Nedanför terrassen till Peponi Hotel ligger den inbjudande stranden.
Gränden är så trång att vi måste stiga åt sidan för att låta packåsnan passera. ”Jambo!” hälsar pojken som håller i repet.
De vita, slutna husen är byggda av kalksten och mangroveträ. De höjer sig flera våningar och skänker skugga i labyrintens botten. Här, helt nära ekvatorn, är svalka en begärlig bristvara.
Ännu en vacker port; mahognyn har formats till blommor, fröskidor och blad, och där bakom kan dölja sig en gård med bougainvillea och hibiskus. Men bostaden är ett strikt privat område. Främlingar får inte se kvinnorna obeslöjade, hon som just skyndar förbi bär fotsid buibui med bara en brevlådeöppning för ögonen.
Det finns ett swahiliskt talesätt som säger ”nyumba njema si mlango” - ”man ska inte döma ett hus efter dörren” - men en välarbetad, dyrbar port antyder en hel del om vad som finns bakom den.
Ön Lamu utanför Kenyas kust är ett muslimskt centrum, där man varje år har festligheter vid maulidi, profetens födelsedag. Ön är knappt en och en halv mil lång och som mest fem kilometer bred, kantad av sandstränder och mangroveträsk, och ingår i en liten arkipelag som också omfattar bland annat Paté, Manda och Kiwayu.
Det är lätt att förirra sig i gränderna i Lamus gamla stad, och ibland kan man bli osäker också om i vilken tid man befinner sig. Detta är ett högst levande museum – med 15 000 invånare – över den swahilikultur som en gång präglade kusten. Hit och till Mombasa och Zanzibar kom köpmän från arabvärlden, från Europa, från Indien och Kina för att skaffa kryddor, elfenben och slavar.
Kulturerna blandades med den afrikanska till en egenart som i dag inte minst märks i kokkonsten. Detta crossover-kök doftar av vitlök, lime och ingefära, av kokos, kardemumma, kanel, koriander och kummin. Bekanta smaker, men i nya kombinationer, som gör swahilimaten till en överraskande upptäcktsfärd bland aromerna, med kokosriset, wali wa nazi, som bakgrund.
Sedan slaveriet förbjöds i 1900-talets början sjönk Lamu in i en ekonomisk dvala, medan Zanzibar tog hand om kusthandeln. Det gjorde att Lamu stad i dag är den bäst bevarade lämningen av swahilikulturen, vilket motiverade att den år 2001 fördes upp på Unescos världsarvslista. Det ger bland annat ett skydd mot alltför vidlyftiga ombyggnader av stadens 1700-talshus, av vilka många ägs av utlänningar. Lamu lydde under sultanatet på Zanzibar, en fasad för det brittiska kolonialstyret under beteckningen ”protektorat”. Kenya blev självständigt först 1963.
Utmed huvudgatan finns tyghandlare, träsnidare, frisörer och naturapotekare vid sidan av matställen och butiker med tusen ting mellan konserver och cigarretter av märket Sportsman.
Utanför den historiska staden bor många i skjul av hopsamlade brädlappar och plåtsjok. Som besökare med kreditkort och returbiljett är man en mycket förmögen person, och välståndsklyftan kan ge de mest vänskapliga samtal en konstlad anstrykning.
Men nere vid hamnpromenaden, Harambee Avenue, är det så exotiskt att man kan misstänka att alltsammans är skapat för att locka besökare.
Man kan till exempel sitta på Bush Garden och smutta på sin tamarindjuice med frisk smak av omogna äpplen och betrakta småpojkarna som dyker mellan dhow-båtar med trekantiga latinsegel. Med dhow kan man segla till exempelvis Matondoni, båtbyggarnas by, en rätt sympatisk turistfälla.En karavan av packåsnor passerar, öns enda transportmedel till lands vid sidan av dragkärrorna. Män i långa, vita kanzu passerar på väg till moskén.
Uppe vid torget framför fortet sätter sig en begravningsprocession i rörsele, bara män i ledet.
I dagens loja idyll är det svårt att föreställa sig att här en gång var slavmarknad. ”Öarna fick sin stora betydelse under slavhandelstiden, då många av dem gjordes om till koncentrationsläger där slavarna hölls fångna i avvaktan på fartygen som skulle forsla dem till Amerika, Europa och Asien”, skriver Ryszard Kapuscinski i ”Ebenholts”.
Zanzibar var ett centrum för slavhandeln, Lamu snarast en filial. Men också på detta torg kunde en ung, vacker flicka säljas för tolv dollar, medan de sjuka, som ingen ville ha, kastades som sopor på stranden och kanske blev uppätna av vildhundarna. Att även Sverige hade en roll i den kommersen omnämns sällan i historieböckerna, men slavarnas bojor var tillverkade av vallonbrukens prima järn.
Tio minuters båtfärd från strandpromenaden ligger byn Shela. Här, vid sandstranden mitt emot grannön Manda, har åtskilliga förmögna människor skaffat sig eleganta villor på Kenyas dyraste strandtomter. När man pulsat uppför de enorma sanddynerna ser man att stranden sträcker sig kilometervis, innan blicken förlorar sig i Indiska oceanens väldiga vattenöken.
Shelas sociala centrum är baren på Peponi, ett hotell som tyska Playboy en gång utsåg till ett av de tio mest romantiska i världen. Det finns varken tv eller telefon på rummen, men vid jultid, den riktiga högsäsongen, är det inte lugnet som härskar på Peponis.
Svalkande bad i hamnen.
På 1970-talet kallades Lamu ”Afrikas Kathmandu”, men nu är det inte hippier som sitter på terrassen vid vattnet och äter tonfiskcarpaccio eller mangrovekrabba. Här finns också en särskild matsedel med uteslutande swahiliska specialiteter som mangosoppa och fisk med bland annat kummin, kanel, kokos och mango.
Sådana dofter kan om kvällen svepa genom gränderna i den gamla staden och för en besökare göra scenen rent förtrollande. Ljuset i de små butikerna, den dåsiga åsnan som får vila efter dagens värv, bion med indiska videor projicerade i jätteformat; så blir det åter strömavbrott, och med ficklampans ljusstråle trevar vi oss hemåt genom gränderna under en overkligt gnistrande stjärnhimmel.
