Barn som leker och skrattar med sina ljusa röster. Det är ljudet jag förknippar med Laos. Det sydostasiatiska landet är annars bland de tystaste jag besökt. Troligen spelar det faktum in att stora delar av områdena jag passerar saknar vägar. Och därmed också bilar.

De stora skogarna är rika på djur och insekter, men det är bara syrsorna och skalbaggarna man hör, och då främst som en tjock ljudmatta på kvällarna. Man ser dem sällan. Faktum är att det känns som att Laos gillar att leka kurragömma.

Under min färd nerför Mekong är jag nästan oavbrutet omgärdad av otämjbar grönska. Bara ett par meter in från floden finns hela byar och små jordbruk, men inget av detta syns från vattnet. Bara vid enstaka platser dyker en brygga och några hus upp, då alltid byggda av material som växer på platsen, och gör därför lite väsen av sig. Och det fungerar tvärtom också när man tagit några steg in från Mekong, in i grönskan, då är floden som försvunnen.

Vattnet som segar sig fram, starkt och virvlande, är alltigenom brunt och avslöjar inte med minsta skiftning ens när de största varelserna passerar. Då finns här ändå, i en av världens mest artrika floder, karpar som blir tre meter långa och 300 kilo tunga, som Siam gigantic carp, Mekong giant catfish och Jullien golden carp. Längre söderut kan man träffa på delfiner, men ingenstans ska det lura krokodiler. Och barnen de badar och leker.

Det här är en färd på en flod. Man kan göra den med tre sorters båtar och jag testar dem alla, en bit i taget. Först väntar det mest bekväma färdmedlet – en kryssningsbåt.

Mekong cruises har tre fartyg som trafikerar Mekong, alla i ungefär samma storlek. Samtliga middagsgäster ryms vid två stora bord – så passageraren får hålla tummarna för att den hamnar i ett skönt sällskap. De gäster jag träffar verkar både intressanta och resvana och jag antar att det är ett sådant klientel som väljer den här typen av resa. De små hytterna med mörka träväggar har dusch, myggnät, skjutdörr ut mot den förbipasserande floden och ibland en balkong. På soldäck finns vilstolar och en bar. Liksom utsikten.

Vattennivån i Mekong har sjunkit många meter de senaste veckorna och sandbankarna är synliga på ömse sidor. I floden sticker kraftiga skrovliga stenstoder upp. Kaptenen parerar smidigt genom de mest snåriga passager, trots strömmar som har en egen vilja.

Strömmarna virvlar upp sandflowers på ytan, små trasselsudd av sandigt skum som ser ut som tvättsvampar. Det knakar långsamt i båten och motorljudet surrar lågt. En av gästerna sitter och målar akvareller. Några dricker kaffe. Som på de flesta kryssningar vilar och reser man på samma gång, skillnaden här är att man hela tiden är väldigt nära land och utflykter – och på en så hög höjd att man får en bra överblick över omgivningarna.

På de nymornade strandremsorna har bönderna börjat plantera grönsaker. Kvinnor i toppiga halmhattar går och rensar. Några vattenbufflar letar grässtrån. Ensamma fiskare balanserar i sina långa smala kanoter, och man kan undra hur de skulle hantera en tremetersfångst.

Nu planerar man att anlägga ett vattenkraftverk för att få ström att exportera.
–Vi har ju inget annat säger reseledaren ombord, Mr Wong, och slår ut med händerna.

Det lilla som finns tar folk väl till vara: Vi passerar ett gäng kvinnor och män som samlats kring en sandbädd. De vaskar efter guld, men fyndigheterna är små och det är inte många korn de kan räkna med att hitta.

Dammbyggena och de vägbyggen som redan inletts är omdiskuterade och oroar. Vad ska hända med naturen och det så livsviktiga fisket? Att årsinkomsterna är låga är en sak – men vad gör man om man inte längre kan överleva som hittills; på jakten i skogarna, fisket i floden och lite ris av det slag som kan växa på sluttningarna?

På morgonen när vi vaknar har några besättningsmän vadat i land och gräver i sanden efter syrsor – en uppskattat matbit bland vissa, avskydd av andra. På väggen utanför rummen har en vackert mönstrad fjäril tagit plats. Den mäter nästan 15 centimeter mellan vingspetsarna och lämnar inte dörrkarmen på många timmar.

En parfymerad ton har letat sig in i den annars naturliga doften. Det är den violetta sprejburksfavoriten Daily berättar en städare och jag bestämmer mig genast för att köpa med den kinesiska rumssprayen hem, för att hålla minnena vid liv.

Nästa båt går betydligt fortare. Att åka de cirka tolv milen från Pak Beng till byn Ban Yoi Hai går på 90 minuter. Ombord är det bara föraren, SvD:s fotograf och jag. Samt en stor hårig svart spindel som nyss satt på min rygg. Nu har den sprungit och gömt sig bland våra väskor och jag har lite svårt att slappna av. Men så fort båten lämnar bryggan glömmer jag spindeln – och stelnar till av helt andra skäl. Det blir uppenbart varför guideböcker varnar för att ge sig ut i dessa så kallade peed boats. Båten är en tanig träkonstruktion som aldrig sett några bästa år.

Den drivs av en gammal bilmotor och resan kräver sex tankar med gas. Störtkrukan håller på att tappa visiret, men hjälper mot det öronbedövande motorljudet och fartvinden. Vi har gastankarna som ryggstöd. Det forsar och virvlar i vattnet. Obeliskerna sticker upp ur vattnet – och vad värre är: där de inte sticker upp syns de inte alls i de bruna vattenmassorna. Och båten går fort. Det är svårt att hinna spana efter drivved.

Vår förare säger att han kör i 50 km/timmen, men det måste vara det dubbla – och jag knyter handen runt relingen. Dessutom sitter man på hårda galonkuddar direkt på durken och studsar oavbrutet och hårt, och känner sig därför oavbrutet kissnödig. Till slut måste vi få stiga i land.

Men 90 minuter är en lång tid att sitta spänd, och inte ens hälften har passerat när jag inser att jag faktiskt njuter. Kroppen har slappnat av och trots det ihärdiga oväsendet uppfattar jag det vackra landskapet även ur denna låga sportbilsvinkel. Föraren bromsar in något där strömmarna är som kraftigast, och på de lugnare delarna för han båten svagt vänster, svagt höger, svagt vänster... Jag känner mig stark där vi plöjer fram och vaggas in i ett lugn: Jag är en nöjd orm som slingrar fram.

En stor samling barn leker på stranden där vi ska gå iland för natten. De verkar pendla mellan nyfikenhet och förskräckelse. De stirrar när jag betalar 4000 bhat, motsvarande 900 kr, för båtresan.

En leguan har fångats i en fälla. Den ligger halvdöd på en bänk och barnen petar förstrött på den. Någon drar lite i den blålila tungan. En gammal kvinna vill sälja sina hemgjorda väskor till ett oväntat högt pris.

Några flickor spelar spökboll, med en boll gjord av ett hörn av en säck som fyllts med sand och knutits om med ett snöre. De stannar upp när jag tänker ta en bild. Jag får känslan av att de inte vill vara till lags, men andra barn kommer springande. Leken återupptas först när jag har passerat. Ingen ler för kamerans skull, men många ler annars.

De anställda på lodgen som vi har valt har anställda från byn. Några av dem har börjat snappa upp enstaka ord på engelska och franska, och vant sig vid generös dricks. Den unga platschefen har en tjock guldkedja och försöker salta notan när vi bokar båt för nästa dag.

Längs gångarna utanför det kraftiga tältet är oljelampor tända i skymningen. Stora gräshoppor gör höga hopp och landar med en duns. Feta fladdermöss sveper mellan träden. Det är det sista jag kan se innan mörkret blir kompakt.

När man färdas på kryssningsbåten ingår stopp längs vägen. Även när man åker i egen regi kan man besöka byn med elefanter, eller där whiskey tillverkas (och dricks), liksom det vackra vattenfallet och de båda grottorna som är fullmatade med buddhastatyetter.

Sista delen av resan färdas vi med en slowboat. De finns både i form av lokala färjor och utsmyckade lyxigare versioner för turistgrupper – och så en variant mitt emellan som vi väljer. Båten är enkel men vi är de enda gästerna. Det blir en fridfull tur, men man ser och sitter betydligt sämre än på kryssningsbåten och den är inte lika galen och effektiv som speed boaten. Men den når slutmålet, Luang Prabang – en av Unescos världsarvsstäder.

Efter så långsamma dagar är det en dramatisk omställning att gå uppför trapporna från floden till en stad, om än med blygsamma 55000 invånare. På samma gång är det en njutning – det händer något! Det är bara att låta sig omfamnas av de koloniala kvarteren och de många templen. Och äta utmärkt på restauranger eller god helstekt fisk på den stimmiga nattmarknaden, liksom försöka välja bland de många fina hotellen. Och stämma in i de många skratten.