Få människor har så totalt gjort upp med sitt förflutna som tyskarna. Få invånare har fått axla en så mental skuldbörda som berlinarna. Få städer känns kanske därför så fjärran från arrogans, fjäsk, uppblåst snobberi. Den som nalkas Berlin med fördomen om den tyska gapigheten kommer snabbt på nya tankar. Nästan alla kaféer, barer och krogar är fyllda med ett mer civiliserat mummel. Ivriga diskussioner, men gestikulerandet känns mognare.

Berlin talar ett lika övertydligt sexuellt språk, som politiskt och kulturellt. Kanske är det därför man inte behöver höja rösten så ofta. Berlinare vet vad de vill, tar för sig om de har lust. Det är något ogenerat rättframt. Precis som sina främsta kosmopolitiska polare på stadshimlen, så har Berlin högt i tak. Den tydliga ’icke-dömande’ attityden är urban kodex.

Regelbundet genom åren har jag dragits till Berlin. Glädjen är att spontant slinka in på en sympatisk lokal, gärna med en parant barsk dam som basar över baren. En kamin som värmer på det rätta sättet, en skyddande hästfilt vid dörren. Och om ställets färgskala ofta är nikotin blandat med mörk själ, har det alltid samma harmoniska effekt. Det finns något intellektuellt charmigt över många krogar och klubbar. Sättet att bära kläder och andrahandskläder är mindre trend än många andra ängsligare storstäder. Sättet att rulla en cigarett, sättet att visa upp sig, valet av tidningar är annorlunda, fler läser där andra städer bläddrar.

Själsligt och geografiskt placerar många gärna Berlin närmare Amsterdam och Köpenhamn. Men få tänker på att det ligger 18 mil rakt in i det gamla Östtyskland och bara några mil från den polska gränsen. Själsligt ingår det för många snarare i ett östbälte tillsammans med Leipzig, Warszawa och Krakow. Det tegelröda, tweediga, tydligt anglosaxiska, mer borgerliga, rika och framgångsrika Hamburg känns nästan fjärran – trots att det bara är en timme bort med snabbtåg. Och det sydtyska katolska München, med sin nyrikedom och kraftiga penningorientering, vänder berlinarna helst ryggen.

Komiskt var ju, och är fortfarande, att det solkigare och sotigare Östberlin för de flesta blev något starkt eggande, med laddade noir-kvaliteter. Som en spionroman i svartvitt som sakta börjar röra på sig – var man avlyssnad, var man förföljd. Avsaknaden av reklam tolkades som frihet, lite taskigt käk med en ljummen pilsner var en del av det schyssta paradiset. Och somliga ältar med saknad än i dag i den tidens hjärntvättade och förljugna romaner.

Varje år kräver åtminstone en snabbis vid legendariska Paris Bar nära Savignyplatz. Om inte annat så för att se vilken gallerist som väljer Jean Genets strategiska bord närmast herrtoan. Lokalen är varm, vinet är rött, maten fransk, konsten etablerad, åsikterna erfaret cyniska. Fassbinder hängde här och spann som en katt. Hit dras inte bara skådespelare, konstnärer, författare utan också deras överordnade; stora teaterchefer, gallerister, förläggare, regissörer. Ett berlinskt borgerligt brus blandat med alla de rätta från New York, Paris, Moskva, Hamburg, Hollywood – och Stockholm.

När jag senare varvar ner på en liten enkel konstnärsbar på Kastanienallee i Prenzlauer Berg, så blir toabesöket den perfekta pricken över i:et – efter livliga diskussioner och bra många öl. För plötsligt dånar texten från Herman Hesses Steppvargen mäktigt med teaterröst från de ovanför strålandet, strilandet och spolandet i urinoaren placerade högtalarna. Efter ett tredje toabesök är jag helt övertygad om vems rösten är – ständigt denne Klaus Kinski.

Det ettrigt unga medvetna trashankeriet och de ivrigaste trendspröten har just nu sin hype främst i Friedrichshain – ett område som allt fler grupper försöker pinka in sitt revir i. En promenad från Ostbahnhof med en dos Karl-Marx-Allee, där nyborgerligheten frossar i de ohämmat generösa och uppiffade våningarna, är en kittlande bara-i-Berlin start. Vem hade kunnat tro att stalinism i Berlin skulle kunna bli lite som art deco i Miami eller funkis i Stockholm? Sedan passar ett litet gästspel hos stadens yngsta hippa och rökiga café society längs Simon-Dach-Strasse. Några kvarter bort vid Rigaer-Strasse finns det fortfarande frizoner för anarkistiska husockupanter, med sina brutalt graffitityngda hus.

Längs Mühlenstrasse vid floden på östsidan sträcker sig East Side Gallery på över en kilometer bevarad gammal Berlinmur med hundratalet färgstarka konstnärer från 21 länder. Favoriten är förstås målningen av en triumferande Trabant som kör rakt genom muren, kallad ”Testa det bästa”. Och så ”Gud hjälp mig överleva denna dödliga kyss”, med den broderliga partikyssen mellan Honecker och Bresjnev. Här blir Oberbaumbrücke, känd från filmen Spring Lola, för mig numera alltid ett måste i en ny Berlinritual när man byter sida i Berlin. Här får man också spana in ”Media City”, med allt det hopp som staden har till företag som Universal Music och MTV i häftiga gamla industrilokaler.

På andra sidan i Kreuzberg finns mycket av det hårda militant råare Västberlin kvar främst längs Köpenicker-Strasse. Det självklara dragplåstret är Oranienstrasse med säkra berlinska kort som puttrigt mänskliga men småkaxigt medvetna charmören Bierhimmel. Andra favoriter här är lite orientaliska Rote Harfe, multisexuella Roses och nattens grymt befriande SO36.

Det är ingen glamour Berlin lockar med. Utan snarare det många hatar som dragit härifrån – en skitighet, en promiskuitet, något anarkistiskt, mer oreglerat och ofärdigt. Här tycks många hitta just det som revs i Klara, som saneras bort på Söder, som blivit för dyrt på downtown Manhattan eller förvandlats till tjusiga kontorscentra i alla gamla hamnstäder. Det där som då och då uppstått när en internationell skara samlas runt de rätta lokala förmågorna i ett Saint-Germain i Paris, ett Village i New York, ett North Beach i San Francisco. Där man innan börskurser, huspriser och allmän hysteri tar över, har en chans att själv bestämma lite över sitt eget liv. Att bara ha råd att få tak över eget huvud är ju just nu ett nästan europeiskt unikum i Berlin.

Men så fort jag ställt ner min ”Koffer” på hotellrummet, så bär det direkt av mot det första glaset och den första måltiden. För min del är redan brottsplatsen bestämd i hjärtat och magen på väg in från flygplatsen – en wienerschnitzel med ljummen potatissallad och ett glas rött på underbara Café Einstein i den charmiga gamla villan på Kurfürstenstrasse nära Nollendorfplatz. En bunt aktuella lokaltidningar och magasin, samt numera alltid också några nyinköpta böcker från Berlin Story på Unter den Linden är mitt enda sällskap. Sedan sjunker jag ner i någon av de röda sofforna, eller bänkar mig ensam på en stol i baren. Och insuper det berlinska så ödmjuka mumlet och sorlet, får nya insidertips av bartendern.

I kvällningen bär det sedan av till det gamla östberlinska danspalatset, Clärchens Ballhaus på Auguststrasse, det mest underbart blandade demokratiska stället i staden, kanske i Europa. Skulle man fortfarande råka vara hungrig, så kan man få sig sin tyska pannbiff, Buletten, eller en rejäl Bockwurst.

Nästa dag är förstås utgångspunkten för en promenad inte där Hitler tog livet av sig, utan var man själv skulle vilja starta ett nytt liv. Många unga flyttar ju hit för det är här de kan ladda sina batterier som häftigast just nu. För mig har Berlin på många sätt rakt motsatt effekt. Det är här jag kan varva ner, bli riktigt lugn i själen.