Det går knappt att räkna öarna mellan Burholmen och Ramsholmen. Det är bara ett par kilometer men öarna och skären är flera hundra. Vi skulle lätt kunna leka kurragömma med våra kajaker, gömma oss bakom skär och kobbar och i rännor. Det skulle ta en evighet att hitta varandra. Vattnet är så grunt att det bara är med kajak som man kan ta sig fram. Det är total tystnad så när som paddelns plask i vattnet.

Sofia Svarfvar och jag har paddlat ett par timmar från bryggan vid Kostersundet mellan Nord- och Sydkoster. Vi har tagit oss söderut mellan holmarna och är bara ett par stenkast från turiststråken; de pittoreska små grusvägarna med flakmoppar, vindpinade hus, skaldjurskaféer och tusentals turister.

Sommartid är Kosteröarna en ofta fullproppad plats att vara på. En vinternatt sover bara 320 personer på öarna. Men här i den södra skärgården är det bara vi, kajakerna, klipporna och sälarna. Vi bestämmer oss för att tälta på Burholmen.

Vattnen häromkring är unika på många sätt. Kosterfjorden, mellan öarna och fastlandet, är bara några kilometer bred men på sina håll över 250 meter djup. Havet kring öarna är Sveriges i särklass artrikaste marina område med över 6000 arter.

Här finns bland annat landets enda korallrev och den sävliga och ofarliga brugden, en av världens största men också upp till 15 meter långa hajar. Idén att göra området till nationalpark har funnits i decennier men det är först nu, 100 år efter att Sveriges första nationalparker bildades i Lappland, som lokalbefolkning, fiskare och myndigheter har kommit överens.

Invigningen den 9 september i år, då den svenske kungen ska segla mellan Koster och Strömstad på Ostindiefararen Götheborg, sammanfaller med invigningen av en nästan lika stor marin nationalpark på den norska sidan. Det är ett unikt samarbete mellan länderna och firandet planeras pågå i veckor.

Göran Lyth är ordförande i Kosters företagarförening och har drivit campingen vid på Nordkoster i 45 år. Konceptet är enkelt: campingen har inga som helst bekvämligheter förutom närhet till vattnet. Det brukar vara fullbokat flera månader i förväg och majoriteten av besökarna kommer från Norge. Gästerna från grannlandet är en välsignelse ekonomiskt men bidrar också med en del bekymmer.

Göran Lyth har sett hur huspriserna härute gått från ett par hundratusen till flera miljoner och hur antalet bofasta nästan försvunnit medan sommargästerna ständigt blir fler. Sopbergen har vuxit medan postgång, skola och affärer hotas med nedläggning. De som inte bor på Göran Lyths camping, eller på hotell och i sommarhus på öarna, parkerar ofta sina motorbåtar ute i skärgården och använder båten som sommarstuga.

- Nationalparken är vår chans att vända trenden. Det låter kanske märkligt, men vi hoppas på sikt att få fler bofasta. Vi kan skapa en framtidstro och bättre reglering, fler besökare och renare natur. Det är bara bra, säger Göran Lyth.

Ett nytt omdebatterat naturrum ska byggas och efterfrågan på guider, naturvårdare och personal kommer att öka. Samtidigt blir det också nya regler för friluftslivet. På huvudöarna råder redan campingförbud men på kobbarna i havet införs en tvådagarsregel för övernattning och reglerna för säsongsvisa avstängningar av vissa områden, till exempel då sälarna har ungar, blir ännu hårdare. Möjligheten att driva kommersiellt fiske ska dock finnas kvar. Allt är åtgärder som välkomnas av de flesta helårsboende på Koster.

När vi slagit upp tältet på Burholmen drar mörka moln in över öar och kobbar. Det som i vanliga fall är Sveriges kanske solsäkraste plats blöts ner av ösregn. Vi vill passa på och utforska lite av det som är riktigt speciellt här – under vattnet. Iförda snorkel och cyklop ser vi några krabbor som slåss, en torsk och ett par plattfiskar. Men jag känner att det borde finnas ännu mer att se här i Sveriges främsta havsområde.

Phillip Davies driver dykcenter på Sydkoster och har dykt i vattnen kring Kosteröarna i 25 års tid. De senaste tio åren har det blivit en bit över 100 dyk per år. Han har inte mött någon brugd, som är starkt utrotningshotad, men väl en hel del annat.

- Jag tröttnar aldrig på vattnen här. Det är otroligt klar sikt och fantastiskt livligt. Att simma med sälar, umgås med torsk och hälsa på humrar är oslagbart. Det är ofta väl så bra som att dyka i tropikerna.

Samtidigt berättar Phillip Davies om ett hav som tydligen mår dåligt. Det som var sandbotten för 15 år sedan är i dag slammig sumpbotten, det är vanligt att hitta soppåsar fyllda med stenar som dumpats från turistbåtar och avlopp från både stugor och båtar går ibland orenat rakt ut i havet. Sånt märks när man dyker. Phillip hoppas att de regler som upprättas inom nationalparken kommer att efterlevas.

Efter vår tältnatt på Burholmen blir det en tidig morgonpromenad med fåren på ön. Från de högsta klipporna ser vi bort mot fyren på Ursholmen. Sveriges västligast bebyggda ö.

Fyrarna var länge mycket viktiga för sjöfarten. Skenet syntes 16 distansminuter härifrån, motsvarande nästan tre landmil. I dag är det kraftiga lyset ersatt med en liten solcellsdriven glödlampa.

Med dagens satellitnavigering anses fyrarna vara alltför dyra i drift och det är som kulturminnesmärken för oss turister som de får stå kvar. Men inom nationalparken ska de rustas upp ytterligare och informationstavlor ska sättas upp på öarna för att berätta om historien, livet och miljöskyddet.

Efter frukostgröten fortsätter vi mellan öarna mot Tjälleskären. En kort men vacker paddling. Vi går iland på Stora Tjälleskär vid en långgrund strand dit ingen motorbåt kan ta sig. Det tar en stund att klättra upp till öns högsta punkt.

Utsikten är fantastiskt vacker. Det är som om hundratals små sjöar klämts in mellan smala landtungor av granit. Solen har börjat glöda bakom molnen och dränker himlen och övärlden i ett rött flammande sken. Vattnet och skyarna pulserar i rödaste rött medan klippor och moln bryter av med svarta band på båda sidor horisonten.

Det blir ett glas vin till middagen och sedan småprat till långt in på natten. Tanken att bevara denna plats för framtiden känns alldeles bra.