På trottoaren utanför el-Horreya står en liten samling egyptier och några västerlänningar som väntar på att få komma in.
Alla som är på väg in genom glasdörrarna till kaféet möts av en hastigt tillskyndande kypare som motar ut nytillkomna och genom dörrspringan ropar ut till synes slumpmässiga tidsangivelser för hur lång tid det kommer att ta innan ett bord blir ledigt.
Horreya är livligt, trendigt och smutsigt, och skiljer sig därmed på punkt ett och två från de flesta andra kvartersbarer i den här delen av Kairo.
Det ska sägas med en gång att för den som åker på semester för att hänga på barer finns det lämpligare resmål än Kairo. Och för den som vill ta sig ett glas i Kairo är Downtown knappast det självklara valet nuförtiden.
Men det går att hitta pärlor, både i form av kvarterssyltor där alla känner alla och exklusiva ställen som minner om en svunnen tid. Som Windsor Hotel, där det inte bara är den gamla telefonväxeln i receptionen som antyder att tiden stått stilla, eller Café Riche, där väggarna viskar om konspirationsplaner och stjärnor från mellankrigstiden.
En gång var Wust el-Balad, som det heter på arabiska, ett kosmopolitiskt miniatyr-Paris där britter, greker, italienare och rika egyptier ägnade sig åt shopping, sofistikerat tedrickande och nattlig underhållning.
Kairos Downtown var centrum i det som sades vara Medelhavets vackraste stad, och de som var med på den tiden vittnar om att man var tvungen att ta på sig sina finaste kläder för att ens sätta sin fot på gatorna här. Det kan vara svårt att föreställa sig i dag. Överbefolkning, trafikstockning och ett obönhörligt klimat har gått hårt åt den stadsdel som tog form under i slutet av 1800-talet med Paris som förebild.
Det europeiska inflytandet minskade efter revolutionen 1952, och sedan 80-talet har barer och nattklubbar setts med allt mer oblida ögon i ett samhälle där den religiösa moralen har ökat i betydelse. Därför är många mindre barer och pubar anonyma, utan skyltar som säger något om verksamheten, och ”café” eller ”cafeteria” är den mest gångbara eufemismen för stadens vattenhål.
Det sägs ibland att barerna i Downtown är utrotningshotade eftersom de gamla gästerna ur Kairos mer välbärgade samhällsskikt har dragit vidare till mer fashionabla områden. Det verkar svårt att föreställa sig när man sitter med en öl och en tallrik lupinbönor på ett hak som har sett likadant ut sedan 1960-talet, men kanske sjunger en del av dem på sista versen.
Café Riche
Adress: Sharia Talaat Harb
Här sjöng Orientens stjärna Umm Kulthum redan på 1920-talet, här smiddes planer inför revolutionen 1952 och här fann Naguib Mahfouz inspiration till sina romankaraktärer.
Café Riche är kort sagt en del av Egyptens historia, och den rundlagde ägaren Michael Michael, som sitter vid sitt skrivbord innanför dörren, ser sig själv som förvaltare av ett kulturarv snarare än som restaurangägare.
Han proklamerar stolt att ingenting har förändrats sedan hans far tog över stället 1960 och försäkrar att det inte heller ska göra det så länge han lever.
En tjurskallig attityd som gör att Riche förblir ett av Kairos vackraste ställen, men som också kan vara en förklaring till ryktena om dålig mat och otrevligt bemötande, i synnerhet mot egyptier.
El-Horreya
Adress: Midan Falaki, Sharia al-Bustan
Det är inte ovanligt att den som kommer till Kairo för att stanna en kortare tid blir kvar, utan att veta riktigt varför eller hur det gick till. Men en sak är säker – de flesta som sugs in i Kairo på det sättet hamnar förr eller senare på Horreya.
Horreya betyder frihet, och det är ett ovanligt öppet ställe, där de höga fönstren nödtorftigt täcks av träskivor ut mot gatan. Innanför finner man ett ölkafé av egyptiskt snitt, med en blandning av egyptier och utlänningar.
I avdelningen för schackspelare är alkoholkonsumtion strikt förbjuden. Horreya är ett livligt ställe där man kan få vänta utanför på ett bord. Om tålamodet tryter, eller om man är i behov av en ren toalett, finns Le Bistro runt hörnet, på Huda Sharawi-gatan, som ett mer städat och modernt alternativ.
Cafeteria Stella/Stella Bar
Adress: Korsningen Sharia Talaat Harb/Huda Sharawi
Stella Bar är ett av de ställen som man måste veta var det ligger för att hitta – skylt mot gatan saknas och ingången ligger bakom en liten kiosk som säljer piratkopierade skor och småprylar.
Ingen säger någonting annat än Stella Bar, men officiellt är det en cafeteria.
Baren startades 1950 och även om de flesta av stans intellektuella har dragit vidare till mer avskilda ställen så kan man stöta på en och annan konstnär som har häckat här sedan 70-talet och som minns då den egyptiska litteraturens enfant terrible Naguib Surur var stammis här.
Hotel Windsor
Adress: Sharia al-Alfi
Windsor är ännu ett ställe där tiden har stått stilla. Den gamla Schindlerhissen är en av de äldsta som fortfarande är i bruk, och i receptionen använder man fortfarande en manuell telefonväxel för att koppla samtal inom hotellet.
En trappa upp ligger baren, som är värd att besöka trots tålamodsprövande långsam service. Stället byggdes som badhus åt khediven och var sedan de brittiska officerarnas klubb innan det köptes av ett schweiziskt par som gjorde om det till hotell. Det fungerade som annex till det legendariska Shepheard's Hotel, britternas favorithotell som brann ner till grunden under upploppen 1952.
Även en del av Windsor skadades och i restaurangen finns en bränd tavla bevarad som påminner om förödelsen. De schweiziska ägarna sålde senare hotellet till den egyptiska familjen Doss, som förvaltar det än i dag.
Hotel Odeon
Adress: Sharia Abd al-Hamid Sa'id
Charmiga Hotel Odeon ligger på en ocharmig tvärgata till Talaat Harb, bland små verkstäder och butiker som säljer svenska kullager.
Den vackra men slitna hissen leder upp till den stora attraktionen på tionde våningen - en restaurang och terasservering med vackra mashrabiya-skärmar, låga soffor och utsirade detaljer.
Stället är populärt bland egyptier och utländska besökare som har varit här ett tag, och det är öppet "ala tuul", det vill säga dygnet runt, även under ramadan.
