– Åh, är ni svenskar, vad roligt, säger guiden och skiner upp. Kom så ska jag visa er, här borta, den här delen av fortet, den äldsta, byggdes faktiskt av svenskarna.

Det är en lite märklig situation. Vi befinner oss mitt i en visning av Cape Coast Castle, ett 1600-talsfort på Ghanas kust. Den senaste halvtimmen har vi fått se den straffcell som man fyllde med upproriska slavar, reglade dörrarna på och inte öppnade förrän alla helt säkert var döda, vi har sett den låga tunnel genom vilken slavarna fick krypa ut till de väntande skeppen, en och en, och den gudstjänstlokal som i ett ovanligt tydligt utslag av hyckleri låg direkt på fängelsehålans tak. Den naturliga reaktionen på att våra förfäder grundade fortet är inte direkt stolthet.

Men själva visningen är bra och bland alla slott, fästningar och borgar som vi besökt är det få som haft en så relevant och grym historia att berätta. Utsikten över de färggranna fiskebåtarna på stranden och det grå havet är dessutom magnifik, på ett barskt sätt.

I södra Ghana blandas koloniala minnen, tropiska stränder och lätt djungelliknande skog, några av ingredienserna i den arketypiska Afrikaresan, där storvilt och jordhyddor är några ytterligare. Men riktigt ett sådant land är nu inte Ghana, som var det första afrikanska landet att frigöra sig från kolonialmakterna. Det utmärkt infrastruktur och mycket väl fungerande kommunikationer.

Fiskebyn Busua är lika trött som dyningarna ute i Guineabukten

Strängt taget är det inte ens en sådan tid vi befinner oss i. Den arketypiska Afrikaresan är en historisk och delvis litterär produkt, och om Ghana är typiskt är det snarare genom att vara statt i snabb men ojämn utveckling. Här möts börsekonomi och självhushållning och för att komma till någon av de exklusiva restaurangerna i Accra är det inte ovanligt att man måste ta ett kliv över en öppen kloak.

Kanske är det sådant som får många turister att sky huvudstaden. Men det är synd. För att vara en afrikansk storstad är Accra relativt säker och även mitt i stan, som plågas av konstanta trafikstockningar, kan man hitta lummiga och behagliga delar. Inte minst i stadsdelen med det annars avskräckande namnet Asylum Down. Där finns också några av de mer prisvärda, centralt belägna hotellen.

Framför allt är Accra Ghanas kulturella centrum. Här utvecklades highlife-musiken, som under 1950- och 60-talen gjorde Accra till en av Afrikas viktigaste musikstäder. Dagens musikscen kretsar i stället kring hiplife, en hybridgenre där hiphop, highlife och traditionell musik är huvudingredienserna. Nattlivet är koncentrerat till Osu, Accras moderna centrum med dyra restauranger och nybyggda nattklubbskomplex. Men de typiska hiplifeklubbarna ligger utspridda över hela staden.

Ett par dagar senare och ungefär 20 mil västerut. Fiskebyn Busua är lika trött som dyningarna ute i Guineabukten. Vi sitter utanför den surfshop som utgör centrum för byns blygsamma strandliv och dricker en kopp kaffe, medan vi väntar ut en regnskur under skärmtaket.

Ute i bukten flyttar fiskarna sina båtar, kanske för att anpassa läget efter tidvattnet, det är i vilket fall en procedur som upprepas flera gånger dagligen. Utöver dem och ett par surfare som försöker göra något av de alldeles för små vågorna är det inga människor i vattnet.

En enda riktig gata går parallellt med stranden och slutar i en stig mellan träden. Fortsätter man till fots över en kulle kommer man till det ännu långsammare Butre och ett hotell med trädkojor. Åt andra hållet, västerut, ligger fiskesamhället Dixcove, men där finns få ställen att bo på.

Det är ungefär här de flesta turisterna i Ghana hamnar, i de små städerna och byarna väster om Cape Coast och slavforten. Till för inte så länge sedan var det här en typisk destination för ryggsäcksresenärer, lite för primitivt och obekvämt för veckoturisterna. Nu är det motorväg en stor del av sträckan och besökarna är mer blandade. Men fortfarande är huvudattraktionen surfing, bad och själva långsamheten.

Visst finns det stränder även närmare Accra. Alldeles utanför stan ligger Labadi Beach, också kallad La Pleasure Beach. Dit går man kanske främst för att visa upp sig. Bad avråds man från på grund av allt orenat avlopp som rinner ut i havet däromkring. Lite bättre är förmodligen vattnet i Kokrobite, som ligger någon mil västerut, på perfekt avstånd från Accra för en helgutflykt. Strandens mest populära stugby, Big Milly's Backyard, serverar god mat och är ofta fullbokad om helgerna. På stranden utanför har en miniatyrkåkstad av souvernirstånd växt upp.

Vill man ha det ännu lugnare än i Busua är det bara att fortsätta västerut. Nära Ghanas sydligaste punkt, i slutet av en gropig, spårig jordväg som motsäger allt tidigare nämnt om landets goda infrastruktur, slumrar stugbyn Green Turtle Lodge bland palmerna.

Finns det över huvud taget gäster på grannen Safari Lodge så syns de i alla fall inte till. Här är det extremt rofyllt eller fullkomligt händelselöst, beroende på humöret. Om nätterna ordnas det vandringar där man, om man har ordentligt med tur, kan få se en av de gigantiska havslädersköldpaddor som ibland lägger ägg på stranden.

Tillbaka till Accra. Det är helg igen och bara en dag kvar i landet. För att göra det mesta av utelivet beger vi oss till Reggie's Office, hiplifepionjären Reggie Rockstones egen nattklubb som ligger i de lugna och dyra kvarteren norr om centrum. Reggie, som är en av Ghanas allra största stjärnor, tar själv emot gästerna vid entrén iklädd gangsterkostym, liten hatt och med en jättelik cigarr i mungipan. Här är det uppklätt som gäller. Luftkonditioneringen gör lokalen iskall och dansen kommer inte igång förrän klockan tre på morgonen. Någon stängningstid anges inte.