Storbritanniens Skagen, skulle man kunna kalla St Ives. I detta klassiska sommarkollo för mer eller mindre begåvade konstnärer får bespottade akvareller med piprökande fiskegubbar möta det allra senaste från den engelska konstscenen. Fiskeorten, inte långt från lands ände, som sedan ett sekel tillbaka är en av britternas verkliga weekendpärlor rymmer 40 konstgallerier, en Tate-filial och ett fint trädgårdsmuseum som en gång var skulptören och stans stolthet Barbara Hepworths hem.

Men trakten i västra Cornwall lockar lika mycket för sina stränder; med häftiga kontraster mellan dramatiska klippor rakt ut i Atlanten och mjuka milslånga sandstränder ‧- och ett hav som får surfare att göra vågen.

Med tåget är det elva magiska minuter med St Ives Bay Line mot stans minimala station. Just nedanför trängs stor och liten på Porthminster, rankad som en av Storbritanniens renaste stränder. Och långt därute i bukten anas själva temat i Virgina Woolfs klassiker Fyren.

Inåt staden flockas feta fiskmåsar kring de fina fiskekrogarna i hamnen och dem som säljer healthy burgers på cornish beef, medan ungarna viftar med hink och spade på citystranden. Vid en av många små vikar längs St Ives stenmur står den tvättäkta Londonbon Terry Holt och fiskar. Han väntar fortfarande på fångst, men framför allt hänger han här för att det är lugnt och skönt. Terry Holt har hyrt hus eller lägenhet här med familjen varje sommar ända sedan han var nio år.

- Titta, där borta går min son och mitt barnbarn. Jag tror att det är ljuset här som alltid har lockat, både konstnärer och turister. Golfströmmen gör att vi har massor med sol och härlig växtlighet med subtropiska plantor. Nuförtiden kommer folk från hela världen till vår Cornish riviera . Och om solen skiner är det bättre än i södra Frankrike.

Vi frågar varför.

- Man slipper bekymra sig om språket, säger han och skrattar.

Och när det kommer till maten så tycker han att den är utmärkt,

- Här finns underbara krogar, mycket skaldjur. St Ives är ju en gammal men fortfarande fungerande fiskehamn, trots att den inte är lika livlig som förr på grund av EU-restriktionerna.

Stränder och hav omgärdar St Ives och vågskalp hörs nästan överallt. Det känns som att vara på en ö. En bukt senare når vi stans andra berömda strand, Porthmeor Beach. Besökarna uppmanas att inte använda flythjälpmedel på grund av kraftig frånlandsvind, men i dag är det grön flagg.

Det märks att surfkulturen är stark. Huvudgatan Fore Street är kantad av surfbutiker, den lokala dagstidningen har dagliga surfväderprognoser och på Porthmeor plaskar alla åldrar runt i våtdräkt. Stranden blev inte mindre uppmärksammad när det gamla gasverket förvandlades till en filial till Tate Modern i London. Prins Charles, som är hertig av Cornwall, invigde museet 1993.

Just denna dag är steget från vågskalp till Tate extra kort. Brian Wilsons väna stämma möter redan i den cylinderformade entrén. Så genialiskt och självklart; en utställning om Beach Boys.

- Till skillnad mot många andra museer i England har vi en bred blandning av besökare eftersom St Ives är en sådan populär sommardestination. Själva stan har också en härlig bredd av nya små mysiga delis och traditionella fish’n’chipsställen. Och jag hoppas innerligt att den blandningen får leva vidare, berättar Alex Lambley på Tate.

Hon menar att museet har ändrat image från att inte längre bara visa samtida modernistisk konst, utan också visa på det brittiska avantgarde av konstnärer som slog sig ner här i trakten i slutet av 1950-talet.

- Förhoppningsvis kommer en ny våg härifrån, för förutom London finns det ingenstans i Storbritannien med fler verksamma konstnärer än i västra Cornwall.

En av dem som slog sig ned här och lämnade starkast avtryck var Barbara Hepsworth. Hon kom till St Ives 1939 och dog med huset, i en eldsvåda på 1970-talet. I dag är hon jämte Henry Moore landets kanske mest berömda skulptör och en rundvandring i huset och skulpturparken bland tropiska växter och hennes högst organiskt formade skapelser är allt annat än bortkastad tid.

På kvällen passerar vi av en slump Chapel Street. Här lite bortom turiststråken vid hamnen driver Mark Ellwood The Cornish Deli sedan två år tillbaka. Butiken innefattar också en liten krog med få utvalda rätter kryddade med lokala delikatesser, som musslor med cornish cider och grädde .

- I Cornwall har vi alltid varit väldigt stolta över vårt matarv. Många här vill ju till och med att Cornwall ska vara självständigt. Så extrem är inte jag, men jag tror att det har bidragit till en stark önskan att odla och äta lokalt, säger Mark Ellwood på andra sidan disken där han bland annat säljer några av regionens sextiotal ostsorter.

Han hävdar att folket i Cornwall är bäst i England på att äta sina egna produkter. Och att lokalbefolkningen äntligen, dock långt efter turisterna, börjat upptäcka och uppskatta sina egna skaldjur. Mark Ellwood är själv infödd St Ives-bo, men flyttade för 12 år sedan när han började på universitetet.

- Sedan dess har jag sett hur stan har förändrats till det bättre, inte minst i och med att Tate öppnade. I dag tror jag inte att någon i stan har något negativt att säga om museet. Nu får vi ju äntligen hit folk året runt.

Vi vaknar av en vasst stickande gryningssol och måsarnas klagokör. Från St Ives går inte tågen längre västerut, så det får bli öppen dubbeldäckare på den mycket dramatiska och vindlande vägen till vad som sägs vara surfparadiset Sennen Cove. Här grundades Englands första surfskola 1971 – och fortfarande vilar en air av gammal hippiekultur över Sennen Cove. Fast i dag märks den mest i form av grånande män med Che Guevaratröjor. Nu samsas hardcoresurfare med glada amatörer härute vid White Sand Bay. Dave Muir tillhör definitivt den förra kategorin, men utbildar den senare.

- Vi har Lands End som garanterar fina vågar och papper på att det är en av landets renaste stränder. För sex, sju år sedan vimlade här av new age-folk och campare i folkabussar. Men nu har vi fått en fin restaurang, The Beach, som lockar hit nytt folk. De som hittar hit stannar ibland en hel vecka utan att åka någon annanstans, säger Dave Muir som själv flyttade hit med familjen från Kapstaden och numera driver Sennen Surfing Centre.

Vi tar dubbeldäckaren tillbaka till St Ives. I hamnen ringlar kön lång till The Electric Eel, uppenbart stans med populära fish’n’chipsställe. Och vi gör som alla andra – tar plats på kajen med flottiga fingrar och stirrar för femtioelfte gången rakt ut i det oemotståndliga havet.