Det är redan mörkt när båten kommer fram till Na Dan på Koh Samets nordkust och för en kort stund tror jag att jag kommit till ett nöjesfält och inte en nationalpark: Restauranger med blinkande neonljus och kulörta lyktor. På vägen söderut passerar vi resort efter resort, en reggae-bar och strandrestauranger med ännu fler blinkande lyktor.

Så plötsligt byter betongvägen skepnad och övergår i något man skulle kunna hitta på månen eller i bästa fall i ett grustag någonstans i Sverige - och med ens blir det kolsvart.

Detta är verkligen ön som genomgår en fullständig förvandling, från det livliga norr till det folktomma söder, men också från helg till vardag och från strand till strand.

Länge har Koh Samet varit Bangkokbornas helgfavorit, främst för den unga och välutbildade medelklassen. Nu kommer de med färja eller snabbgående båtar för en natt eller två, tjejerna i cowboyhattar av strå och killarna med en digital systemkamera runt halsen.

Och de är många. Trots att denna lilla ö inte är mycket större än Arholma tar den emot ofattbara två miljoner besökare varje år. Hela två tredjedelar är thailändare, och möjligen är det just därför som ön bevarat sin thailändskhet.

Huvudattraktionen är 14 stränder med vit pudersand, de flesta på östra kusten. Allra finast är sanden kanske på Sai Kaew, den längsta stranden av alla, där det knarrar som snö när man går. Det är knappast en tillfällighet att just den stranden är den mest exploaterade.

Men på Samet har varje strand sin egen charm och karaktär, och skulle man tröttna tar det oftast bara några minuter att promenera till nästa lilla vik på den stig som går längs hela den östra sidan.

På den lugna stranden Lung Dam är det fler thailändska besökare än västerlänningar, och många tältar eftersom det inte finns ett enda ledigt rum den här helgen. Här har kompisparet Nui och Joto hyrt ett tält.

- Det är andra gången vi kommer hit, det ligger tillräckligt nära Bangkok för bara en eller ett par övernattningar, och just den här stranden är så tyst, säger Nui. Det är nog vår favoritplats på Samet.

Både hon och Joto är rätt typiska för många av de unga Bangkokbor som kommer till Samet. Båda runt 30, han är ingenjör och hon chef för kundtjänst på ett bensinbolag. De berättar också hur skönt det är att få komma bort från Bangkok en helg och hur mycket de uppskattar den rena luften.

Bara några hundra meter bort kommer ett skepp lastat med thailändare. En stor familj stiger ur och ställer sig i kö för att checka in på en av resorterna. Lite senare ser jag dem allihop nere på stranden.

Med sig har de färgglada, runda termoshinkarna för is och vita frigolitboxarna för kylda varor. Whisky och soda till männen och öl eller läsk till kvinnorna. Och så hela tjocka släkten - från farmor till systersonen - på en eller ett par strandmattor av plast. Det är fredagsmys på Samet-vis.

Ett par stränder längre söderut, på den vackra Ao Kiu Nok, dominerar de västerländska turisterna. Det är inte helt enkelt att nästla sig in om man kommer från vägen med taxi – ”Endast för gäster” står det på en skylt – men när jag väl blir godkänd är det idel femstjärnig vänlighet.

Här ligger Paradee, öns enda riktiga lyxhotell, som drar till sig både popstjärnor och en och annan kunglighet.

Även svenska charterturister semestrar där om de inte hellre bor vid den lugna Ao Phrao på Samets västkust. Stranden är fin och välskött, solnedgångarna vackra, men om man bor här är det lätt att missa det som känns så thailändskt och genuint med Samet.

Vill man inte vara hänvisad till att äta på hotellens restauranger måste man ta en taxi till någon av stränderna på ostsidan. Och det är det många som gör – när skymningen faller är området stilla, utom vid hållplatsen för taxibilarna.

På Voung Dean har strandrestaurangerna flyttat sina serveringar nästan ända ned till vattenbrynet. Det är BBQ med skaldjur på gång. Man köper fisk och skaldjur i lösvikt som serveras efter önskemål. För den som hellre vill ha en köttbit finns färdiga tallrikar med tillbehör för mindre än en femtiolapp.

Flest är ställena under helgen, då är trycket som störst, men några håller öppet hela veckan.

- Jag tycker bättre om lugnet i veckorna än när det är fullbelagt under helgen, säger Beau, som har ett kafé en bit bort.

Det är kanske en konstig kommentar från en som är gift med sonen i en av de lokala hotellägarfamiljerna, men när hon berättar om hur bristen på färskvatten är ett ständigt problem förstår jag. Det regnade så lite under förra monsunperioden att den stora reservoaren mitt på ön snart ekar tom.

Att solen skiner är nog bra för oss turister, men så länge vi vill duscha måste vatten skeppas med båt från fastlandet och sedan slangas till resorterna i de blå vattenslangar som ligger överallt på stränderna.

Med andra ord är det tur att ön är främst en helgfavorit för Bangkokborna. Turismen hålls ligger på en kontrollerad nivå, då alla hotellägare hyr mark av staten. Här lär det aldrig byggas några tiovåningshotell och Samet kan fortsätta att vara en liten pärla. Det tackar jag nationalparken för.