Samariaravinen på Kreta hör till charterns märkligare utflykter. En synnerligen varm, lång och ganska stökig kanjon som vida överstiger vad charterturister normalt anses kunna fixa fysiskt. Europas längsta kanjon, säger reseledaren, vilket inte är sant. Europas djupaste kanjon, påstår man vidare. Det är heller inte sant och överdrifterna är dessutom onödiga, för den 13 kilometer vindlande vandringen mellan Samariaravinens stupande bergväggar imponerar ändå. Dess mynning är bara fyra meter bred framme vid den så kallade Porten eller Järnporten på charterspråk.

Över en kvarts miljon turister vandrar i Samariaravinen varje sommar. En fascinerande mängd med tanke på att redan den inledande nedstigningen tar knäcken på de flesta. Ungefär som att promenera ned från Åreskutans topp, fast mycket brantare.

Två kilometer längs zickzackande stig, där det hisnar i magen och grova aleppotallar skänker skugga innan ravinbotten möter med porlande bäck.

Den tuffa inledningen ersätts av mer lättvandrad terräng, där ståtliga cypresser smyger in i barrbilden, liksom de lönnlika platanträden. Kliv ett par steg åt sidan och du sparkar genom en veritabel kryddbod av vildväxande mejram, salvia och timjan. Bäcken försvinner för att åter dyka upp längre ned. Först rödbrun, sedan blågrön.

Du upptäcker grottor och fantasieggande eroderingar längs kritkalkstenens brutala väggar, men för det mesta koncentrerar du dig på stigen som löper över grus via morän och rullsten till stora bumlingar. Folk i sommarsandaler, flipflops eller tygskor har det tufft och du passerar många som lider.

Halvvägs genom ravinen ligger ödebyn Samaria. Namnet stammar från det egyptiska helgonet Sankta Maria (år 344 - 421) och sedan den smala Porten avslutat ravinen stapplar du ytterligare tre solstekta kilometrar mot tavernorna i Agia Roumeli.

Ett par immande öl brukar hinnas med innan färjan fraktar dagens Samariavandrare därifrån och stillheten sänker sig över den väglösa turistbyn. Några stannar ändå kvar och somliga vandrar vidare. Man följer vandringsleden E4:an längs Kretas sydkust mot Libyska sjön. Den paneuropeiska leden går över hela det långsmala Kreta och västerut bör badkläderna ligga nära till.

Första doppet kommer vid första tavernan, knappt två timmar bort. Vandringen bjuder på ett vidsträckt havspanorama, men här är både kargt och exponerat. September och oktober, liksom maj och juni är bästa tid för vandring på Kreta. När afrikanska värmeböljor belägrar högsommaren återstår bara att ställa in.

Nästa väglösa hotell möter i Loutró. En ovanligt genuin turistby med härligt internationell folkmix. För mer tvättäkta folklore vandrar man vidare till byn Anópoli på platån ovanför och hamnar i en avsevärt fertilare värld med kermesek, kastanj och olivträd. Hav i söder och fjäll i norr; snöklädda om våren.

Därefter återstår bara en kort promenad till hamnen i Chora Sfakíon, där den sena eftermiddagsfärjan tömmer på Samariavandrare. Även här kan du stanna kvar. Övernatta och fortsätt E4:an upp genom Imbrosravinen.

Erosion och jordbävningar har ristat många revor i bergen på Kreta och vana vandrare struntar gärna i Samariaravinens trängsel.

Imbrosravinen är ett bra alternativ. Lika vacker, nästan lika imponerande, bara hälften så lång och bitvis så smal att du kan ta i båda klippväggarna samtidigt.

Och väl framme i byn Imbros söker du upp kaféet. Ägaren hyr ut rum.