Det finns betydligt enklare sätt att ta sig in i Slovenien men vi väljer det mest spännande, i bil via det höga (1 611 m) bergspasset Wurzenpass som förbinder Slovenien med Österrike. En urgammal res- och flyktväg som inte rekommenderas för personer med anlag för höjdskräck eller åksjuka. Efter 49 (ja, vi räknade) halsbrytande kurvor och lite för många otippade möten med nyfikna alpkossor och getter rullar vi yra och omtumlade in mot Kranjska Gora, den gamla skidorten som är känd från Ingemar Stenmarks glansdagar. Att vi känner igen namnet på orten hjälper oss dock inte att riktigt greppa var vi är, en känsla som ska återkomma många gånger under vistelsen.

Detta är genuina alptrakter, precis som på den österrikiska sidan, men husen är färre, bondgårdarna plötsligt enklare och i avsaknad av alpkitsch och höbalarna är mindre och spetsigare. Trafiken är dessutom gles och allting är oerhört stillsamt. Det känns som om vi inte bara har passerat en nationsgräns utan också en slags tidsgräns, som om vi befinner oss många decennier bakåt i tiden, i ett gammalt förkrigs-Europa utan prefixen öst och väst.

Kanske kan vi skylla snurrigheten på bilresan men vi gör bort oss rejält när vi går in på banken för att växla pengar. När vi frågar om dagens kurs tittar bankmannen trött på oss och meddelar att landet har haft euro som valuta i flera år. Skammens rodnad hettar kinderna, och detta tecken på dålig förberedelse skulle naturligtvis aldrig ha avslöjats i denna artikel om det inte vore ett så typiskt exempel på den allmänna okunnighet som råder om Slovenien – som har varit medlem i EU sedan 2004.

Vi sköljer ned pinsamheten med ett gott kaffe, som bara kostar en euro, och börjar så sakteliga köra mot Kobarid, belägen i den pastorala Soca-dalen. Ordet sakteliga passar bra i detta stressbefriade land som vi raskt döper om till Slow-enien.

Kobarid är en behaglig liten stad med ett berömt krigsmuseum. I dessa vackra trakter där Socafloden lugnt flyter fram har nämligen otaliga blodiga slag utkämpats. Hotell Hvala är enkelt och kanske lite för östeuropeiskt, men restaurangen har höga ambitioner och det lokala mousserande vinet utmärkt. Runt Kobarid finns hela fem gourmet-restauranger, varav den bästa är Hisa Franko, belägen mitt ute på bondvischan. Här får vi en regelrätt gastronomisk chock, eftersom köket håller världsklass och dessutom är modernt, grönt och med lokalt producerade råvaror. Det är öring från floden och ostar från bergen. Den gamla klichén värt en omväg känns larvigt otillräckligt som omdöme. Hit åker folk från hela världen för att njuta av enkel, oförstörd gourmetmat.

Mätta och mer än belåtna lämnar vi – mycket långsamt förstås – den frodiga Soca-dalen med alla underbara fruktträd och gamla fina bondgårdar och vidare genom Kras-regionen, som är grönkullig och full av pampiga vinslott och vackra byar. Ett vilsamt kulturlandskap, som gjort för en avstressande bil- eller cykelsemester.

Med oförminskad nyfikenhet rullar vi sakta ned mot Medelhavet där Slovenien vid utbrytningen från forna Jugoslavien, 1991-92, lyckades klamra sig fast vid en cirka 20 kilometer kort kuststräcka. På vinkavstånd från Trieste ligger de små städerna Portoroz och Piran. Portoroz, förr en exklusiv ”resort” för de rejält besuttna, är idag en ganska kitschig budget-badort.

Enda resten av de fornstora dagarnas glans återfinns på det vackert bevarade femstjärniga Hotel Kempinski Palace, med sin magnifika restaurang som brukade frekventeras av såväl gamla Habsburgare som Sophia Loren och lyxälskande diktatorn Tito. Den lilla hamnstaden Piran är en helt annan historia. Den påminner starkt om Venedig men har sluppit turisthorder och är lugn och värdig.

Aningen motvilligt vänder vi ryggen mot havet och åker mot Ljubljana. På den 15 mil korta sträckan hinner landskapet på typiskt slovenskt vis ändra karaktär flera gånger. Det som nyss var ett Medelhavslandskap ser nu ut som Sörmland.

Högt belägna Ljubljana, en härlig blandning av Prag, Wien, Berlin och Amsterdam – på samma gång gammal elegant europeisk storstad och ung, supertrendig studentstad, är värd ett eget reportage – liksom en egen resa. Bland de sirliga barockhusen, på de klassiska torgen och längs kanalerna frodas ett sällan skådat intensivt krogliv med ett myller av kaféer, restauranger och barer. Stämningen är kulturell men avslappnad, osnobbig och vänlig.

Det känns som om gamla krigsskadade Europa här har genomgått en transplantation och fått ett nytt ungt och friskt hjärta. För bara 20 år sedan tillhörde marken forna Jugoslavien, men bortsett från i fängelset för politiska fångar (idag omvandlat till trendigt hotell!) i den anarkistiska stadsdelen Metelkova, får vi ytterst sällan några öststatskänningar under resan. Spåren från östblockstiden är till stor del bortsuddade, kanske för att Slovenien kulturellt alltid hört mer till västra/centrala Europa.

Vägen till landets äldsta stad, den gamla romerska kurorten Ptuj (försök gärna uttala det), går via ett platt jordbrukslandskap där man främst odlar humle till det utmärkta inhemska ölet och majs. Vägen mellan ursprung och produkt är oftast rak och kort. Humlet på åkern blir ölet i flaskan i bybaren. Ptuj visar sig vara en lite hemlig och totalt otidsenlig stad, kanske den som faller oss allra bäst i smaken. Också här vilar den speciella stillhet som är en av detta lands främsta tillgångar.

Det känns som om vi på bara fem dagar har genomkorsat hela Europa – och Slovenien fortsätter att överraska. Sista dagen tillbringar vi nämligen i Jeruzalem, en sagolikt vacker vinregion, där korstågsfarare på väg hem från dåtidens ”heliga” krig byggde ett litet bönetorn, numera en sevärd kyrka. Här är det dock sedan länge vinet, inte religionen, som är i fokus. Längs slingrande vägar kan man besöka odlare samt bo och äta på några av de många ”turistgårdarna” (motsvarigheten till italienska agriturismos).

Ett glas grappa direkt från destilleringsapparaten hos vinbonden Milan Hlebec i Kog känns som ett alldeles utmärkt sätt att avsluta och smälta denna rekordsnabba ”Europa-turné”, som borde ha gjort självaste Jules Verne avundsjuk.