Kryssningsfartyget MSC Armonia har lagt till i Safaga i Egypten och på dagens program står utflykt till Konungarnas dal i Luxor. Under bussresan dit frågar vår egyptiske guide Mohammed Kamal Zidan vilket land vi kommer från. Jag svarar och han funderar bråkdelen av ett ögonblick och säger:

–Jag tror att kryssningar passar er skandinaver när ni besöker mitt land och våra grannländer. Då kliver man iland och upplever, och kan tycka att det är lite jobbigt – sen efter en dags utflykt åker man tillbaka ”hem” till båten.

Med de orden sammanfattar han mina intryck av resan med Apollo och MSC Cruises och det skulle vara fullt möjligt att sätta punkt för artikeln här, men det finns lite till att berätta. Om livet på båten, till exempel.

Det hålls lekar på plan 7. En man med en vattenfylld pet-flaska mellan benen snurras runt. Det är ett litet hål i locket som vattnet sprutar ut ur. Han har bindel för ögonen och en galaklädd kvinna, som i sin tur har ett tomt glas mellan sina ben, instruerar honom hur han ska förflytta sig för att fylla hennes glas med sitt vatten.

MSC Cruises är ett italienskt rederi. Det märks ombord främst genom att majoriteten av den 300 man och kvinnor starka personalen är italienare, men också på att underhållningen är som tagen ur Berlusconis tv-kanal Rai. Det vill säga lättklädda damer och en humor så full av simpla sexuella anspelningar att jag nästan blir för generad för att återge dem.

Maten är dessvärre inte så god som man förväntar sig av det så uppskattade köket, en besvikelse inte minst för att maten traditionellt är en viktig ingrediens på kryssningar att vana kryssare har knep för hur de ska klara av att äta så mycket som möjligt ombord – men ändå: såväl bufféerna som à la carten är helt okej. Och vinerna smakar gott.

För mig känns varken maten eller underhållningen särskilt viktig. Att miljön är behaglig, personalen uppmärksam och hytten trivsam är sådant jag lägger större vikt vid – och så förstås att utflykterna är bra.

Towe Varland, pressansvarig hos MSC Cruises Skandinavien, bekräftar att jag delar den inställningen med de flesta andra svenskar som väljer den här kryssningen.

–Svenskar är upplevelseorienterade. De vill vara framme på morgonen, ute hela dagen och sen kommer de hem trötta, äter och sover.

Jag känner igen mig i det. Underhållningen kvällstid undviker jag, liksom de mer beskedliga arrangerade stunderna på pooldäck dagtid, som quizer, bollekar, dans. Det blir inte många stunder jag ligger i solstolen men det är skönt när det händer, liksom att sjunka ner i någon av de båda bubbelpoolerna, vila huvudet mot kanten och se ut på däck där alla människor bara slappar.

Det är få barnfamiljer med ombord, de föredrar resorna i Medelhavet och turer med mer aktiviteter på båten. De flesta av gästerna här är istället i medelåldern eller äldre; italienare, ryssar, norrmän ...

Apollo har tio kryssningar i sitt charterutbud sedan tidigare, och nu introducerar man den här Röda Havs-turen.

Det är enkelt gjort i och med att de redan har charter till Sharm-el-Sheik, där veckan inleds och avslutas. Företagets informatör Åsa Johnsson berättar att intresset bland norrmän är betydligt större än bland svenskar.

–De tycker att kryssningar är bekvämt och lyxigt. Och svenskar tror att det är dyrt, men så mycket dyrare är det inte, om man tänker på att mat ingår. Det handlar mer om att vi inte har traditionen.

Två av det tiotal svenskar som finns ombord är Joakim Ohlin och Mikael Persson, båda 25 år och från Falun. De har fixat resan via en kompis och fått ett bra pris, och var mest ute efter att få sol och värme.

– Jag tycker att alla middagar kunde vara uppstyrda, så att man alltid sitter vid samma bord. Det är kul då, man får chans att lära känna de andra, säger Joakim. Annars är det svårt – de flesta kan inte engelska. En tant fortsatte prata på tyska fast att jag svarade henne på engelska. Det är nästan så man känner för att börja prata svenska.

Ingrid Kotkowskij från Leipzig i Tyskland håller inte med. Hon och hennes man åker på 2–3 turer varje år – det här är deras 18:e kryssning.

– Vi går inte till de middagssittningar som finns här heller – de tar så lång tid. Vi föredrar kryssningar med fri sittning. Det blir friare, och man lär känna andra även när man äter på bufférestaurangen och sätter sig vid samma bord.

Att det blev just den här turen denna gång var tack vare resmålen och utflykterna, främst Petra i Jordanien lockade.

–Vi hade velat åka till Katarinaklostret vid Sinai – men den utflykten blev inställd för det var för få anmälda. Då blev vi erbjudna en annan tur, men det var just klostret som vi hade velat se. Det var synd.

Den bästa av alla kryssningar de åkt på säger Ingrid är en 19 dagar lång resa över Atlanten till Brasilien. När de började åka påkryssningar ville de ha så få dagar tsom möjligt till sjöss. Nu tycker de att det också är viktigt att få tid att vila ombord.

Apollos Åsa Johnsson menar att det förvisso är en unik chans att kunna se de många historiskt intressanta resmålen kring Röda Havet under en och samma vecka, men att man inte ska gapa över för mycket.

– Det är platser som många vill se någon gång i livet – men tre utflykter är nog vad man klarar, säger hon och föreslår att man kör hårt i början av resan och tar det lugnt de sista dagarna.

Fyra blev det för undertecknad, och det var i mastigaste laget eftersom tre av utflykterna startade tidig morgon och pågick till sena kvällen. Monika Predescu från Rumänien stannade vid tre: Luxor (spännande), Petra (bäst!) och Kairo (kaotiskt).

– Jag gillar att sitta still och bli omkringkörd, säger Monika Predescu.

Hon har länge velat åka på kryssning och gör resan med mamma och dotter. Hon har bara gott att säga om sin vecka – utom att utflykterna var lite stressade.

– Eller snarare: vägarna var dåliga och då höll inte tidsplanen och guiden fick lov att hetsa: “Skynda er! Inga foton!”. Men trots hetsen var det bra, och människorna är jättetrevliga. Folk ler så mycket här, hemma är alla så slutna.

Dagen då utflykten till Petra står på schemat är 21 stora bussar uppradade på kajen och väntar på alla gäster som anmält sig. Det blir kö när alla ska av båten. Sånt klarar inte Nicoletti Giorgio från Riccione i Italien av. Han och hans sällskap drar istället iväg på egen hand.

– Ja, vi tar taxi. Det är ju hundratals människor man måste samsas med annars. Och dessutom blir det billigare om man bara dealar lite med chauffören. Och betalar eget inträde.

En annan dag, en annan utflykt: Vår buss har kommit fram till Konungarnas dal och guiden Mohammed Kamal Zidan förbereder oss på att möta försäljarna som kommer att följa oss de hundra meterna från bussen till entrén.

– Om ni vill köpa något av dem så ska en stenstaty kosta 10 egyptiska dollar oavsett färg, fem papyrusark kostar 10, solglasögon 50, scarf 10, hatt 20–50 och att använda toan går på en egyptisk dollar.

Försäljarna är angelägna, men inte obehagliga. Men visst känns det skönt att ha en båt att återvända till. Först väntar dock Tutankhamons grav. I hans förvånansvärt lilla gravkammare arbetar två kvinnor med renovering av väggmålningarna. Deras penslar står trångt i avskurna pet-flaskor. Bakom ryggen på dem vilar faraonen. Hans svarta mumie glittrar i skenet från ficklampan.