Entusiastiska män med te och vattenpipor fyller torget framför tv-skärmen som visar en fotbollsmatch från den egyptiska ligan. Det doftar äpple och jordgubbar.

I den lilla sömniga staden Aqaba vid Röda havet ligger Jordaniens turistindustri i startgroparna. På de allmänna stränderna solar man inte i bikini, men flera av hotellen har egna strandremsor – och ett par kilometer utanför stan ligger det nya resortområdet Tala Bay.

LÄS MER: Charter till Jordanien

Kalla vindar sveper mellan bergväggarna. Vägen in till klippstaden Petra går genom den kilometerlånga smala klyftan Al-Siq som på sina ställen är 200 meter djup. Hit når solen bara en begränsad tid om dagen. I öppningen står jättelika stenblock som sägs vara förstenade andar som ska skydda staden.

Petra byggdes av den gamla folkgruppen nabatéerna och var ett framstående handelscentrum vid tiden runt Kristi födelse. I klyftan syns resterna av en uthuggen karavan i stenen. Staden övergavs och länge kände bara de lokala beduinerna, som bodde i grottorna, till den. Numera har myndigheterna byggt beduinerna en by i närheten, och dagtid försörjer de sig på turismen i området. Med kajal av koda och sot för att skydda mot vind och sand ser beduinmännen ut som filmkaraktären Jack Sparrow till häst när de erbjuder turer och souvenirer.

Det är förbjudet, men vissa av dem lär erbjuda möjligheten att övernatta i en av de många grottorna. Det gjorde nya zeeländskan Marguerite van Geldermasen 1978. Hon gifte sig med sin beduin, blev kvar i Petra och skrev boken Married to a Beduin. Han är död nu men Marguerite är kvar och säljer böcker och smycken till turister.

Under 1980-talet kom bara ett par tusen turister till Petra varje år men efter fredsavtalet med Israel har mycket hänt. 2010 besökte nästan 900 000 turister staden som nu står på Unescos världsarvslista och utnämndes till ett av världens sju nya underverk 2007.

–Det måste finnas någon anledning till att Gud envisas med att skicka sina profeter till den här delen av världen, säger vår guide Amjad med en suck.

Han bär en rödvit keffeiyeh – det vi kallar palestinasjal – vilket är typiskt för Jordanien.

Vi står uppe på Mount Nebu och ser ut över den vy över det heliga landet som Gud ska ha visat Moses strax före hans död. Stockholm må ha sina millenniumvandringar, men Jordanien har de riktigt tunga promenaderna. Förutom att Moses vandrade genom halva landet låg här dessutom de bibliska motsvarigheterna till Las Vegas och Tylösand – Sodom och Gomorra – och vid Döda havets strand står Lots hustru i form av den saltstod hon förvandlades till den dagen när det regnade eld och hon inte kunde låta bli att se sig om.

Det är lätt att förstå Amjads suck. Med Egypten och Saudi Arabien i söder, Israel och den palestinska västbanken i väst, Syrien i norr och Irak i öst har Jordanien minst sagt ett känsligt läge.

Efter självständigheten från britterna 1946 har kungariket varit inblandade i en rad konflikter i området och nästan en tredjedel av Jordaniens befolkning består idag av palestinska flyktingar.

Men med en ekonomi baserad på textiler, fosfater, pottaska, bistånd och pengar från exiljordaner har landet den bästa sjukvården och det främsta utbildningssystemen i regionen. Och även om hedersbrott och ojusta rättegångar är vanligt förekommande anses Jordanien vara det arabland som kommit längst i arbetet för mänskliga rättigheter.

Huvudstaden Amman är som två städer i en. Den östra delen med ett trångt myller av gator, marknader, falafellfritöser och bruna små fyrkantiga hus – och den rikare västra delen med stora vita kalkstenshus och breda avenyer.

Efter fredagsbönen hålls även i Jordanien demonstrationer. De är fredliga och riktar sig mot ledande politiker. Man uttalar inte gärna kritik mot kung Abdhulla II, trots hans stora politiska inflytande. Ändå är reformer att vänta. Oppositionen vill ha ett parlamentariskt system där premiärministern väljs snarare än att utses av kungen som nu. Jordanerna älskar sitt kungahus med drottning Rania som synlig representant. Det sägs att den förre kungen, kung Hussein, i hemlighet körde taxi för att få veta vad folket tyckte och tänkte. En vecka före sin död 1999 beslöt han att ändra tronföljden. Istället för sin bror ville han se sin son Abdullah som kung.

–Men jag vill ju inte bli kung, lär Abdullah ha sagt.

–Just därför, ska kung Hussein ha svarat.

Vi fortsätter norrut. Den lilla staden Jerash har otroligt välbevarade romerska ruiner från de allra första århundradena. Staden förstördes av en jordbävning på 750-talet men ger en tydlig bild av en stadskärna med såväl tempel och paradgator som kolumner, teatrar och en hippodrom. En svensk ska ha arrangerat kapplöpningar och gladiatorspel där fram till för bara några månader sedan, men när vi besöker arenan ligger verksamheten nere.

Musik lockar oss in på den södra teatern, byggd cirka år 90. Skolbarn på läktaren uppför sig som om det var AC/DC som stod på scenen. Förbluffat inser jag att bandet består av en grupp beduiner som spelar Beethoven – på säckpipor.

–Ja. Vi har ju liksom varit ockuperade … förklarar Amjad.

Britterna förvaltade landet sedan det osmanska riket besegrats, fram till självständigheten 1946.

Ett par dagar senare bjuds vi på den hundrade koppen med kaffe med kardemumma. Det är märkligt tyst i öknen. Sanden dämpar ljud medan de dramatiska rödbruna klippformationerna kastar ekon. Här finns inristad graffiti som väglett karavaner mellan vattenhålen i århundraden.

Från Wadi Rums besökcenter ser vi bergsformationen Vishetens sju pelare – även titeln på den bok som britten TE Lawrence skrev om sina upplevelser i regionen. Hit åker kung Abdullah II för att övernatta med beduinerna och marknadsföra äventyrsturism som klättring, sandbräda, ridning och ballongflygning.

Men den unga turistindustrin i Jordanien har lidit av oroligheterna i samband med den arabiska våren. Många av de nya hotellen och restaurangerna har ont om gäster. Antalet besökare har sjunkit med minst 50 procent sedan 2010. Men Amjad ler och rycker på axlarna. Här hoppas alla på lugn i regionen och bättre tider.

–Inshalla – Om gud vill…

LÄS MER: Nära himlen i Jordanien

LÄS MER: Världens tio värsta flygplatser