker – men de ligger aldrig i närheten av varandra. Det finns inget specifikt område som egentligen kan kallas ”centrum” eller ens ”centrala London”. Dalston i öst är precis lika mycket Londons mittpunkt som Notting Hill i väst som någonsin Trafalgar Square.

Jag gillar verkligen hur enkelt det är att missförstå London och hur många som åker hem till Sverige härifrån och bara skakar på huvudet. Jag gillar verkligen hur många av mina vänner och bekanta på väg till Heathrow säger att de aldrig tänker komma tillbaka och istället längtar till Berlin, Paris eller New York. Eller till och med till Los Angeles, Rom eller Tokyo.

Då har de gjort fel. Eller kommer bara aldrig att förstå hur de måste kämpa för att älska London så att staden öppnar sina armar och släpper in en i dess hemligheter.

Och hemligheten är den att London är ett paradis för alla som vet vad de älskar och vill ha.

Man måste veta exakt vilka restauranger man vill äta på, vilken dj man vill höra, vilket band, vilken match, pjäs eller utställning man vill se. Vilket specifikt klädmärke man är ute efter och hur man åker till den enda butiken i Europa som har just den eller den japanska designerns skjortor i ens storlek. På vilken marknad man varje fredag förmiddag hittar det där ståndet som har specialiserat sig på sedan länge utgångna Red Wing-kängor och Wesco-boots.

Folk frågar mig ganska ofta om jag har en favoritplats i London.

Ja.

Men det är ingen bar, det är ingen gatstump eller affär. Det är inte ens min egen trädgård. Min favoritplats i London, troligen i hela världen, är en parkbänk allra högst upp på Hampstead Heath.

Jag tänker inte rita ut den på en karta. Inte för att jag nödvändigtvis vill ha den för mig själv, utan för att du kommer att hitta din egen parkbänk som kommer att betyda så mycket mer. Om du bara orkar anstränga dig.

Men på den parkbänken som jag ser som min är det alldeles tyst. En av världens största städer susar och brummar någonstans långt, långt under mig. Nuet, historien och den ovissa framtiden pågår parallellt i skydd av det avlägsna dis-täcket som alltid vilar över vad jag tror är världens mest krävande stad.

Över den stad som vet att den förtjänar din kärlek men tänker testa dig å det yttersta för att du ska bevisa att du är värdig att älskas tillbaka.