–Lite, lite bättre, säger taxichauffören.

Med två millimeter luft mellan tummen och pekfingret visar han hur mycket bättre Kuba blivit sedan jag var här för sex år sedan. Taxin rullar sakta genom den ljumma förmiddagen i Havannas förorter. Chauffören är lycklig. Imorgon ska han åka utomlands för första gången i sitt liv. Han ser ut att vara omkring 50 år gammal.

Att anlända till Kubas huvudstad är alltid en säregen upplevelse. Staden liknar ingen annan på jorden. Det är en plats som missade framtiden för 50 år sedan och som fortsätter att stå nästan stilla, en bit vid sidan av den moderna tiden.

Tidsmaskinen Havanna ger intryck av att ha gjort stopp i olika årtionden. På gatorna har de berömda 1950-talsbilarna sällskap med gula och runda Coco-taxis från 70-talet och under de välvda pelararkaderna på Hotel Nacional råder ett evigt 30-tal. Där knarrar korgfåtöljerna stilla medan servitörerna förser gästerna med iskubsklirrande mojitos, starkt kubanskt kaffe och väl valda cigarrer.

Staden ser fortfarande ut att vara på väg ut ur ett krig. Palats, kupoler och ruiner, förfining och förfall. Fler fasader än sist lyser dock nymålade. Renoveringen av Havannas 3200 äldsta byggnader pågår ständigt och har egentligen inget bortre slutdatum.

I samma gathörn som för sex år sedan hittar jag Yoan, som var min medhjälpare och guide när jag skrev reportage här då. Tankarna på att fly till USA har han lagt på hyllan. I dag är han i 30-årsåldern, både mer resignerad och mer hoppfull.

Han berättar att det har blivit lättare att starta Casa particulares, privata hotell, och Paladares, privata restauranger. Det finns också fler butiker. Skatten var tidigare så hög att inget blev över. Nu kan folk leva på sin verksamhet.

–Kuba öppnar sig långsamt. Som en knuten hand, säger Yoan och håller upp sin knytnäve som han löser upp till fem fingrar.

Bredvid oss diskuterar två av Yoans vänner livligt det senaste illegala lotteriet. Hoppet om att vinna pengar är högst förståeligt. Medellönen på 150 kr per månad är ofattbart liten, även om sjukvård,utbildning och i regel bostad är gratis och el, telefon och transporter billigt.

– Vi kallar det La Lucha, kampen, säger Yoan. Kampen att varje dag få ihop till livets nödtorft.

År 2005 var Fidel Castro ännu Kubas statschef. Hans efterträdare Raul Castro sägs vara en pragmatiker, något mjukare än sin bror. Samvetsfångar har släppts, politiska rörelser börjar sakta tolereras. Det ryktas till och med om banklån till nystartade småföretag. Samtidigt sparkas offentliganställda i tusental.

Nästa dag tar jag en långpromenad i Havanna. Snart stöter jag ihop med Hector, en man som erbjuder sig att visa mig runt. Att tacka ja till en självutnämnd guide är inte alltid så dumt som det låter. För en femtiolapp får jag en genväg till det riktiga Havanna och möter människor jag inte träffat annars.

Som Ruben, medaljprydd krigsveteran från Angola och respekterad i kvarteret. I dag är han fiskare, berättar han, verksam mitt i Havanna.

Eller som Lisandra. Hector presenterar henne inne på en mörk innergård i ett förfallet hyreshus i stadsdelen Centro, där hon står och diskar i husets öppna kollektiva kök. Hon ser ut att vara minst 70, troligen mer.

–Försök att föreställa dig mitt liv, säger hon. Här står jag hela dagarna. Jag kommer aldrig utanför husets väggar.

Jag tar upp blocket för att anteckna men avbryts av hennes råa skratt:

–Utom på kvällarna. Då går jag ut och dansar salsa.

Sedan bjuder hon upp. Jag har givetvis inte en chans att följa med i hennes viga danssteg.

Turismen har ökat lavinartat de senaste åren på Kuba.

Tiden när Kuba kunde luta sig mot Sovjetunionens inköp av socker till överpris är för länge sedan över. Kubas nya socker är turismen. En gigantisk satsning, med 47 nya femstjärniga hotell och många nya turistmål på småöar kring Kubas kuster, ska rädda landets ostadiga ekonomi.

Alla dansar, även bartendrarna. Till slut verkar det hända något med själva gravitationen.

Allt fler anställda i turistbranschen får nu tillgång till turisternas valuta, den hett åtrådda konvertibla peson, som ger enda möjligheten att köpa kapitalvaror på Kuba. En allvarlig följd är att högutbildade läkare och akademiker gör strömavhopp för att bli turistguider och hotellportierer, jobb där de i praktiken tjänar mycket bättre.

Det kubanska samhället må ha sina problem men den kubanska kulturens starka identitet kan ingen politik rubba.

Det är inte congris (ris och bönor) som är havannabornas verkliga basföda – det är musiken. Det är salsa, reggaeton och timba som studsar ut på gatan från damfrisörer och träningslokaler, som kommer åkande på rangliga cykeltaxis, som pressar sig ut genom bilfönster och trasiga balkongdörrar och som svävar omkring mellan husväggarna som ett moln av cigarrök.

En fredagskväll på Havannas populäraste musikställe Casa de la Musica de Galiano är allt sig likt. Nationalhjältarna Los Van Van äntrar scenen och arbetar upp ett mäktigt rullande flöde.

De tre sångarna turas om att ha huvudrollen. Publiken sjunger med i varje refräng. Alla dansar, även bartendrarna. Och så småningom skymtar musikens inneboende mening i den långsamt tätnande intensiteten som skruvas upp låt för låt. När en av sångarna tar upp en röd näsduk och teatraliskt torkar sin rinnande panna jublas det i hela lokalen. Vi fortsätter uppåt. Till slut verkar det hända något med själva gravitationen. Hela Casa de la Musica lyfter några centimeter som en tung rymdfarkost. Vart är vi på väg? Till det hägrande Amerika eller till yttre rymden?

Kuba är inne i en brytningstid. Framtiden för landet står och väger. Min kubanske vän Ariel rycker på axlarna när jag ställer honom den klassiska frågan: vad händer när Fidel dör? Han svarar:

–Frågan är väl snarare vad som händer när Raul dör.

Svaret aktualiserar något självklart. Att man oavsett inställning till Kuba bör åka dit och bilda sig en egen uppfattning. Och samtidigt få se detta unika land innan det förändras för alltid.

BILDEXTRA: Kika in i Havanna – staden där tiden står still